Idag har jag varit på en skön långpromenad igen. Det är härligt med soliga höstdagar, lungor som kan andas och knän som fungerar. Jag njuter! På ett ställe inne i ett lövskogsparti, såg det ut som Elsa Beskows höstbild på "Vill du läsa". Det låg "guldmynt" på stigen, så långt ögat kunde se. Ändå är det en bit kvar innan träden blir helt gula. Björkarna är fortfarande gröna,med lite gula inslag.

En bit ifrån det vanligaste promenadstråket, finns ett litet kalhygge. Det kanske rör sig om 1 hektar på sin höjd. Där har jag en stubbe, som jag brukar sätta mig på och filosofera en stund. Där finns nu tusen miljoner gräshoppor i alla möjliga storlekar och färgnyanser av brun-grönt och de spelade som galningar i det blekgula gräset, som vuxit upp mellan stubbar och stenar. Jag kanske satt där i 10 minuter och flygande tankar föll på plats, insikter trillade ner och harmonin spred sig i kroppen... Jag tackade gräshopporna och när jag fortsatte hemåt, kunde jag omöjligt uppbåda samma tempo, som jag haft innan. Naturens harmoni kan inte stressas!

Jag fantiserar fortfarande om ett fritidshus. Att enkelt få vara nära naturen, sitta ute om kvällen, utan störande ljud som trafikbrus, barnröster, mopedknatter och skrikande bromsar. Höra fågelsång, hummelbrum och porlande bäckar istället.

Åretrunt-boende vid tallskog, lingonris och sjö... DET önskar jag mig!