Jag var på teater igår kväll. "Jämna steg" - en komedi om livet från vaggan till graven och vad som händer där emellan, inte minst hur vi faller in i traditionella könsroller, även om vi inte tänkt det. Många igenkännande skratt blev det.

Varje gång jag är på en konsert, teater eller dansföreställning, tänker jag att det är synd att jag inte gör det oftare. För det händer något med en, när man går in i föreställningens värld eller njuter till 100% av ett vackert musikstycke. Endorfinpåslag!

Leendet satt kvar långt efter föreställningens slut.

Samtidigt som jag njuter av framförandet, kan jag inte undgå att bli varse hur enkel koreografin kan vara, hur man löser scen- och kostymbyte. Jag hade väldigt gärna velat vara en del, av den världen. Det känns så inne i hjärtat.

Som barn var jag med i teatergrupp, som tonåring spelade jag instrument och som vuxen har jag sjungit i kör, men scenografi... det har jag aldrig provat på och det hade jag gärna gjort. "Varför gör du inte det då", sa en vän. Men i det fallet får jag nog erkänna drömmen som körd. Det finns andra drömmar, som är lättare att leva. Faktiskt.

Den handlade om det också... teaterföreställningen...

Om vad det blir av våra drömmar.

När man är mitt i livet och tittar i backspegeln - har man gjort det man helst av allt ville? Det flesta har nog det inte, i alla fall inte till 100%, men en del gör det och det är så härligt att se: Människor som lever sina drömmar!

Jag önskar alla unga människor ska känna i hjärtat, vad det är de helst av allt vill göra. Inte tänka smart och strategiskt, utan verkligen känna, vad som är den egna sanningen... Och allra helst önskar jag naturligtvis att min egen dotter och sedermera mitt barnbarn, ska vara mer sann mot sig själv än jag själv var, när jag valde riktning i livets flervägskorsning.

Känn i hjärtat - där finns svaret!

Bilden målad till en liten flicka som heter Marie, som visade mig sitt hjärta