Jag flyttar nu över mina tankar till en ny blogg:

Jag ser konstnärligt skapande, som ett uttryck för själen och dess erfarenheter oavsett om det rör sig om måleri, musik eller dans. Uttryck i utveckling ger avtryck, både inför våra ögon och i våra själar.

Ibland ser jag så tydligt i mina bilder, vart i min utveckling jag var just då... men tro inte att DU vet hur en annan människa mår, genom att titta på hennes bilder. Du kan tro, utifrån dina egna referensramar, men du är du... och jag är jag.

En del tror sig kunna tolka bilder och visst kan i viss mån, våra inlärda kulturmönster sätta prägel på vad vi gör. Ett hjärta är förknippat med kärlek, men att förutsätta... är alldeles för enkelt. Var och en äger sin bild och när vi möter människors bilder, ska vi förhålla oss ödmjuka och inte klampa in. Vi kan såra enormt, med en förlupen oigenomtänkt kommentar och särskilt barnen, är extra sårbara.

Ofta hör man vuxna kommentera barns bilder, med värderande fraser som "Vad duktig du är!", "Vilken fin blomma!" och de som lyckas fortsätter att producera, gärna samma blomma om och om igen, för att fortsätta få bekräftelse. Utvecklingen riskerar att stanna vid en blomma gjord som en gul boll, med röda "bollkronblad" och en rak stjälk, med "kanot-blad". (Hur många vuxna är det inte som ritar katter som snögubbar; en stor boll, med en liten boll ovanpå och så lite detaljer).

Värre är det för dem som aldrig får höra ett berömmande ord, när kamraten överöses med beröm, både här och där. De barnen slutar uttrycka sig och tappar ett språk. Så sluta ge slentrianmässigt beröm och SE individen. Intressera dig för vad personen vill uttrycka och ställ frågor. När du ställer frågor om bilden/uttrycket, ställer du frågor till barnets själ och vilket barn, vill inte att vuxna ska bry sig om dem? När du möter barns uttryck och avtryck av sin själ, kan du iställa säga:

"Vilken intressant bild - vill du berätta om den?"

Min pappa har arbetat bra hela livet, varit familjeförsörjare, arbetsledare, tagit ansvar och hjälpt andra människor. Ensam familjeförsörjare under våra barndomsår, som det oftast var då på 60-talet. Men när han har varit sig själv närmast, har han alltid varit pojken, som sprang och roade sig i Grunnaskogen.

Bilkörning låg alltid på hans lott och även om min mamma tog körkort vid 40-års ålder, var han ju så road, så varför byta chaufför? Han körde långt och länge och tyckte det var kul. Som barn satt jag i baksätet och ropade, att han skulle köra om."Kör om! Kör om!" Vi skulle vara först i kön. Och han körde om.

Nu är han 78 år och senil demensen har börjat visa sitt fula ansikte. Statusen är olika, från dag till dag, men vissa dagar… då är det rätt förvirrat. Så en annan dag går han och vinner en orienteringstävling. Olika, olika dagar… olika veckor…. Mamma har förbjudit honom att köra över 90 km/h och funderar på om hon kanske ska ta över ratten.

Jag kan känna igen mycket, av det som sker. Förvirring och glömska, men för mig var det utbrändhet och jag kunde nästan förutsätta, att jag skulle bli bättre. Är man gammal, finns inget sånt hopp. Man vet… att det kommer att bli sämre.

Härom dagen hämtade jag honom, för att köra honom till en operation. Mamma skötte förmedlingen och anvisningarna. Jag skulle köra till södra infarten. Men ingen pappa och jag slirad mig upp för backen. Väl uppe, såg jag honom nere vid landsvägen. Han hade inte lyssnat, så han hade stått vid den norra infarten. Vi blev sena och när jag kom ut på E4:an brassade jag på. I 130km/h flög vi fram och kom till sjukhuset, 2 minuter före anvisad tid. Puh, vi hann!

När operationen var avklarad, åkte han med färdtjänst och min mamma ville ha rapport. Hade operationen gått bra? Och vad sa doktorn? Men han kom inte ihåg någonting, utom… att jag var en jäkel på att köra bil.

"Hon är en jäkel på att köra bil! Hon körde 130 på motorvägen och körde om alla. Hon körde om ALLA! Hon är en riktig jäkel på att köra bil!" 

Två dagar efteråt, körde han mamma till Birsta och ute på motorvägen, axade han upp till 110 och körde om alla. Och han njöt och var glad. Pojken i honom, blev inspirerad.

Det är med sorg i hjärtat jag ser…

och jag unnar honom att "flyga" fram i 110…

att känna pojken i sig och leka en stund.

Nästa dag, är en annan dag...

Med kärlek

Till människorna 

I går tog jag hela världen i famn
- det var i min fantasi
ty jag är nog lika sluten och stel
och reserverad som ni
- men kände du månne en kyss på din kind
ja då var den nog från mig
ty i går tog jag hela världen i famn
och då kysste jag även dig

I går tänkte jag på dig som är sjuk
och sällan en solglimt får
på dig som kanhända sörjer en vän
jag kanske inget förmår
- men kände du månne en kyss på din kind
ja då var den nog från mig
ty i går tog jag hela världen i famn
och då kysste jag även dig

I går tog jag hela världen i famn
i dröm som var underbar
den varade bara någon minut
sen var jag vaken och klar
- men kände du månne en kyss på din kind
ja då var den nog från mig
ty i går tog jag hela världen i famn
och då kysste jag även dig

Birger Franzén

Den här vackra översättningen

gjordes av Green Sparrow:

Osho's tankvärda och underbara text. 

Låt den gärna få vingar....

Can you say something about these beautiful words of Buddha:

“Love yourself and watch — today, tomorrow, always”?

...“Love Yourself”...

......-Osho

Kärlek är näringen för din själ.

Precis som maten är för kroppen så är kärleken för själen, utan mat är kroppen svag, utan kärlek är själen svag. Ingen stat, ingen kyrka eller någon annan människa i maktposition har velat att vi människor skall ha starka själar, eftersom en person med stark själ och andlig energi, är skyldig att vara upplysande och rebellisk...

Kärleken gör dig till en rebellisk revoltör. Kärlek ger dig vingar så att du kan sväva högt. Kärlek ger dig insikt i saker, så att ingen kan lura, utnyttja eller förtrycka dig.

Och personer med egenintresse såsom politiker och präster, överlever på grund utav exploatering av din själ för att de själva skall kunna leva och överleva...

För att göra dig andligt svag har de funnit en säker metod, en metod som är väl inövad och som går ut på att inte älska sig själv - om man inte kan älska sig själv kan man heller inte älska någon annan.

De säger: Älska andra - eftersom de vet att: om du inte kan älska dig själv så kan du inte älska andra. Men de fortsätter att lära ut att: älska andra, älska mänskligheten, älska Gud, älska naturen, älska din fru, din man, dina barn och dina föräldrar o.s.v men inte att älska dig själv, eftersom att älska sig själv, enligt dem, är en självisk handling.

De fördömer egenkärlek och de har gjort sin kunskapsförmedling på så sätt att den ser logisk ut. De säger: Om du älskar dig själv kommer du att bli en egoist, om du älskar dig själv kommer du att bli narcissistisk. Detta är inte sant.

En som sannerligen älskar sig själv finner att det i realiteten inte finns något ego. Det är som att älska andra utan att älska sig själv, egoism uppstår när vi tvingas älska andra men inte oss själva... 

Sann kärlek vet inget om bördor och förpliktelser är en börda, en formalitet. Kärlek är glädje, en delning, kärlek är informell.

Den älskande känner aldrig att han har gjort tillräckligt, den älskande känner att han kan älska mer. Den som älskar känner aldrig, "Jag har tvingat andra." Tvärtom, han känner, min kärlek har blivit mottagen och jag är tacksam, min kärlek har blivit mottagen som en gåva utan att någon förkastar den...

"Den som känner förpliktelser tänker, "Jag är högre, andligare och säregen. Titta hur handlingskraftig jag är som tjänar andra människor! "

*Älskar man sig själv så respekterar man även sig själv, och en som älskar sig själv och respekterar sig själv respekterar även andra, eftersom man vet, ´precis som jag är, så är även andra. Precis som jag njuter av kärlek, respekt och värdighet, så gör även andra det´. Man blir medveten om att vi inte skiljer oss åt. Vi är under samma lag: Es dhammo sanantano.

Om man på allvar älskar sig själv och är lycklig i detta är det enkelt att dela med sig. Du känner ett överflöd och vill dela det med andra! Du kan inte längre gå omkring och bara älska dig själv, för en sak som kommer att stå helt klart för dig är: att trots att det är så vackert att älskar sig själv är det obeskrivligt vackrare om man börjar dela din kärlek med andra människor!

Långsamma krusningar börja nå längre och längre. Du älskar andra människor, du börjar älska djur, fåglar, träd, stenar. Du kan fylla hela universum med din kärlek. En enda person räcker för att fylla hela universum med kärlek, precis som en enda lite sten kan fylla en hel sjön med ringar - en liten sten...många ringar på vattenytan..

Man måste bli gudomlig, för utan gudomlighet kommer man att inte uppnå fullbordan eller förnöjsamhet. Men hur kan du bli gudomlig? Om präster säger att du är en syndare. Dina präster säger att du är dömd, att du är syndfull om du älskar dig själv, vilket gör dig oförmögen till en sådan handling; det gör dig rädd!

Det är därför folk är så stora felfinnare. De hittar fel hos sig själva och hur kan de då undgå att hitta fel hos andra? Med all sannolikhet kommer de att hitta massor av fel och de kommer också att förstärka dem, göra dem omätliga. Då det uppenbarligen är det ”rätta” tillvägagångssättet så kommer även du att falla in i ledet för att ”rädda ditt ansikte. Det är därför det finns så mycket kritik och en sådan brist på kärlek...

 Jag säger att detta är en av de mest djupgående suror av Buddha och bara en uppvaknad person kan ge dig en sådan insikt... En person som älskar sig själv kan lätt bli meditativ, eftersom meditation innebär att du är med dig själv...

Om man hatar dig själv, som många gör- vilket de religiöst har blivit tillsagd att göra, hur kan de då stå ut med sig själva?

Meditation är inget annat än njuta av sin vackra ensamhet och fira sig själv, meditation är inte en relation. I denna stund behövs inga andra, man är nog åt sig själv. Man badar i sin egen ära, badar i sitt eget ljus. Helt enkelt glad att över att få finns till, eftersom man bara är...

Det största miraklet i världen är att du är och att jag är. Att vara är det största miraklet, och meditation öppnar dörrar till detta stora mirakel. Men bara en som uppriktigt älskar sig själv kan meditera, annars flyr du från och, undviker dig själv. Vem vill gå djupt in i sin egen vånda, in i det egna mörkret? Vem vill befinna sig i det helvete de tror de gör? Det är mycket enklare att täcka över de vackra blommorna och fly från dig själv, som du alltid gjort...

Därför söker människor sällskap oavbrutet. De står inte ut med att vara med sig själva, de måste vara med andra. Människor söker alltid efter någon form av sällskap, för att undvika att ha sällskap med sig själv. De sitter timtals i en biograf och tittar på något meningslöst, tillsammans med främlingar bara för att inte vara ensamma. De slösar bort sin tid med att sträckläsa tomma deckare. De läster samma tidning om och om igen bara för att underhålla sig. De spelar kort och schack bara för att fördriva tiden ... som om de har för mycket tid!

Kärlek börjar med dig själv, sen kan du sprida den vidare. Det sprider sig själv, du behöver bara låta det hända.

Buddha säger ”älska dig själv” och tillägger omedelbart ”och sedan titta” och inte tvärt om. Buddha anser det vara så pass farligt att titta utan att älska sig själv först, att det kan leda till självmord. Älska dig själv så pass mycket att du klarar av att se det du kan komma att se, det är Buddhas väg till meditation.

Många buddhister känner sig självmordsbenägna då de faktiskt har ignorerat den först regeln av sutran och börjat med att titta utan att först funnit kärlek till sig själva. Jag har faktiskt aldrig stött på en enda kommentar i The Dhammapada, Buddhas sutror/skrifter, som har uppmärksammat den så viktiga första regeln; Älska dig själv.

Sokrates säger: Känn dig själv men Buddha säger: Älska dig själv. Och Buddhas ord är långt sannare, för om du inte älskar dig själv så kommer du heller aldrig känna dig själv - det är kärleken som ligger till grund för självkännedom, en möjlighet att lära känna dig själv!

"Älska dig själv och se ... idag, imorgon, alltid."

Skapa en kärleksfull energi runt dig själv. Älska din kropp och din själ, älska hela ditt levande väsen. Med kärlek menas: acceptera det som det är, försök inte att förtränga. Vi förtrycker bara när vi hatar eller när det är något som går oss emot. Man skall inte förtrycka för hur skall du då kunna se? Vi kan inte se fienden öga mot öga, vi kan bara titta i ögonen på vår älskade. Om du är en person som ej förmår att älska dig själv så kommer varken kunna se dig själv i ögonen eller se din egen verklighet.

”Att se” är meditation, ”Att se” är även ett av Buddhas ledord. Han säger: Var medvetna om, var uppmärksamma på, var inte medvetslös. Bete dig inte som en sömngångare, var vaken. Gå inte på på autopilot som en robot, vilket många tyvärr gör idag.

Titta - bara titta. Buddha preciserar inte vad som ska ses, utan syftar på - allt! Promenader, titta på dina promenader. Äta, titta på ditt ätande. Ta en dusch, titta på vattnet, det kalla vattnet som sköljer över dig, tryck på vattnet, kylan, den rysning som går genom din ryggrad - se allt, idag, imorgon, alltid."

Slutligen kommer även stunden då du kan titta på din sömn, vilket är den optimala inblicken. Kroppen sover men det finns fortfarande en bevakare, som tyst beskådar den sovande kroppen. Men oftast är det tyvärr tvärt emot, kroppen är vaken men själen sover. Kroppen behöver vila, men ditt medvetande behöver ingen sömn. Ditt medvetande är medvetande, det är vakenhet, det är till sin natur.

När du blir mer vaksam får du vingar - då är hela himlen din. Människan är ett möte mellan jorden och himlen, i både kropp och själ.

Det händer så mycket nu, att jag inte tar mig tid att skriva.

Jag tar mig heller nästan inte tid att läsa, men idag läste jag Jörgen I Erikssons blogginlägg om shamansk synvinkel på själen och delar med mig av den:

http://norrshaman.blogspot.com/2011/03/om-sjalens-kretslopp.html

Jag hoppas att det snart lugnar ner sig, här hos mig. Inte för att jag vill slippa det som händer, utan mer för att jag behöver lite lugn och ro emellan åt. Egen space... tid för reflektion... och skrivandet. 

So long...