Jag flyttar nu över mina tankar till en ny blogg:

Jag ser konstnärligt skapande, som ett uttryck för själen och dess erfarenheter oavsett om det rör sig om måleri, musik eller dans. Uttryck i utveckling ger avtryck, både inför våra ögon och i våra själar.

Ibland ser jag så tydligt i mina bilder, vart i min utveckling jag var just då... men tro inte att DU vet hur en annan människa mår, genom att titta på hennes bilder. Du kan tro, utifrån dina egna referensramar, men du är du... och jag är jag.

En del tror sig kunna tolka bilder och visst kan i viss mån, våra inlärda kulturmönster sätta prägel på vad vi gör. Ett hjärta är förknippat med kärlek, men att förutsätta... är alldeles för enkelt. Var och en äger sin bild och när vi möter människors bilder, ska vi förhålla oss ödmjuka och inte klampa in. Vi kan såra enormt, med en förlupen oigenomtänkt kommentar och särskilt barnen, är extra sårbara.

Ofta hör man vuxna kommentera barns bilder, med värderande fraser som "Vad duktig du är!", "Vilken fin blomma!" och de som lyckas fortsätter att producera, gärna samma blomma om och om igen, för att fortsätta få bekräftelse. Utvecklingen riskerar att stanna vid en blomma gjord som en gul boll, med röda "bollkronblad" och en rak stjälk, med "kanot-blad". (Hur många vuxna är det inte som ritar katter som snögubbar; en stor boll, med en liten boll ovanpå och så lite detaljer).

Värre är det för dem som aldrig får höra ett berömmande ord, när kamraten överöses med beröm, både här och där. De barnen slutar uttrycka sig och tappar ett språk. Så sluta ge slentrianmässigt beröm och SE individen. Intressera dig för vad personen vill uttrycka och ställ frågor. När du ställer frågor om bilden/uttrycket, ställer du frågor till barnets själ och vilket barn, vill inte att vuxna ska bry sig om dem? När du möter barns uttryck och avtryck av sin själ, kan du iställa säga:

"Vilken intressant bild - vill du berätta om den?"