Igår var jag på en liten teaterföreställning och en efterföljande föreläsning om genusperspektiv. Genusbaluns. Mycket igenkännande skratt, några gåshudsattacker och beklämdhet, hann vi med under 1½ timme.

Det var inget nytt... och det är det som är så beklämmande. Vi rör oss inte alls framåt, utan könsrollerna bara konserveras mer och mer, under en yta av TRO att det råder jämställdhet. Vi liksom går i nån föreställning att vi fortfarande jobbar på, i 70-talets anda, men det är inte så. Våra barn och ungdomar är mindre medvetna, än jag själv var 1975 och få vuxna för någon diskussion med dem.

Jag har upplevt det här i arbete med barn, i snart 30 år och alldeles nyligt med tonåringar på högstadiet. Det är beklämmande och mycket av det här serveras via media och reklam, som brusar över våra barn och ungdomar oavbrutet. Det som är ännu värre är att våra pedagoger, som borde vara medvetna, är med och konserverar. Jag har sett det mer än en gång och jag fortsätter att se det varje dag.

Jämställdhet har alltid legat mig varmt om hjärtat. Ur en massa perspektiv – inte bara genus - men när jag tagit upp det med mina vänner och kollegor, har jag aldrig fått någon respons. "Inte är det väl så"... har jag fått till svar. I nästa sekund har de vänt sig om och i värsta fall ... konserverat.

Som s.k pojkflicka, har jag känt på väldigt väl, hur det är att vara fel och att någon försökt klämma in mig i en roll, som ”riktig flicka”. Min mamma sa det också till mig, minst en gång i veckan tror jag; "Du är ingen riktig flicka". För riktiga flickor var lugna, ordningsamma och lekte med dockor. Jag var en trädklättrande tjej som rev sönder kläder och var full av skrubbsår och blåmärken. Jag var totalt ointresserad av babydockorna.. och när mina kamrater ville att vi skulle leka "Mamma, pappa, barn", var jag alltid pappa... för då fick man göra som man ville. Då gick jag ifrån flickorna som pudrade dockstjärtar och bytte blöjor. Då gick jag "på jobbet"... och gjorde vad jag ville, vilket oftast var något filosoferande, upptäckande och alldeles eget. Jag önskade hett, att jag skulle ha fötts som pojke och tänkte att livet hade varit mycket enklare då.

Min mamma klädde ut mig varje dag, med klänning, kalasbyxor och tofsar i håret. Hem kom jag från skolan, med hål på knäna och väl hemma slängde jag av mig riktiga-flick-kostymen och satte på mig träningsoverallen... och var mig själv.

...

För ett tag sedan skulle jag köpa kläder till barnbarnet på Lindex... där var strikt uppdelat pojk- och flickavdelning. Bara det... Det fanns inga vettiga byxor på flickavdelningen, tighta konstiga saker, med onödiga detaljer. På pojkavdelningen däremot, hittade jag ett par sköna, gröna byxor. Det är sjukt. Barn ska få vara barn och ha på sig sköna kläder, som inte hämmar deras motoriska utveckling, eller konserverar dem i gamla sjuka könsrollsmönster! Jag vill ropa som på 70-talet: UPP TILL KAMP!

Vad är det för unga människor vi vill ha i framtiden? Godmodiga, starka medborgare, som är fria med öppna sinnen? Eller ledsna individer, med förkrympta sinnen, bantande 7-åringar och tonåringar som skär sig, har ätstörningar, träningsnarkomani och i värsta fall självmordstankar?

För att det känner att de inte passar in i mönstret...

Vem bestämmer mönstret?

Är DU med och påverkar mönstret?

I min pappas släkt, fanns många med övervikt, men det var inget som rörde mig... eller?

En päronformad tjej med getingmidja och utan viktbekymmer, blev tjock med stora problem, efter 30-årsåldern. Om jag avhållit mig från ren bantning då det började, hade det nog varit bättre nu. Jag har på senare år, läst om jojo-bantningens effekter och att det skapar mer övervikt, än man hade innan. Väldigt synd är dock, att jag inte förstod DÅ, hur smal jag var och njöt av det...

1999 gick jag med i Viktväktarna. Jag hade då nästan 30 kilos övervikt och lyckades få bort 17 kg på 1½ år... mest via en kosthållning så fri från fett som möjligt. Sedan gick jag i väggen och tappade all ork och sans till motion och att äta mindre än jag förbrukade och kanske hjärnan fick för lite fett? Efter 5 år i kontinuerlig stress, hade jag gått upp alla kilon igen och fått övervikten omfördelad, från päronkroppsform, till äppelform. Stress ger den farliga bukfetman. Aj aj!

Idag är det modernt med LCHF-kost (Low Carb High Fat) och många av mina vänner har provat. Viktminskningsresultaten uteblir, vad jag kan se och jag själv har extremt svårt att utesluta kolhydrater helt och äta en massa smör och grädde m.m Dessutom har jag läst att när det bildas ketoner i hjärnan, som alternativt bränsle till kolhydrater, försuras kroppen med större risk för inflammationer och den mentala kapaciteten minskar, vilket också träningslusten gör. Låter inte som en höjdare för en hjärnstressad reumatiker, som behöver träna.

Jag nosade istället lite på Pauluns GI-metod och tog till mig lite tips om långsamma kolhydrater med lågt glykemiskt index, ökade mängden protein o.s.v.  Med stor motivation inte minst för att min artros spritt sig till knäna och jag fått svårt att gå, gick jag ner 14 kg på ett år. Var nästan konstant hungrig och tränade 3 ggr/ vecka. Så väggade jag mig igen, blev sjuk... om och om igen... i 3-4 månader och kunde inte träna. Jag gick upp 3 kg... som blivit ytterligare 3 under våren och sommaren. Det är svårt att ha utmattningssymptom och äta mindre än man förbrukar... och känna sig utmattad. Ingen hit alls!

Men nu ska jag försöka gå in för Pauluns nya vinkel av GI-metoden, som kallas ISO-dieten, med lite jämnare fördelning mellan kolhydrater, fett och protein ... och så ska jag försöka satsa lite mer på träningen. Kosten innehåller lite ris och potatis, men inget bröd alls och inget av vete av någpt slag. Jag kan säga redan innan jag kommit igång ordentligt, att jag finner det extremt jobbigt att äta så mycket kött och fisk som 150-200 g vid en måltid!

Dagens middag blev rostbiff med wokgrönsaker + bönor och 1 dl sås blandad av fil och lättKesella. Jag iddes inte tugga i mig allt kött, så jag borde ha toppat med ett ägg, men eftersom jag ätit 2 ägg till lunch så...

Det blir nog bra, när jag kommit in i tänket ordentligt

Jag återkommer med rapport.

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article4318269.ab

Idag har jag varit på en skön långpromenad igen. Det är härligt med soliga höstdagar, lungor som kan andas och knän som fungerar. Jag njuter! På ett ställe inne i ett lövskogsparti, såg det ut som Elsa Beskows höstbild på "Vill du läsa". Det låg "guldmynt" på stigen, så långt ögat kunde se. Ändå är det en bit kvar innan träden blir helt gula. Björkarna är fortfarande gröna,med lite gula inslag.

En bit ifrån det vanligaste promenadstråket, finns ett litet kalhygge. Det kanske rör sig om 1 hektar på sin höjd. Där har jag en stubbe, som jag brukar sätta mig på och filosofera en stund. Där finns nu tusen miljoner gräshoppor i alla möjliga storlekar och färgnyanser av brun-grönt och de spelade som galningar i det blekgula gräset, som vuxit upp mellan stubbar och stenar. Jag kanske satt där i 10 minuter och flygande tankar föll på plats, insikter trillade ner och harmonin spred sig i kroppen... Jag tackade gräshopporna och när jag fortsatte hemåt, kunde jag omöjligt uppbåda samma tempo, som jag haft innan. Naturens harmoni kan inte stressas!

Jag fantiserar fortfarande om ett fritidshus. Att enkelt få vara nära naturen, sitta ute om kvällen, utan störande ljud som trafikbrus, barnröster, mopedknatter och skrikande bromsar. Höra fågelsång, hummelbrum och porlande bäckar istället.

Åretrunt-boende vid tallskog, lingonris och sjö... DET önskar jag mig!

Ljumma vindar

en svag liten höstbris

Asfalt under skorna

och jag drar iväg...

Stel i ryggen

anka-vanka-gå

och vinden

som drar genom håret

Värmen sprider sig

Anka-vanka borta

Grus under skorna

En vråk i skyn

Viker in i skogen

doften av arder

Jord under skorna

och jag studsar fram

Jord under skorna,

gräs under skorna

mossa under skorna

här och där en sten.

Gräshoppor ljuder

Trollsländor flyger

Skalbaggen kryper

undan min blick

Renlav och rönnbär

Skrumpiga blåbär

Solen som värmer

om min kind

Värme på kinden

Kärlek i hjärtat

Glädje i sinnet

Nu är det höst!

© Lie

Det är sjukt. Sjukt och cyniskt är vad det är!

Den sittande regeringen gick till val, med att hela folket ska i arbete. Det ska dom till varje pris, vare sig de kan sitta, stå eller gå! Vi har läst tidningsartiklar om svårt sjuka och handikappade, som blir nekade sjukskrivning.

Somliga menar att det var den förra regeringen, som tog beslut som den nya följer. Det är inte sant och den största skillnaden ligger i värderingen; Den förra regeringen pratade om sjukFÖRSÄKRING, men den nya regeringen har döpt om det till BIDRAG och ingen i Sverige ska gå på bidrag.

 Därför upphör t.ex den förlängda sjupenningen, som kallas tillfällig  sjukersättning, att finnas till fr.o.m. januari 2010. Då ska alla vara friska igen. Bara de som är RIKTIGT sjuka ska få sjukpenning. Riktigt sjuka menas de som ligger på sjukhuset, kopplad till en apparat.

Regeringen vet inte vad som kommer att ske i januari, när de genomför det här... men i det betänkande som Christina Husmark Persson (m) kommit med, menas det visst att om arbetsgivaren inte kan anpassa arbetsuppgiften, eller erbjuda nytt arbestområde, ska de som inte klarar sitt jobb, hänvisas till Arbetsförmedningen. Där kan man få Aktivetetsstöd med A-kassenivå... Låter väl fiffigt, va? Men det är ju inte säkert att du har rätt till A-kassa, om du inte har arbetat... för att du varit sjuk... Och naturligtvis ska också aktivitetsstödet ses över...

Regeringen har avsatt en massa miljoner till Arbetsförmedlingen och på Försäkringskassan har man fått skära ner. Vad är det för mening med att bolla med pengar på det viset och hetsa människor som redan ligger? Det är ett spel för gallerierna, men det drabbar människor av kött och blod.

Försäkringskassan visste inte idag, hur de ska hantera det nya, men räknar med att 32 000 personer att utförsäkras under 2010 och ytterligare 19 000 till året därpå.

Det är 4 månader kvar till årsskiftet...

Jag vet hur det är, att inte kunna arbeta 100%. Jag har provat om och om igen och blivit sämre, för varje gång. Jag vill inget hellre än att bli fri från sjukdom och alla regler runtomkring. Om regeringen kan göra min hjärna frisk till 2010, så blir jag jätteglad. Vad tror du? Fixar dom det?

Om man vill, kan man skriva på Margareta Tigers namninsamling:

http://www.namnlista.se/234

Namninsamlingen avslutas 10 september 2009

.

Man vet liksom aldrig när man gått över gränsen. Trots 10 år i utbrändhetens tecken, har jag inte lärt mig vart gränsen går. Den är hårfin och den har en tendens att rämna, när man minst anar. Eller kanske är det för att man är så inne i en massa stressande moment, som man inte märker...? För 2 veckor sedan var jag där igen. Hjärnan gav upp, skar ihop... och det har tagit dessa 14 dagar, för att återkomma till mitt status quo, anno 2009.

Jag lever inte alls ett normalt liv. Hjärnan klarar bara av 50% yrkesarbete i ett mycket lugnare jobb, än jag någonsin har haft. Jag som var så tålig och hade sån simultankapacitet - har ingenting sånt kvar nu, utan är istället överdrivet stresskänslig. Måste tänka mig för, innan jag gör något extra. Överbelastar jag med för många intryck, eller för snabba ryck och vändningar, ger den bara upp... Hjärnan.

Visst kände jag den här gången, att jag hade blivit spänd i axlarna, men att det var ett tecken på något mycket allvarligare... och att det skulle gå så fort... det förstod jag  inte heller denna gång. Det var när jag inte lyckades fokuserar alls och hade svårt att förstå, det jag annars förstår... Det var då jag förstod: Shit jag är där igen! Jag har inte varit uppmärksam på tecknen!

För det mesta tänker jag inte så mycket på det här. Jag har anpassat mig. Jobbar mina 4 timmar, åker hem och käkar lunch, vilar middag och tränar på gymmet, promenerar eller mediterar, för att klara nästa arbetsdag. Man kan inte gå omkring och tänka på, vad man inte klarar. Jag är glad för det jag faktiskt har. Det hade kunnat vara värre.

Det är när inte ens det anpassade lilla livet funkar, som medvetenheten om hur smalt liv jag lever, kommer. Då stiger en begravd sorg upp till ytan.

För första gången på dessa 10 år, har jag en förstående chef. Jag har hunnit med 3 andra under den här tiden och ingen av dem, fanns där för mig, som min nuvarande gör. En t.o.m mobbade mig lite subtilt när jag blev sämre, antagligen för att jag skulle säga upp mig. Men den jag har nu, lyssnar och söker lösningar. Inget fokus på vad jag inte klarar, utan fokus på vad som kan underlättas, så att jag har möjlighet att klara… Vilken underbar människa!

Ibland pushas jag kanske lite väl bestämt i att vara på jobbet, trots min tillfälliga ofunktion. Jag menar... jag har ju inte gjort annat än pushat mig och varit på jobbet i sjukt tillstånd – det är ju det som gjort mig så dålig. Kanske jag hellre borde sjukskriva mig? Men när jag får tillåtelse att vara på jobbet, trots att jag är ur funktion. Så går jag dit. Rätt eller fel? Jag vet inte... Ingen vet... Det är nog det enda jag vet: Ingen vet vad som är bra eller dåligt. Det finns inget facit. Tänk om det hade funnits... ett facit... så lätt allt hade varit då!

Imorgon ska jag på ett möte, som handlar om att den tillfälliga sjukersättningen upphör som ersättningsform och arbetsgivarens rehabiliteringsavdelning ska presentera sin ”Kom vidare-grupp”. Vad käckt! Ny vända med käcka människor och gamla goda råd. Det står mig upp i halsen! Hur livet ska se ut, utan den ersättningen... det orkar jag inte tänka på. Så jag sätter mig och vänder ansiktet mot höstsolen och drömmer mig bort i septembervärmen.

Jag har haft en helt underbar eftermiddag!

Efter lunch åkte vi ut till en tjärn i skogen och tillbringade fyra timmar i solen, vid en spegelblank vattenyta. Tre av de där timmarna uppehöll jag mig nog på liggunderlaget, i lingonriset... läste bok och somnade sedan skönt, medan maken fick två regnbågsforeller på kroken.

Jag har haft några överansträngda veckor och jag var helt slut och när vi kom ut i skogen, tänkte jag att jag inte orkade ta ett enda steg och somnade invirad i min ylleponcho. Jag sov en god stund och när jag vaknade, kände jag mig som en ny människa - den sista timmen var jag fylld av energi och stegade iväg på en promenad efter stigen.

Ingen sömn är så bra, som den man får utomhus!

De smörstekta Regnbågarna inmundigades hemma till middag och när vi upptäckte att potatisen var slut, blev det en "ihop-plocks-sallad" som var jättegod till: Finklippt ruccola och basilika, finstrimlad vitkål och morot, squash, paprika, tärnat äpple och svarta oliver + lite småsmulad feta och citron-vinegrette.

Om inte kamerabatteriet hade varit urladdat, hade jag kunnat illustrera detta med foton, men... du får använda din fantasi!