Det är fantastiskt...

Läkning och tillfrisknande...

FANTASTISKT!

Vilken resa det är - LIVET - om man kan ta vara på alla utmaningar, sorger och glädjeämnen och växa med dem. Inte vill man bli sjuk, drabbas av sorg eller andra svårigheter, men när man är på väg tillbaka och kan se vad positivt som ändå hänt,

det är då man känner... att livet är fantastiskt.

Just denna vecka, i denna månad, det här året,

har jag mer energi än jag haft på 5 år.

Jag gläds och känner mig stark och fri!

Yes!

Jag älskar att dansa.

Om det är något jag inte kan låta bli, så är det att röra mig till musik. Jag har sjungit, spelat instrument, spela teater, jag målar och tecknar... men den största glädjen finner jag i dansen. Jag har dansat mig genom livet, mest hemma mellan diskbänk och kylskåp, eller med dammsugaren i släptåg, men också i organiserad form och nu talar jag inte styrdans, utan det egna uttrycket i ensamdans och i mitt fall mest afrodans.

Den enda tråkiga i det här, är att min omgivning är så stel. De flesta måste ha två glas vin och en hutt för att våga röra på höfterna. Röra sig litegrand alltså. Jag fattar inte varför... men nu har jag fått lite arbetskompisar, som t.o.m kan shejka lös vid kaffeautomaten. Vi tillhör de som är lite ”galna”. OK... men det är kul!

Eleverna i 4:an och 5:an på den skola som jag jobbar på, åkte den 28:e september in till stan för att dansa Massdans på torget, tillsammans med elever från andra skolor. En manifestation för att Sundsvall blivit Årets friluftskommun. Jag önskar att jag hade fått varit med. Så kul!

Ja, jag har alltid önskat att livet vore en dans och på 80-talet älskade jag TV-serien Fame. Nu tänker jag, att det vore kul om livet var, som i filmen Mamma Mia; någon säger en mening, musik kommer och en efter en faller in i dansen, tills hela folkhopen är med. Wow! 

Jag fick faktiskt lova min dotter att hålla mig i skinnet, när vi var i Göreborg 2003 för att titta på min systerdotter, som gick show- och dansskola. Men vem kan motstå mimare på gatan ... och jag fick en sträng blick och ett nyp i armen av min syster. Rättning i ledet... 

...

Oprah Winfrey blev minst sagt förvånad, av massdansen i Chicago, när Black Eyed Peas spelade. Man hade övat dans i grupper länge innan, utan att Oprah visste något och när musiken startar är folkmassan märkbart stel. Så börjar en tjej skaka lös längst fram… och sedan… Kolla in ansiktsuttrycket hos Oprah. Härligt.

Tänk om man fått vara med här! 

Kan de där människorna hålla sig från

att dansa på gatorna sedan?

Kan dom det???!!!

Tack Annica för att du tipsade mig om det här!

You made my day!

Jag har haft mycket annat för mig, den sista tiden, så tiden vid datorn har varit begränsad. Bra! Ju mindre tid jag spenderar vid tangentbordet, ju mer rörliga saker uträttar jag. Bra på många sätt och vis. Gårdagen avslutades med några timmars mys med barnbarnet. Trött och hängig var hon. Trött var jag. Suveränt med en skön soffa och Bolibompa. 

Hittade Rickards Söderbergs blogg och läser förtjust, hans översättning av ironin över somliga i prästerskapets bokstavstolkning av bibeln... i vissa frågor alltså. Utgångspunkten är ju motståndet mot samkönat äktenskap och jag tycker det hela fångas på ett galant sätt. Läs själv: 

Rickard Söderbergs blogg

.

Mycket snack och liten verkstad... så sammanfattar jag idag många individer i den nyandliga rörelsen. Man pratar och praaatar om hur man ska göra, vilka metoder som är bra, om hur god man är och om hur kärleken är allt. Men sen då?

Den dagen alla som pratar,

börjar LEVA kärleken,

då kanske vi börjar märka förändring.

Det är mest troligt i vårt vardagsliv, som vi

ska vara i kärleken och odla kärleksfulla möten.

Det är inte så komplicerat.

Det krävs inga dyra kurser, nya metoder och grupper.

Just do it! Lev kärleken!

Dagens tips:

Släpp måsten, prestige och avund

Möt dig själv och andra med tillit,

respekt och ett öppet hjärta

och se vad som händer.

Namaste!

I lördags fick jag mig själv på kroken… Fiskekroken alltså. Åh, herre gud… jag hade kastat en stund och fick fast en näckros-stjälk, som jag skulle ta lös. Linan var slak och det hela damp ner i kråkbärsriset och när jag skulle tag i det hela, så… AJ… satt tummen i kroken. Jag fick ut den och tryckte ut lite blod, för att göra rent, torkade tummen mot kråkbärssriset och fortsatte fiska. Blodade ner spöet, men ... man är väl tuff.   

Senare var det dags igen. Skräp på kroken. Och då... höll jag spöet med vänster hand, lutade mig framåt så långt jag kunde och nådde toppen av spöet, där kroken var och skräpet hängde… pillrade lite och vips, satt jag fast med ringfingret. Fast! Stucked! Game over! Pain!

DÅ vad jag inte så tuff, kan jag säga. Jag hade sträckt mig så långt jag kunde och var liksom fast i positionen, med armarna sträckta ut, åt var sitt håll. Rörde jag vänsterhanden, fastnade kroken hårdare i högerhandens finger! Alla mina kompisar var på behörigt avstånd och jag kände värmen sprida sig i kroppen... Till slut lyckades jag segna, sakta ned på knäna, så jag kunde lägga ifrån mig spöet på marken och flytta vänsterhanden till spöets topp. Jag lutade mig framåt mot kroken och krokade av mig… puh...  SVETT!

Jag kände mig nöjd då. Gav upp fiskeriet och packade ihop!

Det blev ingen infektion som tur var, men både tumme och finger är ömt. Jag kan fortfarande känna känslan i kroppen, när jag tänker på den utsträckta positionen i fast läge... Min okoncentration gav sig till känna i en nygammal situation. Man måste vara koncentrerad när man handskas med hullförsedda krokar!

Nu är det fiskepaus för vintern och jag går säker från att bli hooked up.. av mig själv

Idag funderar jag på joggingfenomenet. Folk känner sig tjocka och otränade och då ska dom genast JOGGA. Många provar några gånger och får ont och lägger av, andra lyckas trappa upp i lagom takt och få in en rutin. Så har vi dom här, som envisas fastän dom inte får upp något tempo. Herre min je, det skulle gå fortare att promenera i rask takt. Snabbare framåt, mer flås och mer skonsamhet mot lederna.

Vi såg en idag. Han rörde sig nästan inte ur fläcken, men joggade gjorde han. Små små steg i s-a-k-t-a mak, med yttersta belastning på varje knä. Aj! Oj! Jag såg en förra veckan också; en lång kalv som i o f tog ut stegen ordentligt, men i samma långsamma takt, med maximal belastning på varje ben. Vad är syftet, undrar man ju. Man blir dessutom lite full i skratt. Ja, jag är lite elak där, men...

Jag ska avslöja något: Man b-e-h-ö-v-e-r inte jogga! Nej, det är sant, det kan t.o.m med vara lite skadligt för leder och ryggkotor om du är otränad och tung. Raska promenader, gärna med stavar är mycket bättre, speciellt om du som otränad, har passerat 45. För att inte tala om cykel. Najsigt värre!

Vi ses nånstans... på stigar och gångvägar. Jag joggar inte längre (artros i knäna) men jag promenerar gärna och håller också till på gymmet.

Vi ses!    

Vi satt mitt emot varandra, under tystnad och åt middag. Renskav med pärer och rödvinsgelé. Det enda som hördes kvar knaprandet, när vi tuggade på Husmans hårdbröd. Vi var trötta. Jag satt vänd mot fönstret och såg hur grannkvinnan Sigrid 87 år, stapplade ut och dirigerade den unga killen från hemtjänsten. Han skulle tydligen täcka över trädgårdsmöblerna med en presenning…

"... Ja, hon är nog rätt envis, den gamla… Undrar hur det känns att vara den där killen… Hjälpa en gammal, halvsenil och dessutom ENVIS kvinna… Antagligen inte så lätt… Tänk när man är så där gammal… och beroende… änka… eller kanske maken dör före mig? Ja, antagligen, men det vet man ju inte säkert.

Jag vill inte att maken ska dö! Vi är ju inte på långa vägar färdiga, med det vi vill… oj oj, tänk så livet kan vända. För 4 år sedan kände jag mig färdig och tänkte, att det gör inget om jag skulle dö nu. Inte VILLE jag dö, men jag tyckte att jag gått igenom en hel del och lärt mig massor, så… det kunde räcka liksom. Så kom barnbarnet och då ville jag ju absolut hänga med ett tag till. Herre Gud, vad många stunder jag vill uppleva med henne! Nä inte har jag tid att dö...

Döden… jag tror ju på ett liv efter detta. Därför kan jag ju nästan se fram emot att dö, för att få uppleva det. Tänk en del tror att det blir alldeles svart… så tråkigt. Men jösses, tänk om det ÄR alldeles svart, men inte på det där sättet som folk tror… att det bara blir svart, utan att det blir svart och man är totalt MEDVETEN om det. Fy så hemskt att bara vara i mörkret liksom… och uppleva det..."

Maken harklade sig och började prata. Jag vaknade upp från mina tankar.

Hjälp vad tankarna hade ränt iväg i turbofart! Snacka om speedad hjärna!

Maken säger att han är glad, att jag inte säger allt jag tänker. Faktum är, att jag sällan säger vad jag tänker. Tankarna far mycket snabbare och är mycket mer invecklade än det jag säger. Ingen kan ana... mer än du då, som alldeles nyss fick veta; att det bor en Speedy Gonzales i mitt huvud.

"...Undrar om det är nån som läser det här... och det finns ju säkert folk som läser som man inte känner. Jag har ju sett det i statistiken. Trafikkällor.... Undrar just hur dom kom in på min blogg? Vissa dagar är det ju ... "  

Ibland kan vissa dagar innehålla ingredienser, värdig en hel månad.

Sådan var min morgon idag. Jag satt och var rätt trött och funderade på om jag skulle byta fackförbund då jag tillhör mitt ”gamla vanliga”, som inte sköter mitt nuvarande avtalsområde. Helt plötsligt väckte telefonsignalen mig, ur mina tankar och en arg röst skällde på andra sidan.

Det är fascinerande när en person, tycker att han vet bättre, vad du har gjort och inte gjort, än du själv. Trots förklaring och information, nöjde sig skällhunden på andra sidan inte, förrän han läste innantill på sitt papper, ännu en gång… Det  var en person på hans arbetsplats som gett honom fel information. Jag var oskyldig… Tror du att han bad om ursäkt? Nej, han skyndade sig att avsluta samtalet, för att skälla på sin kollega istället… Suck.

Från att ha funderat över om jag skulle byta fackförbund, gick jag nu över till att aktivt tänka att jag måste byta jobb. Jag kände att jag verkligen FÅTT NOG! Så jag gick in på kommunens hemsida och klickade mig fram till Lediga jobb… Där sökte man socionomer, undersköterskor, brandingenjörer och chefer till äldreomsorgen… Äsch då! Vad gör jag nu?

Efter en stund stor det klart för mig.. ännu en gång… åter igen (!) …att det inte är inom förvärvsarbetet, som jag ska göra förändringar, för att trivas bättre. Jag ska odla mitt genuina jag… kliva in på stigen för min livsuppgift. Inte vara ute och virra, på ”Måste-stigarna”, ”Borde-landsvägarna” och ”Stress-autobahn”. Jag vet vad jag ska göra och det är inte att söka nytt jobb.

Jag ska odla mina privata intressen, som allt handlar om hälsosamhet. Läka mig själv och jobba för att det också kan bli en inkomstkälla; healing, shamansk botekonst, EFT och bildarbete, både enskild konstnärlighet och gruppverksamhet med ”Må-bra-måleri”. Vad är det som är så svårt för mig att förstå?

Nåväl… när klockan var 9:15 mejlade jag den bildterapeut, som jag haft kontakt med för flera år sedan. Nu ska det banne mig bli av. Kurs!

When the Page of Fire enters your life, it is a sign that you are ready for the fresh and the new. Something wonderful is just on the horizon, and you have just the right quality of playful innocence and clarity to welcome it with open arms.