Jag var på personalfest och hade SÅ himla jättekul. Var spiknykter och shejkade lös och njöt i fulla drag, tillsammans med mina roliga arbetskamrater. De trodde att jag var på lyran. Höjda ögonbryn... var DU nykter?

"Vad roligt för dig att du kan släppa lös utan alkohol…"

Ja, det är roligt, att ha roligt  och utan alkohol, slipper man bli bakis.

Men min mamma sa:

"Du är duktig som kan ha det så kul alldeles nykter"...

DUKTIG? .... .... .... DUKTIG???!!!

Så tragiskt... man är duktig om man kan ha kul... så innerligt tragiskt!

Jag är GLAD och NJUTER av att ha kul, men inte fan är jag duktig.

...

Ibland känner jag kärleken i samvaro med andra, så stark att jag nästan sprängs av känslan. Jag är så glad åt de människor jag möter och att jag idag, faktiskt kan ta emot kärleken, som ju finns överallt... en blick, ett ord, en omfamning. För det har inte alltid varit så. En gång i tiden var jag så upptagen av mig själv och mina brister, att jag oftare såg det som bekräftade bristerna, än det andra vackra... närheten och omtänksamheten... som också fanns då.

Jag är så glad att mitt skydd en dag rämnade totalt ... Det var ett trauma och en kris som krackelerade det... och jag kände mig då, väldigt naken. Idag är jag glad över min "nakenhet", som gör att jag inte kan gömma mig.

Den dagen jag började se kärleken, kände jag den också - i mig själv och till mig själv.  Jag såg då, att det är sant det som ofta sägs:

För att kunna älska andra, är det nödvändigt att man först börjar älska sig själv.

Ja... kan man älska sig själv med sina fel och brister,

är man öppen för att älska andra, med deras...

Kärlek!

När vi upplever saker tillsammans - eller man kan säga, delar en resa mot ett gemensamt mål - knyter vi band. Människor kommer och går i våra liv och tillsammans väver vi en gemensam väv. Ibland kan människor som varit inne en rätt kort stund, sätta oerhört djupa och vackra avtryck i våra hjärtan. Goda minnen att minnas. Ett ord, en snabb beröring och en äkthet i mötet.

Jag känner kärleken!

Idag öppnar jag mitt hjärta och strör ut blomster...

Kärlek till alla du som gjort avtryck i mitt hjärta,

oavsett var du befinner dig just idag.

Ja, så tänkte jag rapportera lite om intention att äta inspirerat av "ISO-dieten".

Det var lite trögt att komma igång, då jag inte hade rätta ingredienserna hemma, så riktigt 100-procentigt ISO har det inte blivit. Har inte heller tänkt ta det på blodigt allvar, utan använda det som en kick-off-hjälp att motivera mig till att äta mig ner i vikt. Jag har dock försökt hålla mig till ISO-principen: 1/3 av vardera protein, fett och kolhydrater.

I kolhydrater räknas ju inte bara potatis och spannmål, utan alla grönsaker och det man äter ska ha ha lågt GI. Mängden råris till en portion är ½ dl i kokt form - det är inte mycket och ibland tänker jag att jag lika gärna kunde hoppa över det, men då skulle kostintaget antagligen bli mer och mer enahanda. Jo, jag känner mig själv.

Fett har jag lite svårt att få i mig, men jag jobbar på det. Nötter är t.ex proteinrika och fulla av mineraler, samt feta. Istället för en macka till mellanmål, har det ofta blivit några nötter, men det är inte ultimat enligt diet-skaparna. Hellre några stänger 10% ost + ½ äpple till några nätter. Nötterna är förståss orostade, osaltade och naturella . Men har nån ätit 10% ost? Det är inte gott, kan jag säga.

Ägg har också blivit en protein-räddningsplanka. En mättande och en nyttig proteinkälla, när kylskåpet ekar lite tomt. Kokta ägg till frukost och omelett till lunch eller middag, men inte samma dag förståss. Risken kan ju bli att jag börjar kackla...  Bäst gillar jag middagar som idag: stekt/grillad kycklingfilé, med blandsallad och lite nötter.

Jag tycker om att pyssla om mig själv och det känns som jag gör det, när jag äter så här. Denna kost är glutenfri och kanske det är därför jag inte känner mig så däst? Motionera måste man ju också göra för att må bra och gå ner i vikt, men det gör jag redan, så det är ätningen det hänger på nu!

Resultatet då: Förra veckan gick jag ner 0,8 kg. Alltid något ;-)

Och blodsockret håller sig väldigt stabilt

Over and out

Jag var på teater igår kväll. "Jämna steg" - en komedi om livet från vaggan till graven och vad som händer där emellan, inte minst hur vi faller in i traditionella könsroller, även om vi inte tänkt det. Många igenkännande skratt blev det.

Varje gång jag är på en konsert, teater eller dansföreställning, tänker jag att det är synd att jag inte gör det oftare. För det händer något med en, när man går in i föreställningens värld eller njuter till 100% av ett vackert musikstycke. Endorfinpåslag!

Leendet satt kvar långt efter föreställningens slut.

Samtidigt som jag njuter av framförandet, kan jag inte undgå att bli varse hur enkel koreografin kan vara, hur man löser scen- och kostymbyte. Jag hade väldigt gärna velat vara en del, av den världen. Det känns så inne i hjärtat.

Som barn var jag med i teatergrupp, som tonåring spelade jag instrument och som vuxen har jag sjungit i kör, men scenografi... det har jag aldrig provat på och det hade jag gärna gjort. "Varför gör du inte det då", sa en vän. Men i det fallet får jag nog erkänna drömmen som körd. Det finns andra drömmar, som är lättare att leva. Faktiskt.

Den handlade om det också... teaterföreställningen...

Om vad det blir av våra drömmar.

När man är mitt i livet och tittar i backspegeln - har man gjort det man helst av allt ville? Det flesta har nog det inte, i alla fall inte till 100%, men en del gör det och det är så härligt att se: Människor som lever sina drömmar!

Jag önskar alla unga människor ska känna i hjärtat, vad det är de helst av allt vill göra. Inte tänka smart och strategiskt, utan verkligen känna, vad som är den egna sanningen... Och allra helst önskar jag naturligtvis att min egen dotter och sedermera mitt barnbarn, ska vara mer sann mot sig själv än jag själv var, när jag valde riktning i livets flervägskorsning.

Känn i hjärtat - där finns svaret!

Bilden målad till en liten flicka som heter Marie, som visade mig sitt hjärta

Jag är glad att det fortfarande

finns aktiva och alerta människor,

som jobbar för en bättre värld

Måndagen den 21/9,

sker en global manifestation för klimatet.

Världen över kommer det att genomföras många typer

av evenemang, som organiseras av Avaaz m.fl

I Sverige finns 38 registrerade aktiviteter

(men tyvärr ingen just i min egen stad)

Hitta ett evenemang och var med för att få

makthavare att reagera inför hotet mot vår jord:

http://www.avaaz.org/en/tcktcktck_map/?cl=326160291&v=4004

Vi pratade genus idag, över lunchen på jobbet... Specialpedagogen, slöjdläraren och jag - alla förskollärare i begynnelsen av yrkeslivet - och vi var överens; Vi stampar på samma ställe. Större delen av alla vuxna, konserverar gamla könsrollsmönster. Vi drog oss till minnes en händelse i Gävle, då förskolepersonal som hävdade att de bemötte flickor och pojkar lika, baxnade när de såg sig själv på film:

http://www.dn.se/insidan/vuxnas-fordomar-fostrar-barn-in-i-konsroller-1.397570

"Hej Lisa-gumman! Vad söt du är idag med din

nya klänning. Kom och sätt dig här hos mig..."

"Tjenare grabben! Läget? Grabbarna busar i kuddrummet!"

Det är sedan länge konstaterat att vi samtalar olika med barnen, beroende på kön och vi begränsar barnen otroligt, genom detta. Flickorna bekräftas genom sitt utseende och bes ta ansvar för både sig själva och pojkarna. Pojkarna bekräftas i det dom gör och man skakar på huvudet åt dem, när de glömmer och ber flickorna hjälpa till. En blick i samförstånd mellan kvinna och flicka; "Ja, se karlar".

Redan i tvåårsåldern har flickorna lärt sig, att passa upp på pojkarna vid matbordet. Det här gynnar inte någon.

Jag lägger in Unnis svar från förra inlägget här,

för det är bra boktips, som man annars kan missa...