Vissa saker i livet finns det ett rätt välkänt och relativt allmängiltigt facit till. Åtminstone inom samma kultur. Alla genomgår liknande utvecklingsfaser; Vi frigör oss och trotsar i 2-3 års åldern, vi har spring i benen p.g.a. snabb fysisk tillväxt i 6-årsåldern, vi genomgår puberteten och frigör oss lite till, kommer ut i livet, studerar och/eller skaffar jobb och förhoppningsvis träffar vi någon att älska... och frigör oss lite till...

Kvinnor i 30-årsåldern som längtar efter barn. Biologiska klockan, säger man. "Jag känner av den biologiska klockan"...

Sedan hörs det spridda uttalanden om ålderskriser, men det tycker jag inte verkar vara lika allmängiltigt idag, när vi frigjort oss från många gamla värderingar om vad som är viktigt i livet. Vem tycker idag att man BORDE vissa saker i en viss ålder? När jag var barn borde man ha skaffat barn före 23, annars var man "för gammal"... skrattretande idag ;)  När jag var i tonåren hade utbildning blivit viktigt och jag själv sa "inte före 25"... men idag är spridningen stor  och det är rätt vanligt att man är över 30 och upp till 40, innan man blir förälder. Ekonomisk trygghet och stadig karriär...

Allt detta har jag hört mycket om och min mamma som nu är 72, sa att livet började vid 40. Jag minns jag funderade på vad man väntar på, när man låter livet börja efter 40? Hon slängde bh:n - det var 70-tal - tog körkort ... och började tydligen leva, när barnen blivit tillräckligt stora och hennes egen mognad satte sig över konventionen.

Nu har jag för första gången i mitt liv hört den biologiska klockan ticka för medelålders kvinnor. "Jag vill ha barnbarn - den biologiska klockan tickar!"

Det har jag aldrig hör förr och jag tycker mig ha hört mycket... men inte att den biologiska mormorsklockan tickar...
Jag undrar om det är allmängiltigt? Tickar det för de flesta kvinnor?

Eller finns det så mycket att fylla livet med idag, att kvinnor ofta har fullt upp ändå? Och att det är de kvinnor som satt yrkeslivet på andra plats, som tickar barnbarn?

Och hur är det för män?

Tickar den biologiska farfarsklockan?

... funderar jag på idag...

***

LYCKANS MINUT
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick

Vad är det för tid
vad är det för år, vem är jag,
vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever
på jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst miljoner år
på denna enda minut.

 

Av Erik Lindorm

Man tar mycket för givet, när man inte vet något annat.

Jag tog länge, många saker för givna och hade jag vetat då, vad jag vet nu, hade jag varit långt mer ödmjuk och tacksam i sinnet. Jag får nog lov att erkänna, att så värst empatisk och förstående var jag inte, när andra inte var lika snabba som jag. Idag förstår jag, att jag var högpresterande, men det visste jag inte då. Så jag sprang… och i kombination med min låga självkänsla, tyckte jag att jag aldrig hade gjort nog. Så jag pressade mig lite till… och lite till… för att vara lika duglig, som jag trodde andra var. Jag var faktiskt rädd, för att jag skulle förlora jobbet om jag inte betedde mig så. Idag vet jag, att jag klarade mycket mer än många andra och att förlora jobbet av andra skäl än neddragningar, det krävs det mycket tok för - i alla fall om man jobbar inom den offentliga sektorn - vilket jag har sett med egna ögon.

Rädsla, låg självkänsla och en stor vilja att vara till lags, i kombination med en arbetsgivare som gärna utnyttjar såna människor... det är en livsfarlig kombination och en dag blev jag sämre än lågpresterande. Jag klarade inget alls. En dag var det plötsligt en prestation att lyckas få maten in i munnen, att få på sig byxorna och att kunna föra ett enkelt samtal. Jag hade gått i väggen.

En duglig person, vill inte vara sjuk och ligga samhället till last, så sjukskrivning var inget jag önskade, men kan man inte få benen in i byxorna och förstå vad andra säger, är man ingen bra arbetskraft. Eller det faktum att allt detta presterande i vanliga vardagliga småsysslor, tog kraften ur mig, gjorde att jag behövde sova mest hela dygnet. Man får inte sova på jobbet…

Idag har det gått 10 år sedan jag sprang in i den där väggen och min duglighetsiver, har lagt krokben för mig många gånger om. Hade jag tagit sked i vacker hand (eller vacker sked i munnen som jag skrev först) och varit sjukskriven en längre tid, hade jag nog varit friskare än jag är nu, men jag ville ju klara av något och min historia av prestationer fortsatte och skapade till slut eventuellt läkningsbara skador på hjärnan.

Idag... just idag är jag jätteglad över, att jag hållit 4-5 siffror i huvudet så pass länge, att jag lyckats knappa in dem på Internetbank. För 2 år sedan kunde jag inte ens hålla två siffror i huvudet, så pass länge att jag kunde släppa blicken från dem och knappa på tangentbordet… Visst blev jag besviken igår, när jag var nere på stan och inte orkade fullfölja det jag hade tänkt, men för några år sedan, klarade jag inte ens att sätta min fot på en affär, p.g.a hjärnans intryckskänslighet.

Jo, det var mycket jag tog för givet förr i tiden och har fått lära mig, via den relativt hårda skolan, att det inte funkar så. Jag som var så rädd för att inte duga, har fått ta skeden i vacker hand och prestera sämre än vad de flesta gör. Det är en lärdom, att vara i ett nytt perspektiv. Utanför. Under… men jag jobbar mig inåt, uppåt i ett nytt varande och jag ser varje dag en glädje med livet, som inte har med prestationer att göra. Inte ett dugg. Det kallas kärlek… till allt och alla… Varandet… i ödmjukhet. Och jag sa till min man idag, att jag tyckte 2000-talet varit ett bra årtionde – mycket bättre än 90-talet… och han tittade på mig med lång blick. Jag skrattade och förstod att jag är där nu; i kärlekens varande, som kan se denna tillvaro som något mycket bättre, än det andra.

Jag ser kärleken i livet!

NAMASTE!

Ego… egoism… egocentrering…

I österländsk filosofi menas det ofta att fokusering vid egot, är något negativt som hindrar andlig upplysning. Eckart Tolle har förklarat det som så, att vi är alldeles för upptagna med att antingen oroa oss för framtiden eller fundera över det förflutna, att vi missar att leva HÄR och NU. Han menar att allt detta blir ett brus i form av en inre ständigt pågående monolog. Genom att öva sig i att tysta egot, så uppnår man den inre stillhet som krävs, för att man skall kunna uppleva och delta i själva livet, där och när det händer.

http://www.eckharttolle.com

Jag har läst några av Tolles böcker och lyssnat på en del DVD-satsanger, vilket har inspirerat mig att börja släppa mina gamla vanor och önskningar, samt tränat på att inte fokusera så mycket på vad jag tror att jag behöver. Det är intressant att se sin egen utveckling. En utveckling som jag antar inte märks så mycket utåt, eftersom de mesta av mitt egos önskningar, om tänkta behov att tillfredsställa, har brusat i mitt inre.

Om du inte får uppskattning för ett gott arbete… om inte någon kommenterar din nya frisyr… om du helt plötsligt upplever att ingen frågar efter din åsikt, har du ett ypperligt tillfälle att träna… Spelar det någon roll om någon kommenterar din prestation, om du själv vet att det duger och gör nytta? Spelar det någon roll vad andra tycker om ditt skal? Och vad händer, när din åsikt och kunskap, helt plötsligt inte får komma i uttryck? Vad händer i dig?

I samband med min önskan att utvecklas andligt, har jag har gjort en baklängesresa i karriären. Från att vara duglig och utåtriktad, med många strängar på min lyra, samt en massa ansvar att ta… är jag p.g.a sjukdom i ett tillstånd, där jag verkar i det tysta och blir tagen för given. Jag gör små simpla arbetsuppgifter, utan feed back. Om det inte blir fel, vill säga. En ypperlig situation att öva och vara nöjd med, att jag är en kugge i maskineriet och min insats, är en av många andra kuggar.

Egot vill visa sig på styva linan och få glänsa en liten stund, vare sig det rör sig om matlagning, musicerande, fiske eller idrott… men det är bara ett tänkt behov av att få visa upp sig och få uppskattning. Att släppa egot och sätta sig ned en stund i ”varandets varande”… det är medicin och i den stunden upplever jag, att jag är ett med allt… och kärleken till allt och alla infinner sig i hela mig… inte behöver jag uppskattning och beröm då… mitt i kärleken.

I dig är allt… i allt är du

Älska allt och älska dig

Efter en fantastisk vecka i norr, är jag åter hemma. Intensiva kursdagar, men med det intensiva i ett tillstånd av varande… Både kursens innehåll och platsen som sådan, bäddade för detta. Årrenjarka några mil från Sarek och Padjelanta nationalparker, må vara en av de vackraste platserna i Sverige och just den här veckan, hade vi också ett fantastiskt väder med värme och sol, vilket slöade till både myggor och knott. Perfekt!

Jag studerar core shamanism sedan ett antal år tillbaka. Jag vet inte precis när det började, men min första riktiga kurs i shamanism tog jag 2004 och på den vägen är det, även om omständigheter har fördröjt fullföljandet av alla stegen. Denna veckända var det steg 3 sk. Soul retrieval (själsåtervinning) som stod på agendan.

Som många andra började jag med medveten (hemsnickrad) handpåläggning på 90-talet och så småningom kurs i reiki. Jag hann ta alla 3 stegen i reiki (så när som avsaknad av diplom i steg 3 mastersteget), innan jag förstod att även om jag gärna ger healing, så är det inte min grej det här med initieringar och symboler.

Core shamanism är en moderniserad variant av shamanism/traditionell botekonst från norra halvklotet och att jag ägnar mig åt det, är bara ett bejakande av min kontakt med naturen och naturandarna, vilket fanns hos mig redan i barndomen. Då - på 60-talet - sa man att jag hade livlig fantasi och jag hann vara ateist på 70-talet och totalt fokuserad på yrkeslivet på 80-talet, innan jag hittade tillbaka till att tro på mina upplevelser. Idag vet jag att det är mer än fantasi och det är både utvecklande och läkande för mig själv och även för andra, då mina nära och kära får ta del av mina kunskaper i helandets konst… om de vill. Men bara om de själva vill. Det här med respekt för den personliga integriteten tycker jag är viktigt.

Nyfikna kan läsa mer på

http://www.shamanism.se/shamanism/

http://www.shamanism.org/

Nåväl... tillbaka till Årrenjarka:

När goda vännen Annelise och jag kursade och reste i de icke ordinära världarna, reste våra gubbar till alla möjliga bäckar och tjärnar i området, för att prova fiskelyckan. Och till slut infann den sig och vår beställning på Rödingmiddag efter kursen, kunde förverkligas.

Till Årrenjarka lär vi återända!

****************************************

Ibland tycker jag att min tid, inte är som andras tid…

Ofta känns det som min tid går långsammare än det stora samhällets tid.

Här i min tid, kan det nästan verka stå stilla om man jämför med tiden där utanför.

I min tid finns utrymme för varande och reflektion. Finns det, där ute?

Somliga dagar innehåller allt som hela livet innehåller; exalterad glädje, ilska, besvikelse, trötthet, pigghet, resignation, humor, sura miner, glada miner… Idag var en sån dag och när man haft en sån innehållsrik dag, på alla sätt och vis… på alla plan… då känns den som flera dagar. Hur gick tiden då?

Hur som helst började dagen i väldigt sakta mak, men med varje timma, ökade jag målmedvetet hastigheten och när arbetsdagen var gjord med två timmars övertid, var jag exalterat glad, över att prestationen var över. Sedan hände både det ena och det andra och jag hade både humor och humör… Nu sitter jag här i stillhet och svallvågorna har saktat av och jag kan bara säga att de människor man älskar mest, är också de som kan göra en mest besviken… men har man en bra relation, ordnar det till sig… eller som dom säger i Ångermanland Dä jett te å lägg tell sä … Det har det gjort nu och det är dags för bädden, så ska jag också lägg tell mä och jag hoppas tiden går riktigt sakta i natt, så jag får sova länge!

Härom dagen hade jag och en väninna ett samtal om frigörelseprocessen från föräldrar. Vi har båda vuxit upp med dominanta föräldrar och har nu själva vuxna barn. När tar frigörelseprocessen slut egentligen? Och handlar det om hur stor dominansen varit hos föräldern, eller är det rätt och slätt något som görs oavsett uppväxtens premisser? Vi tycker båda att vi varit lyhörda, men vet med oss att vi har en dominant personlighet, som vi ändå inte tycker dominerar andra… Vi vet vilka vi är och vad vi tycker, men vi lyssnar på andra, tycker vi nog.

Min dotter har lärt mig många saker och att vara i en ömsesidighet av givande och tagande är så berikande. Min egen uppväxt var sträng och naturligtvis i dåtidens anda; att vuxna alltid visste bäst. Jag har från det jag började reflektera över tillvaron i förpuberteten, varit fast övertygad om att unga kan veta många saker, som äldre kanske inte reflekterat över och jag känner att jag haft med mig den inställningen, in i moderskapet.

Min dotter var på många sätt mycket visare än jag, redan när hon var i 4 års åldern. Hon serverade sanningar, som gick rakt in i mig och jag utvecklades ytterligare, i samvaron med henne.

Att få barn är fantastiskt och få barnbarn är faktiskt out standing. Livets dessert sägs det. Sitt eget barn är en självklarhet, men att få barnbarn kan i de bästa av relationer, vara en självklar access till umgänget med en ny liten människa. Men absolut ingen självklarhet. Barnet har sina föräldrar och den äldre generationen, är bara en bonus. En värdefull bonus, men ingen självklarhet. Och det tillstöter nya perspektiv på frigörelsen, som jag inte alls hade facit på innan och nu pratar jag om frigörelsen både för modern och dottern. För man går igenom en frigörelse även som mor, när man inser att ens barn måste få leva sitt eget liv och ta sina egna beslut, alldeles på egen hand.

Jag är så glad över att ha fått bli förälder.

Jag är så glad i mitt barn och mitt barnbarn

Jag tillbringade en eftermiddag med barnbarnet – så livsglad, dryga ett år. Så ung, så ny, men med en hel stor personlighet. Med önskningar och åsikter, men framför allt LIVSGLÄDJE. Sjuttioarton pussar, en strykning över håret och en lång stadig blick, som två djupa skogstjärnar… och så kommer det, för första gången spontant och alldeles på eget initiativ: Mommo! Och jag smälter som smör och tiden står stilla.

Vi borde prova, att ibland betrakta världen som ett litet barn... att uppleva livets härlighet! Barn är fantastiska och de har en fantastisk förmåga att se livets härligheter och vitögats sanningar.Och jag har fått ynnesten att än en gång få uppleva tillvaron hos en liten tös, på nära håll och jag hoppas och vet, att jag kommer att lära mig mycket – både om den lilla och om mig själv. 

Livet är härligt om vi ger oss tillåtelse att SE och LEVA fullt ut