Jag satte mig ner

en stund i ro

och såg mig runt

i kvällen

Ett flor av skir grönska

låg som en slöja

och glittrade

i kvällsolens sken

Jag såg ut över nejden

Över underskön bädd

av vitsippor

nätta och spröda

Var annars finns

den härlighet…

jag möta får

här hos dig?

Dagens larm

jag glömde en stund

Jag satt på stubben

och log

Njöt av sippor

och kvällsol skön

i min egen lilla skog.

© Lie

Jag kunde låtsas en liten stund

Att allt är, som det ska vara

Glömma bort, en kort sekund

Att jag inte är, som jag borde vara

Jag kunde dansa en virveldans

Och bara vara i den stunden

Vara… bara vara och

ej av tillkortakommanden vara bunden

Men jag ville sjunga att jag är här

då stämman sig inte bar

Uttrycka min sköna lycka

Och fann att rösten ej var kvar

Jag sitter här i min sorg

Tårarna bara rinner

Ibland finns inte orken

Och sinnet på mig rinner

Varför hände detta?

En livsglad person som jag?

Varför, jag frågar varför?

Vad är det för djävla lag?

Som säger att jag ska halta

när benen är fulla med spring

Som hindrar min lust till livet

Jag fattar ingenting

Varför, jag frågar varför

behöver detta stanna kvar?

Ladda om och ladda om

Jag har knappt nå’ kulor kvar

Jag vill så väldigt gärna

vara en redig en

Och visst är somligt bättre

men jag väntar på mycket än

Oftast jag är en glad tjej

Som gör andra lika glad

men i botten där ligger sorgen

som ett blaskigt och grumligt spad

Vilja... åh en vilja

jag har, som är stark och klar

Lusten… ja, jag har lusten

men orken är inte kvar

Lusten och viljan,

det räcker inte alls

Jag är så trött på att vila

Jag vill dansa i livets vals

Trött på att jobba enkelt

Och planera min kapacitet

För att jag ska räcka sedan

Saknar flexibilitet

Ja, jag sitter här på kammar’n

och skriver en liten dikt

Om glädje, sorg och väntan

och ledan i flera skikt

Men jag vet ju att det finns värre

situationer att drabbas av

Jag ska va glad att jag faktiskt lever

Att inte skutan är helt i kvav

Och oftast jag orkar tänka

att livet är bra ändå

Jag har goda relationer

att smaka på, då och då

Ja, visst är jag glad åt livet

Det är ju faktiskt så

Men ibland jag måste pysa

min frustration…

Ändå.

© Lie

Ibland vet man inte vad man uthärdar, förrän man är ur det. Kanske tur, för om man visste fullt ut, kanske man skulle ge alldeles upp. Om man inte vet, orkar man kanske kämpa på och jag hoppas att var och en som kämpar i motvind, förstår att kraften ska användas, för att ta sig ur... inte klamra sig kvar. Jag är glad att jag är ur... och i trygghetens varma famn, kunde jag formulera mig:

***

Som en skadskjuten fågel

En tilltufsad kråka

Det var knappt

att jag kom in

Vingarna släpade

Kroknad nacke

Jag bar en ofantlig sorg

Tyngden i känslan

Jag visste det inte

Anade ej att den fanns

Smärtan av orättvis

elakhet, mobbing

Levande begravd

I mig

Min makt var stolthet

Jag härdats av svek

Och jag trodde jag klarat mig bra

Så mötte jag omtanke

Känsla och kärlek

Då klarade jag

också att se

Den ynkliga, lilla, patetiska jävel

Som förpestade livet för mig

Ville få mig att tro att

jag ingenting värd var

Men lyckades inte, nej

Omtanke, Ärlighet

Känsla och Kärlek

Sakta jag återhämtar mig

Jag får finnas och vara

Läka och älska

Jag är glad

att fått komma till dig

Finnas och vara

Läka och älska

Vad annat kan fattas mig?

Ingenting kära

Jag tacksamhet bära

Jag är glad

att få vara mig

Tack!

© Lie 

Who are you, behind your mask
Mask and paraphernalia
Do you trust, the spirit’s voice 
Or do you need a defence of patterns

Can you stand up here, in nudity,
without things, you think you need
and listen to the guidance-song,
straight from the cosmos’ lead

Lay your ear, to the Mother earth
and listen to the beat
Release yourself from the narrow bounds
and your own ideas, defeat

Listen!
Hear the silence voice of humbleness
Telling you to find the path …
Path of immediate simplicity

© Lie

'  

Kan jag ta paus? Nej det verkar inte som det...   

Livet pågår... och orden formas automatiskt... hela tiden...

Jag var ute och åkte tåg, helgen som var:

***

Han kom med bestämda steg

Ryggen rak.

Man såg att han var en upptagen man

Raskt och målmedvetet styrde han stegen mot sitt mål:

en sopsäck av brunt papper.

Han letade målmedvetet och när han var färdig,

lämnade han papperssäcken i ordentligt skick

Drog iväg sin vagn med paraply

Lycklig den, som har en vagn...

Den första snön hade fallit under dagen

Han bar sandaler.

Perrong 17, Stockholms central,

den 13/12 2009… Luciadagen

En av Stockholms 5000 hemlösa…

Eller… var det 7000?

Vem vet?

© Lie

***

Jag känner människor som av olyckliga omständigheter, som nedskärningar, sjukdom och några få felval i livet, nästan hamnat i den hemlöses situation. Det kan gå fort... och har man inte ett nätverk av familj och vänner, då kan faktum vara där. Psykiatrireformen 1995, när man stängde mentalsjukhusen, för att människorna skulle få bo fria, sägs vara orsak till en drastisk ökning av antalet hemlösa. Men idag löper varje person som utförsäkras från försäkringskassa, eller arbetslöshetskassa, att hamna i en svår situation om man redan innan, lever på yttersta gränsen.

Nu är det snart jul... Hur pyntar de hemlösa, tunnlarna under Stockholm?

Vart tar de hemlösa vägen, i din och min stad?

I denna tid står träden nakna

Och har släppt sin vackra höstfärgsskrud

Förbereder sig för vila

Rensat i sitt hus

Så borde vi, nog också göra

i samklang med tidens gång.

Städa huset, slänga kruset

Och vila i höstens dunkel

Vila i samklang och inte pressa

Inte försöka, nåt annat än det

Komma i balans inför nästa fas

Då snöflingor täcka vårt landskap

Mörker, vila

Tända ljus

En bok och en kanna te

En stund till själen ge.

© Lie

Den dagen, då jag böjde mitt stolta huvud

och lyssnade till skogens sus.

Den dagen, jag stod ut i min förnedring

och såg på, medan andra dansade

Den dagen jag la ner, alla önskningar och mål

och satte mig ner… att vänta.

Den dagen kom livet åter.

© Lie

Vi pratade genus idag, över lunchen på jobbet... Specialpedagogen, slöjdläraren och jag - alla förskollärare i begynnelsen av yrkeslivet - och vi var överens; Vi stampar på samma ställe. Större delen av alla vuxna, konserverar gamla könsrollsmönster. Vi drog oss till minnes en händelse i Gävle, då förskolepersonal som hävdade att de bemötte flickor och pojkar lika, baxnade när de såg sig själv på film:

http://www.dn.se/insidan/vuxnas-fordomar-fostrar-barn-in-i-konsroller-1.397570

"Hej Lisa-gumman! Vad söt du är idag med din

nya klänning. Kom och sätt dig här hos mig..."

"Tjenare grabben! Läget? Grabbarna busar i kuddrummet!"

Det är sedan länge konstaterat att vi samtalar olika med barnen, beroende på kön och vi begränsar barnen otroligt, genom detta. Flickorna bekräftas genom sitt utseende och bes ta ansvar för både sig själva och pojkarna. Pojkarna bekräftas i det dom gör och man skakar på huvudet åt dem, när de glömmer och ber flickorna hjälpa till. En blick i samförstånd mellan kvinna och flicka; "Ja, se karlar".

Redan i tvåårsåldern har flickorna lärt sig, att passa upp på pojkarna vid matbordet. Det här gynnar inte någon.

Jag lägger in Unnis svar från förra inlägget här,

för det är bra boktips, som man annars kan missa...