Ibland blir det för mycket av det goda... :D

Vi kikar efter fritidshus, med året-runt-standard och helst avskilt läge. Vad som är enskilt kan diskuteras och om man är centralt, fast i en by ute i skogen, kanske man får ta en granne eller två? Bäst vore ingen granne och jättemycket blåbärsris, innan tallarna tar vid. Och vilka behov har vi? Alldeles för många, som det ser ut... Lugn och ro, nära fiske, gärna skoteråkning, allergifritt (dvs. inga hästar och kossor och inte alltför mycket foderäng), naturtomt men gå-bart för barnbarnet, plats för kreativa aktiviteter, nära sjö (badsjö enligt önskemål från utflyttat barn), osv. osv.

Vi har sett ALLA annonser på Hemnet den senaste månaden och de senaste två dagarna har vi varit ute i skogarna utanför Bollstabruk, Älandsbro, Stöde och Fränsta. Ett objekt var väldigt välvårdat, med stor tomt, men med brölande tjurar som närmsta granne... Ett annat var pittoreskt gulligt, men hade ordentliga renoveringsbehov och alldeles för mycket mark... Det tredje verkar faktiskt väldigt bra, men där har vi inte sett insidan än...

Maken envisas att kolla upp omgivningarna (läs fiskesjöar) väldigt noga på alla ställen, så snart vet vi hur hela Västernorrland ser ut. Och mitt huvud har gått in i skärmsläckningsläge... det böljar liksom och jag har blivit totalt introvert, hehe

Så för de extremt nyfikna: Ingen nyhet än! ;-)

Igår for vi en tur till vårt favoritställe och just igår, letade vi salamanderyngel av arten Mindre vattensalamander. Kanske vi är senare än vanligt och den ensamma lilla salamanderbebisen, var en eftersläntrare? För vi såg bara ett enda litet yngel. För några år sedan hade jag äran, att se en vuxen salamander, som satt vid pölkanten och kikade. Det kändes stort! Vi hade då haft spansk revbenssalamander och eldbukssalamandrar i aqua-terrarium i flera år, men jag uppskattar ju djuren mer i det vilda.

Det var kallt och isigt i havsluften… man anar hösten, men än lär det nog bli några varma augustidagar, som blir så där fuktiga och kvava, innan den riktiga hösten inträder. Jag älskar hösten och om det var tillåtet att välja att ta huvuddelen av semestern när man ville, skulle jag ta den i september och tillbringa den i skogen och vid havet.

På nyheterna idag rapporterar man att en kanadensisk undersökning, visar att kolhydrat-ätare håller vikten bäst. OK… och för nåra år sedan visade rapporter, att kolhydrater var av ondo och det var fett och protein som gällde... men för ännu längre sedan, skulle man äta… kolhydrater (!) och Viktväktarna sa att potatis var ”fritt”. Ät så många pärer du vill! Ja det är inte lätt att hänga med om man vill det…

Kan det vara så enkelt, att olika människor mår bäst av olika mat? ;-)

CITAT: Den kände biokemisten Roger Williams, som upptäckte pantotensyra och grundade Clayton Foundation Biochemical Institute i Texas, myntade redan på 1950-talet begreppet biokemisk individualitet. Det bygger på att alla människor har en unik biokemi och att vi precis som djur och växter kräver olika mängder och sammansättningar av näringsämnen. Detta är tydligt när man tittar på hur barn som växer upp med samma föräldrar i samma miljö ändå har vitt skilda smaker och näringsbehov. SLUT CITAT

Som om vi egentligen inte vet det? ;-)

Citatet är hämtat från http://www.gronmedicin.se/2_artiklar.doc

Nu är det dags för kaffe!

Zoega Hazienda, bryggt med pappersfilter... slurp

Man tar mycket för givet, när man inte vet något annat.

Jag tog länge, många saker för givna och hade jag vetat då, vad jag vet nu, hade jag varit långt mer ödmjuk och tacksam i sinnet. Jag får nog lov att erkänna, att så värst empatisk och förstående var jag inte, när andra inte var lika snabba som jag. Idag förstår jag, att jag var högpresterande, men det visste jag inte då. Så jag sprang… och i kombination med min låga självkänsla, tyckte jag att jag aldrig hade gjort nog. Så jag pressade mig lite till… och lite till… för att vara lika duglig, som jag trodde andra var. Jag var faktiskt rädd, för att jag skulle förlora jobbet om jag inte betedde mig så. Idag vet jag, att jag klarade mycket mer än många andra och att förlora jobbet av andra skäl än neddragningar, det krävs det mycket tok för - i alla fall om man jobbar inom den offentliga sektorn - vilket jag har sett med egna ögon.

Rädsla, låg självkänsla och en stor vilja att vara till lags, i kombination med en arbetsgivare som gärna utnyttjar såna människor... det är en livsfarlig kombination och en dag blev jag sämre än lågpresterande. Jag klarade inget alls. En dag var det plötsligt en prestation att lyckas få maten in i munnen, att få på sig byxorna och att kunna föra ett enkelt samtal. Jag hade gått i väggen.

En duglig person, vill inte vara sjuk och ligga samhället till last, så sjukskrivning var inget jag önskade, men kan man inte få benen in i byxorna och förstå vad andra säger, är man ingen bra arbetskraft. Eller det faktum att allt detta presterande i vanliga vardagliga småsysslor, tog kraften ur mig, gjorde att jag behövde sova mest hela dygnet. Man får inte sova på jobbet…

Idag har det gått 10 år sedan jag sprang in i den där väggen och min duglighetsiver, har lagt krokben för mig många gånger om. Hade jag tagit sked i vacker hand (eller vacker sked i munnen som jag skrev först) och varit sjukskriven en längre tid, hade jag nog varit friskare än jag är nu, men jag ville ju klara av något och min historia av prestationer fortsatte och skapade till slut eventuellt läkningsbara skador på hjärnan.

Idag... just idag är jag jätteglad över, att jag hållit 4-5 siffror i huvudet så pass länge, att jag lyckats knappa in dem på Internetbank. För 2 år sedan kunde jag inte ens hålla två siffror i huvudet, så pass länge att jag kunde släppa blicken från dem och knappa på tangentbordet… Visst blev jag besviken igår, när jag var nere på stan och inte orkade fullfölja det jag hade tänkt, men för några år sedan, klarade jag inte ens att sätta min fot på en affär, p.g.a hjärnans intryckskänslighet.

Jo, det var mycket jag tog för givet förr i tiden och har fått lära mig, via den relativt hårda skolan, att det inte funkar så. Jag som var så rädd för att inte duga, har fått ta skeden i vacker hand och prestera sämre än vad de flesta gör. Det är en lärdom, att vara i ett nytt perspektiv. Utanför. Under… men jag jobbar mig inåt, uppåt i ett nytt varande och jag ser varje dag en glädje med livet, som inte har med prestationer att göra. Inte ett dugg. Det kallas kärlek… till allt och alla… Varandet… i ödmjukhet. Och jag sa till min man idag, att jag tyckte 2000-talet varit ett bra årtionde – mycket bättre än 90-talet… och han tittade på mig med lång blick. Jag skrattade och förstod att jag är där nu; i kärlekens varande, som kan se denna tillvaro som något mycket bättre, än det andra.

Jag ser kärleken i livet!

NAMASTE!

10 mil hemifrån, var ett torpställe till salu. Det låg, som det verkade, inne i skogen. Vi skrev ut karta från internet och åkte vi iväg, alldeles för sent på dagen… det skulle hinna bli kväll innan vi var framme. Väl på stället kunde vi inte hitta vägen dit. GPS:n var inte hemma med så små orter och var ingen hjälp alls och när vi åkt fram och tillbaka ett antal gånger, provade vi att köra in på en traktorväg… in i skogen… uppför… där det blev knaggligare och knaggligare att köra… Vi undrade verkligen vad vi höll på med, men vi fortsatte ändå framåt.

När stigen delade sig, valde vi den väg som såg mest uppkörd ut, och hamnade vid en stuga som inte alls var den som vi skulle till. Ut kom en man, med lite bister uppsyn och jag kände lite oro. Min man vevade ner rutan och med ovanligt försiktig röst, sa han att vi nog kört fel och undrade om i fick vända på mannens tomt. Jo det gick bra och vi tackade med ett leende… vi kände båda lite Sista färden-känsla och att den här mannen inte var att leka med.

När vi vänt bilen, knackade han på rutan och undrade var det var för hus vi sökte. Jag visade bilden och han nickade nedåt skogen. "Dä liggä därnere". Min man svarade något förklarande och helt plötsligt sa mannen att han skulle visa oss dit.

"Kör ni vägen, så går jag stigen ner"

Vi knagglade oss ned till stigdelningen och tog den ouppkörda vägen. Väl framme vid huset,  stod mannen i skogsbrynet.

Vi pratades vid en stund och helt plötsligt brister mannen ut i ett leende;

"Fan ni verkar vara hygglit å rejält folk ni. Dä komme så myckä typer hit… jag ä så djävla less på allt lösfolk som far här. Men vettu, när jag hörde rösten på’rä, så förstod ja… att det här var en bra karl. Och du… sa han och pekade på mig, med en nick… Du verkar vara en rejäl kvinna du… som frugan min. Ni borde träffes! Jag tror du ä lite trollsk du va? Frun min ä också dä, vettu… ni borde verkligen träffes.

Fan lösfolkä nedifrån samhälle, som ä ute för å stjäla… du vet jag låsä aldri dörrn… dom har jag skrämt väck… ja du vet svärrfar min, han sköt nå skott mä bössan, å då sprang tjyven rakt in i skogen. Hehe, dä var en syn dä."

Vi skrattade gott åt hans historier och han berättade om huset och om hur det sett ut, på den tiden det sköttes om...

"Jag skulle värkligen vilja ha lite redigt folk som granne.  Jag säg då dä, att skulle ni köpe huset, så skulle ingen bli gladare än jag! Nä nu vill jag bju er på kaffe! Så får du träffa frun min."

Klockan nio på kvällen drack vi kok-kaffe uppe i skogsgläntan och träffade frugan. Hon som var uppvuxen på den tomten, berättade om alla fina och magiska platser, som skulle passa för en stunds kontemplation och naturkontakt. Jag kände starkt att jag ville besöka alla de platserna. Hällarna, tjärnen och grottan. Han berättade om björnen, vargen och tjädern.

Vi kom verkligen bra överens och även om vi inte köpte huset, tyckte de att vi gärna kunde komma på besök igen… och vi som inte är några socialfreaks alls - nej de söker inte avsides torp inne i skogen - vi kände likadant. De här människorna ville vi träffa igen!

Vi kom inte hem förrän vid midnatt och där i natten, undrade vi om det var verklighet, eller bara en dröm. Magiskt var det i alla fall!

Han satt på bryggan och såg ut över havet

Nu var det definitivt slut på fisket

Efter sista gången

när han tappade årorna

hade barnen faktiskt satt stopp

Och hans ovilja att bära flytväst

hade inte gjort saken bättre

Dä ä som det ä, med dä... tänkte han

Se på vågorna är inte det samma

som att känna dem genom durken

Men doften av hav,

den är alltid densamma

vare sig du är på båt eller strand...

Dä ä så det ä, med dä...

© Lie 2007

Foto: Alexander Rydfjord 2006

Ego… egoism… egocentrering…

I österländsk filosofi menas det ofta att fokusering vid egot, är något negativt som hindrar andlig upplysning. Eckart Tolle har förklarat det som så, att vi är alldeles för upptagna med att antingen oroa oss för framtiden eller fundera över det förflutna, att vi missar att leva HÄR och NU. Han menar att allt detta blir ett brus i form av en inre ständigt pågående monolog. Genom att öva sig i att tysta egot, så uppnår man den inre stillhet som krävs, för att man skall kunna uppleva och delta i själva livet, där och när det händer.

http://www.eckharttolle.com

Jag har läst några av Tolles böcker och lyssnat på en del DVD-satsanger, vilket har inspirerat mig att börja släppa mina gamla vanor och önskningar, samt tränat på att inte fokusera så mycket på vad jag tror att jag behöver. Det är intressant att se sin egen utveckling. En utveckling som jag antar inte märks så mycket utåt, eftersom de mesta av mitt egos önskningar, om tänkta behov att tillfredsställa, har brusat i mitt inre.

Om du inte får uppskattning för ett gott arbete… om inte någon kommenterar din nya frisyr… om du helt plötsligt upplever att ingen frågar efter din åsikt, har du ett ypperligt tillfälle att träna… Spelar det någon roll om någon kommenterar din prestation, om du själv vet att det duger och gör nytta? Spelar det någon roll vad andra tycker om ditt skal? Och vad händer, när din åsikt och kunskap, helt plötsligt inte får komma i uttryck? Vad händer i dig?

I samband med min önskan att utvecklas andligt, har jag har gjort en baklängesresa i karriären. Från att vara duglig och utåtriktad, med många strängar på min lyra, samt en massa ansvar att ta… är jag p.g.a sjukdom i ett tillstånd, där jag verkar i det tysta och blir tagen för given. Jag gör små simpla arbetsuppgifter, utan feed back. Om det inte blir fel, vill säga. En ypperlig situation att öva och vara nöjd med, att jag är en kugge i maskineriet och min insats, är en av många andra kuggar.

Egot vill visa sig på styva linan och få glänsa en liten stund, vare sig det rör sig om matlagning, musicerande, fiske eller idrott… men det är bara ett tänkt behov av att få visa upp sig och få uppskattning. Att släppa egot och sätta sig ned en stund i ”varandets varande”… det är medicin och i den stunden upplever jag, att jag är ett med allt… och kärleken till allt och alla infinner sig i hela mig… inte behöver jag uppskattning och beröm då… mitt i kärleken.

I dig är allt… i allt är du

Älska allt och älska dig

Jag skrev ju lite om shamanism härom sistens och nämnde ordet healing i bemärkelsen ”handpåläggning”, som ju är en lika gammal metod som människan själv. När vi lugnar någon lägger vi handen på hennes axel eller arm, ger en kram eller blåser på det onda. Det är vardagshealing som vi alla praktiserar. 

Så finns det folk som förfinar metoder och jag nämnde healingmetoden Reiki som utvecklades på 20-talet av japanen Mikao Usui. När det gäller Reiki, så blir man ”initierad” av en Reikilärare (reikimaster) och får lära handpåläggnings-tekniken för att förstärka kroppens Qi/Chi/Ki (livskraft/life force energy), enligt traditionell österländsk medicin, men man får också några symboler, som ska förstärka det hela. Kort sammanfattat.

Jag skrev att jag inte tyckte att symboler och initieringar kändes som min grej, men… att ge en skjuts till människors egna kroppsläkesystem, det känns helt rätt. För drygt 1 år sedan kom Quantum touch energy healing s.k ”QT”, utvecklad av amerikanen Richard Gordon, i min väg. Jag upptäckte då, att genom dels förstärka Qi-kraften med andning och toning, men också att låta klienten samarbeta, förbättrades resultaten. I QT fokuserar man på ryggraden, för att lätta på snedställningar, som i sin tur kan påverka kroppens funktion negativt.

På Quantum touch hemsida,

http://www.quantumtouch.com/index.php?option=com_content&view=article&id=3&Itemid=58

kan man läsa:

"...Healing is a fascinating process which is generally very poorly understood. Although it may be tempting to believe that we can heal other people, it is of utmost importance to realize that all healing is self-healing. The body has an extraordinary intelligence and ability to heal itself.  Given the right energetic, emotional, nutritional, and spiritual environments, the natural state of the body is perfect health. Our favorite definition of a healer is someone who was sick and got well; a great healer is someone who was very sick and got well quickly..."

Just det här, att healern det är den som blir friskare… och inte den sköter proceduren för det, tilltalar mig som inte gillar dagens personcentrering hos vissa människor, som liksom vill förgylla sitt ego och glänsa genom att ”hjälpa” andra. Det är lite väl mycket ego-kult kring vissa nyandliga rörelser idag, kan jag tycka…

Om man är mer intresserad av att lära sig mer om detta, kan man läsa om nästa work shop på

http://www.heltnaturligt.com/kursgrupperochinfo.htm

...

Efter en fantastisk vecka i norr, är jag åter hemma. Intensiva kursdagar, men med det intensiva i ett tillstånd av varande… Både kursens innehåll och platsen som sådan, bäddade för detta. Årrenjarka några mil från Sarek och Padjelanta nationalparker, må vara en av de vackraste platserna i Sverige och just den här veckan, hade vi också ett fantastiskt väder med värme och sol, vilket slöade till både myggor och knott. Perfekt!

Jag studerar core shamanism sedan ett antal år tillbaka. Jag vet inte precis när det började, men min första riktiga kurs i shamanism tog jag 2004 och på den vägen är det, även om omständigheter har fördröjt fullföljandet av alla stegen. Denna veckända var det steg 3 sk. Soul retrieval (själsåtervinning) som stod på agendan.

Som många andra började jag med medveten (hemsnickrad) handpåläggning på 90-talet och så småningom kurs i reiki. Jag hann ta alla 3 stegen i reiki (så när som avsaknad av diplom i steg 3 mastersteget), innan jag förstod att även om jag gärna ger healing, så är det inte min grej det här med initieringar och symboler.

Core shamanism är en moderniserad variant av shamanism/traditionell botekonst från norra halvklotet och att jag ägnar mig åt det, är bara ett bejakande av min kontakt med naturen och naturandarna, vilket fanns hos mig redan i barndomen. Då - på 60-talet - sa man att jag hade livlig fantasi och jag hann vara ateist på 70-talet och totalt fokuserad på yrkeslivet på 80-talet, innan jag hittade tillbaka till att tro på mina upplevelser. Idag vet jag att det är mer än fantasi och det är både utvecklande och läkande för mig själv och även för andra, då mina nära och kära får ta del av mina kunskaper i helandets konst… om de vill. Men bara om de själva vill. Det här med respekt för den personliga integriteten tycker jag är viktigt.

Nyfikna kan läsa mer på

http://www.shamanism.se/shamanism/

http://www.shamanism.org/

Nåväl... tillbaka till Årrenjarka:

När goda vännen Annelise och jag kursade och reste i de icke ordinära världarna, reste våra gubbar till alla möjliga bäckar och tjärnar i området, för att prova fiskelyckan. Och till slut infann den sig och vår beställning på Rödingmiddag efter kursen, kunde förverkligas.

Till Årrenjarka lär vi återända!

****************************************