Man vet liksom aldrig när man gått över gränsen. Trots 10 år i utbrändhetens tecken, har jag inte lärt mig vart gränsen går. Den är hårfin och den har en tendens att rämna, när man minst anar. Eller kanske är det för att man är så inne i en massa stressande moment, som man inte märker...? För 2 veckor sedan var jag där igen. Hjärnan gav upp, skar ihop... och det har tagit dessa 14 dagar, för att återkomma till mitt status quo, anno 2009.

Jag lever inte alls ett normalt liv. Hjärnan klarar bara av 50% yrkesarbete i ett mycket lugnare jobb, än jag någonsin har haft. Jag som var så tålig och hade sån simultankapacitet - har ingenting sånt kvar nu, utan är istället överdrivet stresskänslig. Måste tänka mig för, innan jag gör något extra. Överbelastar jag med för många intryck, eller för snabba ryck och vändningar, ger den bara upp... Hjärnan.

Visst kände jag den här gången, att jag hade blivit spänd i axlarna, men att det var ett tecken på något mycket allvarligare... och att det skulle gå så fort... det förstod jag  inte heller denna gång. Det var när jag inte lyckades fokuserar alls och hade svårt att förstå, det jag annars förstår... Det var då jag förstod: Shit jag är där igen! Jag har inte varit uppmärksam på tecknen!

För det mesta tänker jag inte så mycket på det här. Jag har anpassat mig. Jobbar mina 4 timmar, åker hem och käkar lunch, vilar middag och tränar på gymmet, promenerar eller mediterar, för att klara nästa arbetsdag. Man kan inte gå omkring och tänka på, vad man inte klarar. Jag är glad för det jag faktiskt har. Det hade kunnat vara värre.

Det är när inte ens det anpassade lilla livet funkar, som medvetenheten om hur smalt liv jag lever, kommer. Då stiger en begravd sorg upp till ytan.

För första gången på dessa 10 år, har jag en förstående chef. Jag har hunnit med 3 andra under den här tiden och ingen av dem, fanns där för mig, som min nuvarande gör. En t.o.m mobbade mig lite subtilt när jag blev sämre, antagligen för att jag skulle säga upp mig. Men den jag har nu, lyssnar och söker lösningar. Inget fokus på vad jag inte klarar, utan fokus på vad som kan underlättas, så att jag har möjlighet att klara… Vilken underbar människa!

Ibland pushas jag kanske lite väl bestämt i att vara på jobbet, trots min tillfälliga ofunktion. Jag menar... jag har ju inte gjort annat än pushat mig och varit på jobbet i sjukt tillstånd – det är ju det som gjort mig så dålig. Kanske jag hellre borde sjukskriva mig? Men när jag får tillåtelse att vara på jobbet, trots att jag är ur funktion. Så går jag dit. Rätt eller fel? Jag vet inte... Ingen vet... Det är nog det enda jag vet: Ingen vet vad som är bra eller dåligt. Det finns inget facit. Tänk om det hade funnits... ett facit... så lätt allt hade varit då!

Imorgon ska jag på ett möte, som handlar om att den tillfälliga sjukersättningen upphör som ersättningsform och arbetsgivarens rehabiliteringsavdelning ska presentera sin ”Kom vidare-grupp”. Vad käckt! Ny vända med käcka människor och gamla goda råd. Det står mig upp i halsen! Hur livet ska se ut, utan den ersättningen... det orkar jag inte tänka på. Så jag sätter mig och vänder ansiktet mot höstsolen och drömmer mig bort i septembervärmen.