Blir fascinerad av det där instrumentet:

HANG

Lyssna här:

http://youtu.be/eFnQdcGlngA

Idag känner jag mig som 9 år igen... som då när jag för första gången spelade på saxofon. Då var det en altsax, lånad från Timrå musikskola, som gällde och jag hade lärt mig att spela 2 toner och dem övade jag på... oavbrutet. Till slut fick jag ställa mig ute på bron och spela, för mamma blev så trött i öronen. Senare fick jag höra, att grannen gick ut med pengar och väntade på fiskbilen. Fiskbilen - en svart Volvo duett - körde runt i byarna och stannade enligt fastställd rutt, tutade med signalhornet och sålde fisk. Så lät tydligen jag på min saxofon.. anno 1970..

När jag var 11 år, köpte vi min första egna sax. En Grassi tenorsax, som blev min bästa kompis i många år. Nog drömde jag om en Selmer... men det var för dyrt. Efter stadiga lungsäcksinflammationer p.g.a översansträngning i flera år då kombinationen astma och rökande gubbar ställde till det, sålde jag saxen och gav upp musiken, tills jag började sjunga i kör.

Nu har ständiga förkylningar och virus på stämbanden, hindrat mig från att utöva musik igen. Jag har inte kunnat sjunga på flera år. Så före jul köpte mig en Xaphoon, men jag har väntat att förkylningen ska ge med sig, innan jag ville prova den. Det hände idag. Förväntans full fuktade jag träröret och monterade fast det i munstycket... kollade fingersättningen... stoppade in den i munnen... blåste och stötte till med tungan... INGENTING! Var det nåt fel på den? Provade igen; INGENTING!

Jag fick faktiskt ljud i den till slut, men det låter... fördjävligt, ha ha ha

Ungefär som fiskbilen... Men om man kan spela, kan det låta så här:

Kalla klara vinterdagar.

Det är ju för härligt!

Känner du också att livsandarna vaknar?

I morse när jag körde till jobbet, spelades

The way it is, med Bruce Hornsby

och jag blev ännu gladare.

Delar med mig av denna glädje:

.

Jag älskar att dansa.

Om det är något jag inte kan låta bli, så är det att röra mig till musik. Jag har sjungit, spelat instrument, spela teater, jag målar och tecknar... men den största glädjen finner jag i dansen. Jag har dansat mig genom livet, mest hemma mellan diskbänk och kylskåp, eller med dammsugaren i släptåg, men också i organiserad form och nu talar jag inte styrdans, utan det egna uttrycket i ensamdans och i mitt fall mest afrodans.

Den enda tråkiga i det här, är att min omgivning är så stel. De flesta måste ha två glas vin och en hutt för att våga röra på höfterna. Röra sig litegrand alltså. Jag fattar inte varför... men nu har jag fått lite arbetskompisar, som t.o.m kan shejka lös vid kaffeautomaten. Vi tillhör de som är lite ”galna”. OK... men det är kul!

Eleverna i 4:an och 5:an på den skola som jag jobbar på, åkte den 28:e september in till stan för att dansa Massdans på torget, tillsammans med elever från andra skolor. En manifestation för att Sundsvall blivit Årets friluftskommun. Jag önskar att jag hade fått varit med. Så kul!

Ja, jag har alltid önskat att livet vore en dans och på 80-talet älskade jag TV-serien Fame. Nu tänker jag, att det vore kul om livet var, som i filmen Mamma Mia; någon säger en mening, musik kommer och en efter en faller in i dansen, tills hela folkhopen är med. Wow! 

Jag fick faktiskt lova min dotter att hålla mig i skinnet, när vi var i Göreborg 2003 för att titta på min systerdotter, som gick show- och dansskola. Men vem kan motstå mimare på gatan ... och jag fick en sträng blick och ett nyp i armen av min syster. Rättning i ledet... 

...

Oprah Winfrey blev minst sagt förvånad, av massdansen i Chicago, när Black Eyed Peas spelade. Man hade övat dans i grupper länge innan, utan att Oprah visste något och när musiken startar är folkmassan märkbart stel. Så börjar en tjej skaka lös längst fram… och sedan… Kolla in ansiktsuttrycket hos Oprah. Härligt.

Tänk om man fått vara med här! 

Kan de där människorna hålla sig från

att dansa på gatorna sedan?

Kan dom det???!!!

Tack Annica för att du tipsade mig om det här!

You made my day!

Denna dagen - ett liv, sa farbror Melker i Saltkråkan och då var det ju allt strul han syftade på. Jag kan säga detsamma om denna dag, men det är blandad kompott. Både roliga och tråkiga saker.

Dagen började med att personalen sjöng för eleverna på Storsamlingen och jag och en kollega sjöng tvåstämmig duett i ett parti. Det var roligt. Speciellt som min sångröst försvann 2006 (och ersattes av en sprucken kraxig kråka i halsen), men nu verkar ha kommit tillbaka. Det är härligt när det är ett givande och tagande och att personalen bjuder på sig själv.

Dagen följdes av funderingar kring en person i bekantskapskretsen som försvunnit. Man befarar det värsta och det näst värsta, men allt är spekulationer, då ingen vet. Man har bara en obehaglig känsla i kroppen.

Så skulle jag äta lunch med klass 5, men hamnade med förskoleklassen istället och deltog i ett väldigt intressant samtal, mellan en flicka och en pojke:

P: Vem uppfann kniven?

F: Det var nog Gud…

P: Men inte kan han ha uppfunnit kniven?

F: Jo han var först på jorden!

P: Inte var han först på jorden, men han skapade jorden!

F: Men då var han väl först?

P: Nä, de var hans pappa, som födde honom, som var först på jorden!

F: Men inte födde väl Guds pappa honom… Det är mammor som föder barn!

P: Ja, jag vet… men Gud föddes av en pappa!

F: Gjorde han... men vad hette hans pappa då?

P: Kalle-Bertil, tror jag...

Och just då tappade Hugo en tand och vi pratade om tandféen istället…

Så återgick jag till mitt arbete och dagen avslutades med ett besked om att en kollega på en annan enhet, hastigt gått bort. Inte stod vi varandra nära, men vi hade med varandra att göra och han var bara drygt över 50 år… Det kan gå fort…

Nu sitter jag här och känner mig lite upphängd och nersläppt...

Kontemplation  

...

Jag har börjat jobba efter semestern igen....

...efter nästan 6 veckors stillvaro i "mitt eget liv":

...

I am the wilderness, locked in a cage
I am a growing force, you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave, without the motion
A glass of water, longing for the ocean
I am an asphalt flower, breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me

I am the rain, that's coming down on you
That you shielded yourself, from with a roof
I am the fire burning, desperately, but you're controlling me
Release me

Release me

Erik Althoff

...

Tack Sophie, för att du påminde oss om Laura Sweden/Oh Laura

Nya videon:

http://www.youtube.com/watch?v=xYfsJ6rXgoc&feature=related