S:ta Katarinastiftelsen arrangerade ett samtal på tema ”Vi och dom – innanför eller utanför?” som sändes i Kulturkanalen. Inbjudna var biskop Eva Brunne, J i mm y Åk e sson och Maciej Zaremba. Det var mycket intressant att lyssna och mest intressant att lyssna på, tyckte jag Zarmeba var, även om Eva Brunne utryckte en kärlekssyn som jag själv delar. Kärlek är fint och stort, men intellekt och snärt behövs i såna här samtal och det stod Zaremba för.

När Åk e sson uttryckte ”sanningar” om att integrationspolitiken havererat helt och att demokratin och vårt land är hotat, då invandrare fortsätter att leva här om de gjort hemma och dessutom ställer krav ... samt att Sverige anpassar sig, så kontrade Zaremba med att fundera över hur demokratin kan bli hotad av att vi går med på separat badtider för kvinnor och män. Det hade varit lätt att luras in i sandlåde-nivån och börjat diskutera småsaker, men Zaremba lyfte gång på gång debatten ur den.

Allra mest träffande var dock inlägget från auditoriet mot slutet. En kvinna - Astrid -  reser sig och säger: ”J i mm y Åk e sson sa att invandrarna måste anpassa sig till majoritetsvärderingarna. Varför egentligen? Varför är det bäst att vara svensk? Jag kommer från ett land som har förbrutit sig, där man en gång sa att det var bäst att vara tysk, bäst att vara arier [… ] När jag kom till Sverige, uppfattade jag det som att jag kom till ett land som är en demokrati och som har en grundlag, som vi ska följa när vi bor i detta land. Det är det enda kravet som vi kan ställa på medborgarna - inte hur de klär sig, vad de äter eller vilken religion de ska ha.

Och sedan ovanpå  grundlagen… De mänskliga rättigheterna.

Jag förstår inte kravet på, att alla ska anpassa sig till majoritetsvärderingarna och jag förstår inte hur det är förenligt med den svenska grundlagen och de mänskliga rättigheterna."

Vad mer behöver sägas?

Eva Brunne avslutade med de otroligt vackra orden: ”Välj inte det sämsta hos de andra och jämför det, med det bästa hos dig själv… för det blir ingen väg framåt.”

Titta själv på UR SAMTIDEN:

http://www.ur.se/samtiden/har-moter-jimmie-akesson-eva-brunne/

Det är en märklig känsla, att känna sig glad, sorgsen, stark och svag på samma gång. Jag vet inte om jag blivit känsligare, om känslorna är starkare, eller om det helt enkelt är så mycket på gång, att jag inte kan sortera.

Jag blir friskare och starkare, vilket gör mig glad. Lycklig! Att hitta sig själv igen, eller åtminstone stora delar av sig själv, är jättehärligt. Samtidigt ställer mitt friskare jag, större krav på tillvaron och ställer krav på att få bli ännu friskare. Hålla till godo med näst bästa lösningen? Eller skaffa sig den bästa? Det kan innebära förändringar, som skapar en känsla av sorg, då man "måste" lämna det som är nu.

Jag har inget facit. Jag försöker bara förhålla mig till det som sker och låta bli att tänka framåt allt för mycket - go with the flow - men det är svårt. Ingenting är så frustrerande som grumlad sikt, när man vill framåt. Fort. Jag är led på att vänta. Jag har mer eller mindre väntat i 10 år. Åren mellan 40 och 50, är väl inte förgäves, så kan man inte säga, men ack så fel det blev! Sedan kan man jämföra med dem som har det värre och vara glad ändå.

Jag har bestämt mig lita på magkänsla och att följa med i "flytet" och inte kämpa i motvind. Alltså möter jag något motstånd på flera sätt, då lägger jag ner. Det kan gälla samarbetspartners som det inte går på räls med, eller projekt som stöter på patrull.

Förra veckan uttryckte jag att jag inte skulle kunna stanna kvar på mitt jobb, med nuvarande alla delar av arbetsuppgifterna. Denna vecka annonserar arbetsgivaren om en Starta-eget-kurs för anställda. Gratis. Hej och hå, här flyter det! Så imorgon är det upptakt och jag får se vart detta för mig.

...

Igår tittade jag på TV-programmet "Den hemlige miljonären" på TV8. Jag har sett föregångaren "Secret millionaire" och jag blir alltid berörd. På flera sätt. Människoödena berör hjärtat, men det är fördjävligt att det ska behöva vara på det sättet i vår tid. 

Programidén är att människor med förmögenhet sätter sig in i och lever med, sämre lottade och skänker sedan pengar, för att förbättra villkoren på något sätt. Igår var det Ola Lauritzon, författare som låtsades vara volontär och jobbade på ett härbärge för hemlösa. Han blev också berörd. Av människoödena och att se baksidan av den stad han lever gott i. Nyttig erfarenhet som många skulle behöva göra. Med eller utan pengar att skänka.

Jag fick ett mail. En vän tipsade mig om en webbsida som tar upp EU’s arbete med att reglera ännu ett område och jag läser:

// I arbetet med att vara absolut säkra på, att varje aspekt av varje människas liv styrs i minsta detalj, undersöker EU varje ört för att fastställa om det finns den minsta lilla antydan till, att den endera kan vara skadlig…  eller nyttig. I detta ändamål har pepparmynta klassificerats som en kontrollerbar medicinalväxt.

Det låter som början till en fars, i en artikel tänkt att vara ett skämt. Det är inte. Det har verkligen hänt. EU har listat Mentha x piperita (pepparmynta), för reglering som medicinalväxt. Det enda som skulle kunna göra detta värre, är att någon skulle hävda att den kan vara till nytta i en allvarlig sjukdom.

Hoppsan! Vi har kanske ett problem. Pepparmynta är känt för att vara till nytta i colon irritabile och spastiska tillstånd i gallgången, vilka båda kan anses som allvarliga tillstånd.

Tur i oturen, har EU ännu inte definierat begreppet "allvarligt tillstånd", för om någon skulle se colon irritabile eller spasmer i gallgången, som ett allvarligt tillstånd, skulle pepparmynta förbjudas.//

Läs mer här:

http://www.gaia-health.com/articles301/000327-eu-declares-peppermint-controllable-herb.shtml

Inom EU ställs samma kvalitetskrav på tillverkningen och säkerheten för växtbaserade läkemedel som för konventionella läkemedel, men det innebär också att vi som vill odla och använda örter i traditionellt medicinskt syfte i vår vardag, kommer att bryta mot lagen i och med föreslagna ordning.

Är det så vi vill ha det?

"I'm really proud over myself", sa han som gick vidare till kvartsfinal i Masterchef.

Stolt över sig själv och sina prestationer, tänkte jag... Har jag någonsin känt mig stolt över något jag gjort? Nej, jag kan inte minnas det. Faktum är att jag nog aldrig har varit stolt över mig själv.

Det är inte så att jag aldrig känt känslan av stolthet, för det har jag. Jag har många gånger varit stolt över min dotter, i hennes snart 23-åriga liv. Stolt över hennes personlighet, sätt att bemöta andra och hur hon nu klarar kombinationen ungdom, föräldraskap och universitetsstudier. Jag tycker hon är helt underbar och jag är också stolt över att hon och henne sambo, ger sin dotter näring och förutsättningar att växa som människa. Känner stolthet när jag ser dem tillsammans, men mest känner jag kärlek. Är stolthet en variant av kärlek?

Att kunna vara lite stolt över sina prestationer, hade kanske varit bra?

Om man blir nöjd och kan luta sig tillbaka, skapar man ett välbefinnande i sig själv och en välbehövlig paus, där man njuter av resultatet. Hade risken att gå i väggen, varit mindre, om jag kunnat känna mig stolt över mina prestationer? Handlar stolthet om att gilla sig själv och det man åstadkommer?

Jag vet inte... Vad tror du?

Blir fascinerad av det där instrumentet:

HANG

Lyssna här:

http://youtu.be/eFnQdcGlngA

Idag känner jag mig som 9 år igen... som då när jag för första gången spelade på saxofon. Då var det en altsax, lånad från Timrå musikskola, som gällde och jag hade lärt mig att spela 2 toner och dem övade jag på... oavbrutet. Till slut fick jag ställa mig ute på bron och spela, för mamma blev så trött i öronen. Senare fick jag höra, att grannen gick ut med pengar och väntade på fiskbilen. Fiskbilen - en svart Volvo duett - körde runt i byarna och stannade enligt fastställd rutt, tutade med signalhornet och sålde fisk. Så lät tydligen jag på min saxofon.. anno 1970..

När jag var 11 år, köpte vi min första egna sax. En Grassi tenorsax, som blev min bästa kompis i många år. Nog drömde jag om en Selmer... men det var för dyrt. Efter stadiga lungsäcksinflammationer p.g.a översansträngning i flera år då kombinationen astma och rökande gubbar ställde till det, sålde jag saxen och gav upp musiken, tills jag började sjunga i kör.

Nu har ständiga förkylningar och virus på stämbanden, hindrat mig från att utöva musik igen. Jag har inte kunnat sjunga på flera år. Så före jul köpte mig en Xaphoon, men jag har väntat att förkylningen ska ge med sig, innan jag ville prova den. Det hände idag. Förväntans full fuktade jag träröret och monterade fast det i munstycket... kollade fingersättningen... stoppade in den i munnen... blåste och stötte till med tungan... INGENTING! Var det nåt fel på den? Provade igen; INGENTING!

Jag fick faktiskt ljud i den till slut, men det låter... fördjävligt, ha ha ha

Ungefär som fiskbilen... Men om man kan spela, kan det låta så här:

Det känns som om det varit mycket nu... och då har det väl antagligen också varit det; advent, jul, nyår, trettondagen att fira. På jobbet terminsavslut och så terminsstart! I detta en envis förkylning som vandrar runt mellan näsa, hals och luftrör. Klart det känns som om det varit mycket. Jag sov 11 timmar i natt och vaknade långt in på förmidda'n... eller i slutet av den, ska jag väl säga. Tur att man får sova!

Mitt i allt som känts trevligt, men ändå påfrestande, blir jag ändå piggare. Det är en härlig känsla. Jag är inte lika kontinuerligt slut, som jag vari fjol vid den här tidpunkten. I februari i fjol, var jag så utmattad när jag hade avverkat min halva dag, att jag nästan inte tog mig hem från jobbet, utan att somna vid ratten. Väl hemma var det sova som gällde. Nu jobbar jag 75% och har faktiskt lite energi kvar, när jag kommer hem. Jag behöver inte sova middag och jag orkar en pratstund i telefonen, med mina långväga vänner. Det går framåt!

Härom dagen träffade jag mina kollegor som är utspridda på olika skolor, för en jullunch. Ja... utan julmat då. Vi hann nämligen inte med att träffas före jul, så vi sköt helt sonika på det hela och tog en indisk buffé i januari, istället. Så klokt och trevligt. Jag hoppas vi kommer ihåg detta, till nästa jul.

Det här är enkel stresshantering:

Känner du att du inte hinner?

Låt bli!

Hitta på något trevligt när tid finnes.

Jag tycker alla blir klokare och klokare. Eller umgås jag med rätt sorts människor? Nej... jag tycker nog att alla tar lättare på saker, anpassar tillvaron till verkligheten och taggar ner. Många jag känner, har blivit långt mer måttfulla med julfirandet och pyntar inte hela huset och bakar 7 sorters kakor. Jag tror många tänker på vad som är viktigast:

Ett perfekt hus och matbord utan ork? 

Eller lust, samvaro och trevligheter, med ork?

För mig är valet enkelt och kristallklart. 

Kristallklar är också min inställning till rovdjursjakt, men i år skriver jag inte så mycket om det. Jag har lagt ut länken till uppropet mot den, om någon vill skriva på. I övrigt tänker jag inte orda så mycket.

Trevlig helg!

Kalla klara vinterdagar.

Det är ju för härligt!

Känner du också att livsandarna vaknar?

I morse när jag körde till jobbet, spelades

The way it is, med Bruce Hornsby

och jag blev ännu gladare.

Delar med mig av denna glädje:

.