Min pappa har arbetat bra hela livet, varit familjeförsörjare, arbetsledare, tagit ansvar och hjälpt andra människor. Ensam familjeförsörjare under våra barndomsår, som det oftast var då på 60-talet. Men när han har varit sig själv närmast, har han alltid varit pojken, som sprang och roade sig i Grunnaskogen.

Bilkörning låg alltid på hans lott och även om min mamma tog körkort vid 40-års ålder, var han ju så road, så varför byta chaufför? Han körde långt och länge och tyckte det var kul. Som barn satt jag i baksätet och ropade, att han skulle köra om."Kör om! Kör om!" Vi skulle vara först i kön. Och han körde om.

Nu är han 78 år och senil demensen har börjat visa sitt fula ansikte. Statusen är olika, från dag till dag, men vissa dagar… då är det rätt förvirrat. Så en annan dag går han och vinner en orienteringstävling. Olika, olika dagar… olika veckor…. Mamma har förbjudit honom att köra över 90 km/h och funderar på om hon kanske ska ta över ratten.

Jag kan känna igen mycket, av det som sker. Förvirring och glömska, men för mig var det utbrändhet och jag kunde nästan förutsätta, att jag skulle bli bättre. Är man gammal, finns inget sånt hopp. Man vet… att det kommer att bli sämre.

Härom dagen hämtade jag honom, för att köra honom till en operation. Mamma skötte förmedlingen och anvisningarna. Jag skulle köra till södra infarten. Men ingen pappa och jag slirad mig upp för backen. Väl uppe, såg jag honom nere vid landsvägen. Han hade inte lyssnat, så han hade stått vid den norra infarten. Vi blev sena och när jag kom ut på E4:an brassade jag på. I 130km/h flög vi fram och kom till sjukhuset, 2 minuter före anvisad tid. Puh, vi hann!

När operationen var avklarad, åkte han med färdtjänst och min mamma ville ha rapport. Hade operationen gått bra? Och vad sa doktorn? Men han kom inte ihåg någonting, utom… att jag var en jäkel på att köra bil.

"Hon är en jäkel på att köra bil! Hon körde 130 på motorvägen och körde om alla. Hon körde om ALLA! Hon är en riktig jäkel på att köra bil!" 

Två dagar efteråt, körde han mamma till Birsta och ute på motorvägen, axade han upp till 110 och körde om alla. Och han njöt och var glad. Pojken i honom, blev inspirerad.

Det är med sorg i hjärtat jag ser…

och jag unnar honom att "flyga" fram i 110…

att känna pojken i sig och leka en stund.

Nästa dag, är en annan dag...

Med kärlek

Till människorna 

I går tog jag hela världen i famn
- det var i min fantasi
ty jag är nog lika sluten och stel
och reserverad som ni
- men kände du månne en kyss på din kind
ja då var den nog från mig
ty i går tog jag hela världen i famn
och då kysste jag även dig

I går tänkte jag på dig som är sjuk
och sällan en solglimt får
på dig som kanhända sörjer en vän
jag kanske inget förmår
- men kände du månne en kyss på din kind
ja då var den nog från mig
ty i går tog jag hela världen i famn
och då kysste jag även dig

I går tog jag hela världen i famn
i dröm som var underbar
den varade bara någon minut
sen var jag vaken och klar
- men kände du månne en kyss på din kind
ja då var den nog från mig
ty i går tog jag hela världen i famn
och då kysste jag även dig

Birger Franzén

Den här vackra översättningen

gjordes av Green Sparrow:

Osho's tankvärda och underbara text. 

Låt den gärna få vingar....

Can you say something about these beautiful words of Buddha:

“Love yourself and watch — today, tomorrow, always”?

...“Love Yourself”...

......-Osho

Kärlek är näringen för din själ.

Precis som maten är för kroppen så är kärleken för själen, utan mat är kroppen svag, utan kärlek är själen svag. Ingen stat, ingen kyrka eller någon annan människa i maktposition har velat att vi människor skall ha starka själar, eftersom en person med stark själ och andlig energi, är skyldig att vara upplysande och rebellisk...

Kärleken gör dig till en rebellisk revoltör. Kärlek ger dig vingar så att du kan sväva högt. Kärlek ger dig insikt i saker, så att ingen kan lura, utnyttja eller förtrycka dig.

Och personer med egenintresse såsom politiker och präster, överlever på grund utav exploatering av din själ för att de själva skall kunna leva och överleva...

För att göra dig andligt svag har de funnit en säker metod, en metod som är väl inövad och som går ut på att inte älska sig själv - om man inte kan älska sig själv kan man heller inte älska någon annan.

De säger: Älska andra - eftersom de vet att: om du inte kan älska dig själv så kan du inte älska andra. Men de fortsätter att lära ut att: älska andra, älska mänskligheten, älska Gud, älska naturen, älska din fru, din man, dina barn och dina föräldrar o.s.v men inte att älska dig själv, eftersom att älska sig själv, enligt dem, är en självisk handling.

De fördömer egenkärlek och de har gjort sin kunskapsförmedling på så sätt att den ser logisk ut. De säger: Om du älskar dig själv kommer du att bli en egoist, om du älskar dig själv kommer du att bli narcissistisk. Detta är inte sant.

En som sannerligen älskar sig själv finner att det i realiteten inte finns något ego. Det är som att älska andra utan att älska sig själv, egoism uppstår när vi tvingas älska andra men inte oss själva... 

Sann kärlek vet inget om bördor och förpliktelser är en börda, en formalitet. Kärlek är glädje, en delning, kärlek är informell.

Den älskande känner aldrig att han har gjort tillräckligt, den älskande känner att han kan älska mer. Den som älskar känner aldrig, "Jag har tvingat andra." Tvärtom, han känner, min kärlek har blivit mottagen och jag är tacksam, min kärlek har blivit mottagen som en gåva utan att någon förkastar den...

"Den som känner förpliktelser tänker, "Jag är högre, andligare och säregen. Titta hur handlingskraftig jag är som tjänar andra människor! "

*Älskar man sig själv så respekterar man även sig själv, och en som älskar sig själv och respekterar sig själv respekterar även andra, eftersom man vet, ´precis som jag är, så är även andra. Precis som jag njuter av kärlek, respekt och värdighet, så gör även andra det´. Man blir medveten om att vi inte skiljer oss åt. Vi är under samma lag: Es dhammo sanantano.

Om man på allvar älskar sig själv och är lycklig i detta är det enkelt att dela med sig. Du känner ett överflöd och vill dela det med andra! Du kan inte längre gå omkring och bara älska dig själv, för en sak som kommer att stå helt klart för dig är: att trots att det är så vackert att älskar sig själv är det obeskrivligt vackrare om man börjar dela din kärlek med andra människor!

Långsamma krusningar börja nå längre och längre. Du älskar andra människor, du börjar älska djur, fåglar, träd, stenar. Du kan fylla hela universum med din kärlek. En enda person räcker för att fylla hela universum med kärlek, precis som en enda lite sten kan fylla en hel sjön med ringar - en liten sten...många ringar på vattenytan..

Man måste bli gudomlig, för utan gudomlighet kommer man att inte uppnå fullbordan eller förnöjsamhet. Men hur kan du bli gudomlig? Om präster säger att du är en syndare. Dina präster säger att du är dömd, att du är syndfull om du älskar dig själv, vilket gör dig oförmögen till en sådan handling; det gör dig rädd!

Det är därför folk är så stora felfinnare. De hittar fel hos sig själva och hur kan de då undgå att hitta fel hos andra? Med all sannolikhet kommer de att hitta massor av fel och de kommer också att förstärka dem, göra dem omätliga. Då det uppenbarligen är det ”rätta” tillvägagångssättet så kommer även du att falla in i ledet för att ”rädda ditt ansikte. Det är därför det finns så mycket kritik och en sådan brist på kärlek...

 Jag säger att detta är en av de mest djupgående suror av Buddha och bara en uppvaknad person kan ge dig en sådan insikt... En person som älskar sig själv kan lätt bli meditativ, eftersom meditation innebär att du är med dig själv...

Om man hatar dig själv, som många gör- vilket de religiöst har blivit tillsagd att göra, hur kan de då stå ut med sig själva?

Meditation är inget annat än njuta av sin vackra ensamhet och fira sig själv, meditation är inte en relation. I denna stund behövs inga andra, man är nog åt sig själv. Man badar i sin egen ära, badar i sitt eget ljus. Helt enkelt glad att över att få finns till, eftersom man bara är...

Det största miraklet i världen är att du är och att jag är. Att vara är det största miraklet, och meditation öppnar dörrar till detta stora mirakel. Men bara en som uppriktigt älskar sig själv kan meditera, annars flyr du från och, undviker dig själv. Vem vill gå djupt in i sin egen vånda, in i det egna mörkret? Vem vill befinna sig i det helvete de tror de gör? Det är mycket enklare att täcka över de vackra blommorna och fly från dig själv, som du alltid gjort...

Därför söker människor sällskap oavbrutet. De står inte ut med att vara med sig själva, de måste vara med andra. Människor söker alltid efter någon form av sällskap, för att undvika att ha sällskap med sig själv. De sitter timtals i en biograf och tittar på något meningslöst, tillsammans med främlingar bara för att inte vara ensamma. De slösar bort sin tid med att sträckläsa tomma deckare. De läster samma tidning om och om igen bara för att underhålla sig. De spelar kort och schack bara för att fördriva tiden ... som om de har för mycket tid!

Kärlek börjar med dig själv, sen kan du sprida den vidare. Det sprider sig själv, du behöver bara låta det hända.

Buddha säger ”älska dig själv” och tillägger omedelbart ”och sedan titta” och inte tvärt om. Buddha anser det vara så pass farligt att titta utan att älska sig själv först, att det kan leda till självmord. Älska dig själv så pass mycket att du klarar av att se det du kan komma att se, det är Buddhas väg till meditation.

Många buddhister känner sig självmordsbenägna då de faktiskt har ignorerat den först regeln av sutran och börjat med att titta utan att först funnit kärlek till sig själva. Jag har faktiskt aldrig stött på en enda kommentar i The Dhammapada, Buddhas sutror/skrifter, som har uppmärksammat den så viktiga första regeln; Älska dig själv.

Sokrates säger: Känn dig själv men Buddha säger: Älska dig själv. Och Buddhas ord är långt sannare, för om du inte älskar dig själv så kommer du heller aldrig känna dig själv - det är kärleken som ligger till grund för självkännedom, en möjlighet att lära känna dig själv!

"Älska dig själv och se ... idag, imorgon, alltid."

Skapa en kärleksfull energi runt dig själv. Älska din kropp och din själ, älska hela ditt levande väsen. Med kärlek menas: acceptera det som det är, försök inte att förtränga. Vi förtrycker bara när vi hatar eller när det är något som går oss emot. Man skall inte förtrycka för hur skall du då kunna se? Vi kan inte se fienden öga mot öga, vi kan bara titta i ögonen på vår älskade. Om du är en person som ej förmår att älska dig själv så kommer varken kunna se dig själv i ögonen eller se din egen verklighet.

”Att se” är meditation, ”Att se” är även ett av Buddhas ledord. Han säger: Var medvetna om, var uppmärksamma på, var inte medvetslös. Bete dig inte som en sömngångare, var vaken. Gå inte på på autopilot som en robot, vilket många tyvärr gör idag.

Titta - bara titta. Buddha preciserar inte vad som ska ses, utan syftar på - allt! Promenader, titta på dina promenader. Äta, titta på ditt ätande. Ta en dusch, titta på vattnet, det kalla vattnet som sköljer över dig, tryck på vattnet, kylan, den rysning som går genom din ryggrad - se allt, idag, imorgon, alltid."

Slutligen kommer även stunden då du kan titta på din sömn, vilket är den optimala inblicken. Kroppen sover men det finns fortfarande en bevakare, som tyst beskådar den sovande kroppen. Men oftast är det tyvärr tvärt emot, kroppen är vaken men själen sover. Kroppen behöver vila, men ditt medvetande behöver ingen sömn. Ditt medvetande är medvetande, det är vakenhet, det är till sin natur.

När du blir mer vaksam får du vingar - då är hela himlen din. Människan är ett möte mellan jorden och himlen, i både kropp och själ.

Det händer så mycket nu, att jag inte tar mig tid att skriva.

Jag tar mig heller nästan inte tid att läsa, men idag läste jag Jörgen I Erikssons blogginlägg om shamansk synvinkel på själen och delar med mig av den:

http://norrshaman.blogspot.com/2011/03/om-sjalens-kretslopp.html

Jag hoppas att det snart lugnar ner sig, här hos mig. Inte för att jag vill slippa det som händer, utan mer för att jag behöver lite lugn och ro emellan åt. Egen space... tid för reflektion... och skrivandet. 

So long...   

Jag var till tandläkaren igår och kände mig missmodig när jag var på väg dit - ekonomiskt missmodig. Vad skulle det kosta att ersätta tanden, som fallit bort? Nu visade det sig, att den där halva tanden jag tappat, inte innehåll någon tand-del... utan var, som min nya tandläkare utryckte det, "en ditlimmad plastklump" och när jag sa "och så kände jag med tungan och tänkte, men gud, har jag ingen tand där" … så svarade hon: "Alldeles riktigt, för du har ingen tand där - bara en rot, med plast på."

"Ja det är ju svårt att veta vad som är trasigt i din mun och vad som du har slipat till själv. Du var mig en tandgnisslare... eller gnisslare... tandkrossare! Använder du bettskena? Jaha, det var ju bra, men du jobbar på bra ändå här, ser jag.... Det är ju ofta ett livslångt tema och inte så mycket att göra åt. Men du har fint tandkött och framtänderna är också hela och fina. Du vet, en del kommer hit med jättekorta framtänder också."

Och eftersom jag är en tandkrossare var det alltså ingen idé att slösa pengar med att sätta dit en krona. Jag skulle antagligen krossa den också, sa hon och då hade det ju varit slöseri med pengar. Hon var en rolig, småironisk sanningssägare, som kändes befriande.

 "Och tandborstningsskador har vi också..."

Ja, sa jag, jag försöker vara försiktig, men jag verkar vara väldigt stark...

"Ja, stark är du verkligen... i käklederna också!"

”Bettskenan ska ju passa fastän vi joxat här, för den är ju helt plan... men.. å andra sidan är det väl bäst att kolla, för man kan ju aldrig veta vad du gjort med den... fixat den vågig kanske..... Jaha... så var det. Jag slipar bort groparna du har fixat."

Det är ett släktdrag - dåliga tänker och bita ihop, sa jag. Min mamma har titanskruvar i hela överkäken...

"Jasså? Hennes underkäke skulle jag vilja se... eller inte... Hon måste göra stor åverkan med titanskruvade tänder i överkäken, för man känner inte vad man gör. Har tänderna i titanbryggan hållit? Inte? Nej jag förstår det. Och jag ska säga dig, att när det blir dags för dig, är det ett bättre val med lösgom, än titan... om man biter ihop som du gör..."

Och här... just här.. fick jag min första ålderskris i mitt liv.

LÖSGOM! Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah......

Min mamma var väl 55-60 årsåldern när hon drog ut de stackars tänder hon hade kvar i överkäken (hade haft en massa bryggor) och var eremit/retreat/tandlös medan tandköttet läkte... sedan fick hon skruvarna och fortsatte gömma sig... SEDAN kom det nya tänder, som var större än de gamla... inte kul!

 Nu har jag ändå bättre tänder än henne, för tandhygienen i modern tid, är ju bättre än den var på 40 och 50 –talet, men nog har jag samma dåliga tandanlag och antagligen livslång kalciumbrist, eftersom jag aldrig mått bra på mjölkprodukter.

Nu blev den ful-gula färgen på mina tänder mindre viktig...

Nu är jag glad att jag HAR tänder!

Perspektiv!

Over and out   :-E

Det är en märklig känsla, att känna sig glad, sorgsen, stark och svag på samma gång. Jag vet inte om jag blivit känsligare, om känslorna är starkare, eller om det helt enkelt är så mycket på gång, att jag inte kan sortera.

Jag blir friskare och starkare, vilket gör mig glad. Lycklig! Att hitta sig själv igen, eller åtminstone stora delar av sig själv, är jättehärligt. Samtidigt ställer mitt friskare jag, större krav på tillvaron och ställer krav på att få bli ännu friskare. Hålla till godo med näst bästa lösningen? Eller skaffa sig den bästa? Det kan innebära förändringar, som skapar en känsla av sorg, då man "måste" lämna det som är nu.

Jag har inget facit. Jag försöker bara förhålla mig till det som sker och låta bli att tänka framåt allt för mycket - go with the flow - men det är svårt. Ingenting är så frustrerande som grumlad sikt, när man vill framåt. Fort. Jag är led på att vänta. Jag har mer eller mindre väntat i 10 år. Åren mellan 40 och 50, är väl inte förgäves, så kan man inte säga, men ack så fel det blev! Sedan kan man jämföra med dem som har det värre och vara glad ändå.

Jag har bestämt mig lita på magkänsla och att följa med i "flytet" och inte kämpa i motvind. Alltså möter jag något motstånd på flera sätt, då lägger jag ner. Det kan gälla samarbetspartners som det inte går på räls med, eller projekt som stöter på patrull.

Förra veckan uttryckte jag att jag inte skulle kunna stanna kvar på mitt jobb, med nuvarande alla delar av arbetsuppgifterna. Denna vecka annonserar arbetsgivaren om en Starta-eget-kurs för anställda. Gratis. Hej och hå, här flyter det! Så imorgon är det upptakt och jag får se vart detta för mig.

...

Igår tittade jag på TV-programmet "Den hemlige miljonären" på TV8. Jag har sett föregångaren "Secret millionaire" och jag blir alltid berörd. På flera sätt. Människoödena berör hjärtat, men det är fördjävligt att det ska behöva vara på det sättet i vår tid. 

Programidén är att människor med förmögenhet sätter sig in i och lever med, sämre lottade och skänker sedan pengar, för att förbättra villkoren på något sätt. Igår var det Ola Lauritzon, författare som låtsades vara volontär och jobbade på ett härbärge för hemlösa. Han blev också berörd. Av människoödena och att se baksidan av den stad han lever gott i. Nyttig erfarenhet som många skulle behöva göra. Med eller utan pengar att skänka.

"I'm really proud over myself", sa han som gick vidare till kvartsfinal i Masterchef.

Stolt över sig själv och sina prestationer, tänkte jag... Har jag någonsin känt mig stolt över något jag gjort? Nej, jag kan inte minnas det. Faktum är att jag nog aldrig har varit stolt över mig själv.

Det är inte så att jag aldrig känt känslan av stolthet, för det har jag. Jag har många gånger varit stolt över min dotter, i hennes snart 23-åriga liv. Stolt över hennes personlighet, sätt att bemöta andra och hur hon nu klarar kombinationen ungdom, föräldraskap och universitetsstudier. Jag tycker hon är helt underbar och jag är också stolt över att hon och henne sambo, ger sin dotter näring och förutsättningar att växa som människa. Känner stolthet när jag ser dem tillsammans, men mest känner jag kärlek. Är stolthet en variant av kärlek?

Att kunna vara lite stolt över sina prestationer, hade kanske varit bra?

Om man blir nöjd och kan luta sig tillbaka, skapar man ett välbefinnande i sig själv och en välbehövlig paus, där man njuter av resultatet. Hade risken att gå i väggen, varit mindre, om jag kunnat känna mig stolt över mina prestationer? Handlar stolthet om att gilla sig själv och det man åstadkommer?

Jag vet inte... Vad tror du?

Det känns som om det varit mycket nu... och då har det väl antagligen också varit det; advent, jul, nyår, trettondagen att fira. På jobbet terminsavslut och så terminsstart! I detta en envis förkylning som vandrar runt mellan näsa, hals och luftrör. Klart det känns som om det varit mycket. Jag sov 11 timmar i natt och vaknade långt in på förmidda'n... eller i slutet av den, ska jag väl säga. Tur att man får sova!

Mitt i allt som känts trevligt, men ändå påfrestande, blir jag ändå piggare. Det är en härlig känsla. Jag är inte lika kontinuerligt slut, som jag vari fjol vid den här tidpunkten. I februari i fjol, var jag så utmattad när jag hade avverkat min halva dag, att jag nästan inte tog mig hem från jobbet, utan att somna vid ratten. Väl hemma var det sova som gällde. Nu jobbar jag 75% och har faktiskt lite energi kvar, när jag kommer hem. Jag behöver inte sova middag och jag orkar en pratstund i telefonen, med mina långväga vänner. Det går framåt!

Härom dagen träffade jag mina kollegor som är utspridda på olika skolor, för en jullunch. Ja... utan julmat då. Vi hann nämligen inte med att träffas före jul, så vi sköt helt sonika på det hela och tog en indisk buffé i januari, istället. Så klokt och trevligt. Jag hoppas vi kommer ihåg detta, till nästa jul.

Det här är enkel stresshantering:

Känner du att du inte hinner?

Låt bli!

Hitta på något trevligt när tid finnes.

Jag tycker alla blir klokare och klokare. Eller umgås jag med rätt sorts människor? Nej... jag tycker nog att alla tar lättare på saker, anpassar tillvaron till verkligheten och taggar ner. Många jag känner, har blivit långt mer måttfulla med julfirandet och pyntar inte hela huset och bakar 7 sorters kakor. Jag tror många tänker på vad som är viktigast:

Ett perfekt hus och matbord utan ork? 

Eller lust, samvaro och trevligheter, med ork?

För mig är valet enkelt och kristallklart. 

Kristallklar är också min inställning till rovdjursjakt, men i år skriver jag inte så mycket om det. Jag har lagt ut länken till uppropet mot den, om någon vill skriva på. I övrigt tänker jag inte orda så mycket.

Trevlig helg!