Idag lossnade nånting i huvudet på mig…

Jag såg tillvaron i ett klarare sken:

Ett sken som jag kommer ihåg, från förr

nu när jag ser i det igen.

Det känns ungefär som när man varit febersjuk

i en vecka och bara sett världen genom fönstret

och sedan kliver man ut i den stora tillvaron.

Och ser allt.

Jag har alltså haft en begränsad förmåga

att tolka intryck, men också att minnas.

Även om jag varit medveten om att jag haft

skador av min utbrändhet, har inte detta

varit klart för mig… 

Det är helt fantastiskt det som händer!

Jag är lite omtumlad… lite chockad faktiskt...  

Jag nosar på frisk!

Yes!

Det är en märklig känsla, att känna sig glad, sorgsen, stark och svag på samma gång. Jag vet inte om jag blivit känsligare, om känslorna är starkare, eller om det helt enkelt är så mycket på gång, att jag inte kan sortera.

Jag blir friskare och starkare, vilket gör mig glad. Lycklig! Att hitta sig själv igen, eller åtminstone stora delar av sig själv, är jättehärligt. Samtidigt ställer mitt friskare jag, större krav på tillvaron och ställer krav på att få bli ännu friskare. Hålla till godo med näst bästa lösningen? Eller skaffa sig den bästa? Det kan innebära förändringar, som skapar en känsla av sorg, då man "måste" lämna det som är nu.

Jag har inget facit. Jag försöker bara förhålla mig till det som sker och låta bli att tänka framåt allt för mycket - go with the flow - men det är svårt. Ingenting är så frustrerande som grumlad sikt, när man vill framåt. Fort. Jag är led på att vänta. Jag har mer eller mindre väntat i 10 år. Åren mellan 40 och 50, är väl inte förgäves, så kan man inte säga, men ack så fel det blev! Sedan kan man jämföra med dem som har det värre och vara glad ändå.

Jag har bestämt mig lita på magkänsla och att följa med i "flytet" och inte kämpa i motvind. Alltså möter jag något motstånd på flera sätt, då lägger jag ner. Det kan gälla samarbetspartners som det inte går på räls med, eller projekt som stöter på patrull.

Förra veckan uttryckte jag att jag inte skulle kunna stanna kvar på mitt jobb, med nuvarande alla delar av arbetsuppgifterna. Denna vecka annonserar arbetsgivaren om en Starta-eget-kurs för anställda. Gratis. Hej och hå, här flyter det! Så imorgon är det upptakt och jag får se vart detta för mig.

...

Igår tittade jag på TV-programmet "Den hemlige miljonären" på TV8. Jag har sett föregångaren "Secret millionaire" och jag blir alltid berörd. På flera sätt. Människoödena berör hjärtat, men det är fördjävligt att det ska behöva vara på det sättet i vår tid. 

Programidén är att människor med förmögenhet sätter sig in i och lever med, sämre lottade och skänker sedan pengar, för att förbättra villkoren på något sätt. Igår var det Ola Lauritzon, författare som låtsades vara volontär och jobbade på ett härbärge för hemlösa. Han blev också berörd. Av människoödena och att se baksidan av den stad han lever gott i. Nyttig erfarenhet som många skulle behöva göra. Med eller utan pengar att skänka.

"I'm really proud over myself", sa han som gick vidare till kvartsfinal i Masterchef.

Stolt över sig själv och sina prestationer, tänkte jag... Har jag någonsin känt mig stolt över något jag gjort? Nej, jag kan inte minnas det. Faktum är att jag nog aldrig har varit stolt över mig själv.

Det är inte så att jag aldrig känt känslan av stolthet, för det har jag. Jag har många gånger varit stolt över min dotter, i hennes snart 23-åriga liv. Stolt över hennes personlighet, sätt att bemöta andra och hur hon nu klarar kombinationen ungdom, föräldraskap och universitetsstudier. Jag tycker hon är helt underbar och jag är också stolt över att hon och henne sambo, ger sin dotter näring och förutsättningar att växa som människa. Känner stolthet när jag ser dem tillsammans, men mest känner jag kärlek. Är stolthet en variant av kärlek?

Att kunna vara lite stolt över sina prestationer, hade kanske varit bra?

Om man blir nöjd och kan luta sig tillbaka, skapar man ett välbefinnande i sig själv och en välbehövlig paus, där man njuter av resultatet. Hade risken att gå i väggen, varit mindre, om jag kunnat känna mig stolt över mina prestationer? Handlar stolthet om att gilla sig själv och det man åstadkommer?

Jag vet inte... Vad tror du?

Det känns som om det varit mycket nu... och då har det väl antagligen också varit det; advent, jul, nyår, trettondagen att fira. På jobbet terminsavslut och så terminsstart! I detta en envis förkylning som vandrar runt mellan näsa, hals och luftrör. Klart det känns som om det varit mycket. Jag sov 11 timmar i natt och vaknade långt in på förmidda'n... eller i slutet av den, ska jag väl säga. Tur att man får sova!

Mitt i allt som känts trevligt, men ändå påfrestande, blir jag ändå piggare. Det är en härlig känsla. Jag är inte lika kontinuerligt slut, som jag vari fjol vid den här tidpunkten. I februari i fjol, var jag så utmattad när jag hade avverkat min halva dag, att jag nästan inte tog mig hem från jobbet, utan att somna vid ratten. Väl hemma var det sova som gällde. Nu jobbar jag 75% och har faktiskt lite energi kvar, när jag kommer hem. Jag behöver inte sova middag och jag orkar en pratstund i telefonen, med mina långväga vänner. Det går framåt!

Härom dagen träffade jag mina kollegor som är utspridda på olika skolor, för en jullunch. Ja... utan julmat då. Vi hann nämligen inte med att träffas före jul, så vi sköt helt sonika på det hela och tog en indisk buffé i januari, istället. Så klokt och trevligt. Jag hoppas vi kommer ihåg detta, till nästa jul.

Det här är enkel stresshantering:

Känner du att du inte hinner?

Låt bli!

Hitta på något trevligt när tid finnes.

Jag tycker alla blir klokare och klokare. Eller umgås jag med rätt sorts människor? Nej... jag tycker nog att alla tar lättare på saker, anpassar tillvaron till verkligheten och taggar ner. Många jag känner, har blivit långt mer måttfulla med julfirandet och pyntar inte hela huset och bakar 7 sorters kakor. Jag tror många tänker på vad som är viktigast:

Ett perfekt hus och matbord utan ork? 

Eller lust, samvaro och trevligheter, med ork?

För mig är valet enkelt och kristallklart. 

Kristallklar är också min inställning till rovdjursjakt, men i år skriver jag inte så mycket om det. Jag har lagt ut länken till uppropet mot den, om någon vill skriva på. I övrigt tänker jag inte orda så mycket.

Trevlig helg!

Bra dagar… så lycklig man blir av bra dagar.

Det som man som frisk tar för givet, är ingen självklarhet, när man inte längre fungerar som vanligt. Jag har varit glad ett tag nu, för att det flutit på så bra och förra veckan, kände jag mig en stund, nästan helt frisk. Vilken känsla, när hjärnan känns klar. Så där iskristallsklar, istället för dimmig och fuktmättat svampaktig.

Något man inte räknar med i tillfrisknandet, är rädslan. Att rädslan över att blir sjuk igen, ska komma och ta ett grepp om en... Ett iskallt grepp. Det tycks inte logiskt, men om man som jag, har gjort resan ner i avgrunden flera gånger och mycket väl vet, att en känsla av friskhet ökar lusten och viljan att göra mer… och att DET kan vara skillnaden mellan att fortsätta resan mot friskhet och att vägga sig igen, är det logiskt att en rädsla infinner sig.

En bekväm person, utan lust och vilja att uträtta saker, blir inte utbränd. Säkert lite deprimerad, men inte urlakad av att hela tiden överskrida sina gränser.

Alla de goda egenskaperna som lust, ork, ansvarskänsla, entreprenörskap och vilja, kan bli väldigt farliga om orken tryter och man har tappat kontrollen över sin tillvaro, men ändå fortsätter att prestera. Den utbrändes största fiende är ofta, sig själv. Förmågan att se vad som är lämpligt i relation till ens orkesstatus, har helt satts ur spel, men att överskrida gränser anses modigt och premieras, gärna med en liten löneförhöjning och ännu mera ansvar.

Om lusten och viljan hos en redan nedsatt person, är större än ork och kapacitet, bär det käpprätt åt helvete. Igen. Därför är det viktigt att vara försiktig under tillfrisknandet, men att vara försiktig, är riktigt, riktigt tråkigt. Få vill bromsa sig. Det blir en märklig tillvaro att befinna sig i; glädjas och känna lust, men behöva bromsa och känna rädsla.

Jag har hyst hopp och optimism i över 10 år. Jag har laddat om och laddat om, fått beröm för att jag klarat min utbrändhet så bra och jag har verkligen varit positiv i min inställning, men det har antagligen också gjort, att jag lagt krokben för mig själv.

Nu känner jag för första gången i mitt liv, att jag verkligen är livrädd för att bli sjuk igen. Jag orkar inte en gång till… Den nya inställningen, skrämmer mig lite. Väljer jag att inte orka? Men kanske detta val, gör att jag faktiskt inte kommer att vägga mig en 4:e gång? Kanske min starka känsla av att jag faktiskt fått nog, kommer att hjälpa mig, att hålla mig på den smala vägen, i ett långsamt och hälsosamt tempo? Jag hoppas verkligen det. Under tiden ska jag använda mina underbara verktyg, som t.ex EFT och meditation, att bearbeta, befästa och skapa nya plattformer.

Jag vill inte bli koko, tappa förmågan att tänka och kommunicera igen...

Jag vill och ska fortsätta resan, mot frisk!  

Det är fantastiskt...

Läkning och tillfrisknande...

FANTASTISKT!

Vilken resa det är - LIVET - om man kan ta vara på alla utmaningar, sorger och glädjeämnen och växa med dem. Inte vill man bli sjuk, drabbas av sorg eller andra svårigheter, men när man är på väg tillbaka och kan se vad positivt som ändå hänt,

det är då man känner... att livet är fantastiskt.

Just denna vecka, i denna månad, det här året,

har jag mer energi än jag haft på 5 år.

Jag gläds och känner mig stark och fri!

Yes!

Jag har klarat det… Jo, jag har klarat det.   

Början och slutet av terminerna, brukar vara hektiska. Ingenting i världen, kan ändra på detta faktum. Ingen tanke om att ta det så lugnt som man behöver, kan kontrollera situationen. Det bara ÄR så. Arbetet klumpar ihop sig, vid de tidpunkterna.

När jag tänker tillbaka har jag en känsla av att det varit svårt… men när jag läser mina gamla anteckningar, SER jag att det varit det. De gånger, som min hjärna fått error, är vi de här tidpunkterna och errorn har följts av några dagars sjukskrivning, då överbelastning av systemet, har satt hjärnan på hold… skärmsläckaren har gått på… och jag har tagit en utflykt till Ingenstans-land och har behövt vila mig tillbaka.

Men i höst har detta inte hänt!

Denna resa… Det är helt sanslöst, att tänka tillbaka på vad som hänt mig, de senaste 10 åren. Och vad som händer nu, den här hösten, är att jag får kontrollen tillbaka… Jag kan vara trygg i att jag kan genomföra ett samtal och komma ihåg vad vi pratar om. Jag tappar inte tråden mitt i en mening och får vänta 3 dagar innan jag hittar den igen. Jag kommer ihåg vad jag ska göra och jag vet, när jag glömt. Jag kan ha en översyn över veckans arbetsuppgifter och det flyter på, som vattnet i en älv. Lite strömvirvlar, ja visst... som att glömma åka till sjukgymnasten, trots att man ringt och kontrollerat tiden, 3 timmar tidigare... men… Det upphackade är borta…

Det opusslade pusslet, är lagt. Och bitarna ligger kvar. Halleluja!

Jag har också i detta återfått kontakten, med mitt gamla trygga jag, med den skillnaden att jag nu är så mycket starkare. Ingenting är längre skrämmande, när man varit i total o-kontroll. Om jag var rädd för att göra bort mig, visste jag inte en tiondel, av vad det kunde innebära. Nu har jag gjort det. Stått med rumpan bar. Och inte var det kul men… jag överlevde.

Det sägs ju att det som inte dödar, stärker. Det är inte sant i alla sammanhang, men … i mitt liv, just nu, stämmer det väldigt bra. Och lugnet har inträtt. Balans och centrering. Jag är trött, men det är helt OK.

...

Jo… !

Och ... vad har jag lärt mig?

Ska tänka en stund på det...

...

Sömnen är otroligt viktig för kroppens funktioner. Under sömnen, läker vi och återbildar celler. Sömnbrist är farligt och skapar bilolyckor, industrikatastrofer m.m, men också stadigvarande neurologiska besvär, som kan göra livet svårt efter 10-15 år av sömnbrist.

Min chef på 90-talet,skröt med att hon bara sov 4 timmar per natt. Vi förväntades vara lika och även om jag tyckte det lät sjukt, smittades jag av effektivitetstänket. Jag tror att många av oss som gick i väggen, hade klarat oss bättre, om vi prioriterat vår sömn. Antagligen hade vi också gjort ett bättre arbete, under vår vakna tid.

Läst på nätet (fri översättning):

I vårt hektiska samhälle där alla verkar försöka göra mer och mer, är det oftast lättast att minska antalet sömntimmar. Vi kan stanna uppe sent en natt för att avsluta ett projekt, eller läsa ytterligare ett kapitel. Den yngre generationen verkar också använda timmarna efter midnatt, som den bästa umgängestiden. Många har inställningen att "bara sova" inte är värdigt sin egen plats i det dagliga schemat och personer vill ibland använda NLP för att sova mindre. 

Ändå visar en studie i AAAS-tidskriften Science som sammanfattas nedan, att våra sömntimmar kan vara den värsta tiden att försöka pressa ut "extra" tid.

Ge dig gott om sömn! Att få massor av sömn kan bidra till att förebygga Alzheimers och relaterad demens, och även för att minska risken för att förvärra redan befintlig Alzheimers. Det finns redan vetenskapliga bevis för att sömnbrist kan göra en rad neurologiska och beteendemässiga problem värre. Denna studie stödjer dessa slutsatser och tar fakta ännu ett steg längre.

Studien kan läsas på Steve Andreas' NLP-blogg:

Sammanfattning: För mycket vakenhet tycks vara en viktig faktor som orsakar Alzheimers sjukdom. Mer sömn kan förebygga Alzheimers, och också minska progressionen av befintlig Alzheimers.