JAG TAR PAUS

...

Lite vacker sång med Sofia Jannok, från Gällivare:

En sån här snörik vinter, kommer vinterminnen tillbaka från förr. Minnen från tiden i Gällivare, där det är vinter mellan slutet av september och början av maj. Nån sa att "Här är det bara i juli, som vi inte har sparkföre", men det är en grov överdrift.

Om man bor i den landsänden är man antagligen född där eller extremt intresserad av friluftsliv och vintersport. Jag är inte född där, men friluftsliv har jag alltid varit intresserad av, jag gillade vintern skarpt och längskiddåkning var en passion:

Min kompis hade två stycken Gordon setter och vi bestämde att vi skulle ta en skidtur, midjekopplade till hundens sele. Eftersom jag vägde 10 kg mer än kompisen, sa hon att det var bättre att jag tog den tyngre hunden.

Han var inte bara tyngre, utan även STARKARE och väldigt ENERGIRIK, men det visste jag inte då… men dock senare.

Sagt och gjort. Vi skidrade över sjön och jag tyckte synd om stackars vovven, som drog på mig, så jag stakade och stakade allt vad jag kunde för att skona hunden från min tyngd. Senare sa min kompis att det hade varit bättre om jag INTE gjort så, utan låtit hundkräket jobba bort hälften av sin energi… mmm… det hade ju varit bra.

Vi hade klarat sjön och det bar av in i skogen och på myrarna. Hunden forsade fram och jag stakade på, som en galning. Jag försökte snegla bakåt, men av min kompis med den lugna hunden syntes inte ett spår. Jag hojtade HÖGER! HÖGER! Men galningen tog en egen väg. Jag åkte i skoterspåret på ett ben, viftandes med armarna och det lyfta benet snurrade som en väderkvarn i hundens vänsterkurva. Jag föll och hojtade STANNA! STANNA! Men hunden lyssnade inte alls och släpade mig efter sig, i sin stormiga framfart. Till slut fick jag stopp på honom och reste mig upp, med toppluvan på sned och vit från topp till tå. Just då fick han för sig att det var dags att springa igen och ryckte iväg…  jag flög som en vante efter honom.

Just då… just i den sekunden, kom en karavan av skoteråkare.

Jag fick stopp på hunden igen och jag var så arg att jag vrålade och skrek åt hundf*n att nu var det SITT som gällde. Svetten rann, mina byxor var både våta och vita och min toppluva fortfarande på sniskan, håret i blöta testar och min tunga hängde ända nere vid knäna.  
Skotergänget hade stannat och stod glada och tittade på mig. Gissa vem som lade upp ett stelt leende med sammanbitna tänder? Man håller väl masken!

Några minuter senare kommer min kompis, fräsch som lilja och med sin hund trippande i lugnt gemak...

Det blev ingen fler tur… Jag var slutkörd... for ever...   

Ibland vet man inte vad man uthärdar, förrän man är ur det. Kanske tur, för om man visste fullt ut, kanske man skulle ge alldeles upp. Om man inte vet, orkar man kanske kämpa på och jag hoppas att var och en som kämpar i motvind, förstår att kraften ska användas, för att ta sig ur... inte klamra sig kvar. Jag är glad att jag är ur... och i trygghetens varma famn, kunde jag formulera mig:

***

Som en skadskjuten fågel

En tilltufsad kråka

Det var knappt

att jag kom in

Vingarna släpade

Kroknad nacke

Jag bar en ofantlig sorg

Tyngden i känslan

Jag visste det inte

Anade ej att den fanns

Smärtan av orättvis

elakhet, mobbing

Levande begravd

I mig

Min makt var stolthet

Jag härdats av svek

Och jag trodde jag klarat mig bra

Så mötte jag omtanke

Känsla och kärlek

Då klarade jag

också att se

Den ynkliga, lilla, patetiska jävel

Som förpestade livet för mig

Ville få mig att tro att

jag ingenting värd var

Men lyckades inte, nej

Omtanke, Ärlighet

Känsla och Kärlek

Sakta jag återhämtar mig

Jag får finnas och vara

Läka och älska

Jag är glad

att fått komma till dig

Finnas och vara

Läka och älska

Vad annat kan fattas mig?

Ingenting kära

Jag tacksamhet bära

Jag är glad

att få vara mig

Tack!

© Lie