Hur kunde jag planera min semester så hä-ä-är?

Vad tänkte jag på? Sanningen är nog att jag faktiskt tänkte rätt bra, men att mitt tänk inte var samma, som andras tänk... för att andra tänker på ett annat sätt och har en helt annan bild, av samma ord...

Det är svårt att säga nej till släkt och vänner, som bor långt bort och som man träffar sällan, "bara för att man är lätt-uttröttad". När ska man annars ses? Men... en del man tycker om, kan vara väldigt krävande sällskap, när allt blir så här intensivt. Och om jag mitt i middan, måste gå och lägga sig, för att allt snurrar... då är jag inte så värst social. Kanske jag skulle ha sagt nej, till en hel vecka med syster, systerdotter och väninna, när jag veckorna innan, varit på kurs, sedan behjälplig vid 50-årskalas och efteråt lovat att vara barnvakt till barnbarnet. Jag har ansikten och pratande munnar, på näthinnan, men jag har ingen aning om vad som sas...  

Veckan med 2½-åriga barnbarnet har dock varit helt underbar. Så i  nuet... närvarande... långsamt tempo... en sak i taget och UNDERBARA kramar och pussar... Natt som dag...

...

Moffa-a-a?! Moffa-a-a?! Va' gölu va? Va? Va?

Va ä piskona? Unne vannä?

Ja'l åka båt... å så hoppa ja... plupp i vannä

Plupp!

Va älä hä-ä-ä? Jahaaa!

Mommo-o-o! Komma mommo! Ja vill komma-a-a!

Du blehövä inte löla i kasullen. Moffa kan löla!

Mommo... ja äskla däj!

...

Jag har nu en ledig vecka kvar. Då ska jag och maken, bara vara...

 Vill du mig något, så hittar du mig i kanoten...

... eller i blåbärsskogen... liggandes under en tall.

Sommaren är här och det är underbara dagar!

Jag är inne på min andra semestervecka.

Det är väldigt varmt och det brukar jag tycka är jobbigt...

*...huvudet... huvudet...*

men vi har turen att ha fritidshuset vid en sjö, där det fläktar.

Alldeles perfekt tycker jag.

Lilla barnbarnet invigde sin växasäng, i sin egen lilla alkov 

och verkade också tycka att den var perfekt.

Vi hade en trevlig och skön helg tillsammans,"Lilla familjen" och vi.

Och mina föräldrar, som anslöt sig till oss, på söndagen.

"Lilla Meya på grönbete":

Man lär sig av allt... även av att vänta.

Jag lär om mig själv och har just lärt mig, att det trots allt - tro det eller ej - bor ett litet kontrollfreak i mig. Gillar inte ovisshet. Jag vill veta, även om beskedet inte är vad jag vill höra. Bättre veta, än oveta... 

Jag lär mig tålamod. 

Jag lär mig om andra människor. Om jag för en sekund blev irriterad, fick jag ju i nästa fundera på, om jag tror att folk som låter mig vänta, är nonchalanta. Det kan man tro... i en sekund... men om man väntar lite till, ser man ju att det inte är nonchalans det handlar om. Det kan vara dålig planering, javisst, det kan vara dålig struktureringsförmåga, eller att det faktiskt har kört ihop sig och att personen är överbelastad. Om personen hellre vilar, ja du är hon väl trött. Det är inte nonchalans.

Vad händer mig, om jag väntar? Ingenting!

Jag tränar!   

Patience

There are times when the only thing to do is to wait. The seed has been planted, the child is growing in the womb, the oyster is coating the grain of sand and making it into a pearl. This card reminds us that now is a time when all that is required is to be simply alert, patient, waiting. The woman pictured here is in just such an attitude. Contented, with no trace of anxiety, she is simply waiting. Through all the phases of the moon passing overhead she remains patient, so in tune with the rhythms of the moon that she has almost become one with it. She knows it is a time to be passive, letting nature take its course. But she is neither sleepy nor indifferent; she knows it is time to be ready for something momentous. It is a time full of mystery, like the hours just before the dawn. It is a time when the only thing to do is to wait.

...

Det man sänder ut, kommer tillbaka... brukar det sägas.

Och det känns sant. En del lägger till "kommer trefalt tillbaka".

Kanske ska göra oss lite rädda? Så vi inte är elaka med andra...

Jag vet inte, men nog fick jag mycket tillbaka idag...

Kärlek!

Ondagen den 2/3 la jag ut en dikt här - Ur! - du hittar den under avdelning dikter.

Den är en kärleksförklaring till mina arbetskamrater, som är så tillåtande och kärleksfulla. Man får verkligen vara sig själv, med alla sina fel och brister.

Vänner väljer man, men kollegor får man. Inga garantier för att det ska funka bra.

I söndags tänkte jag på hur fina de är, och la jag ut dikten på jobbets intern-nät.

I två dagar har jag fått kramar (myyysigt!) och idag också en blomma.

Tänk så det kan bli. Jag ville uttrycka min kärlek och tacksamhet

och så fick jag flerfaldigt tillbaka. Blir så varm i hjärtat!

What goes around comes around

Härligt när det är gott

Min plan med att blogga, var väl inte att uppehålla mig vid sjukdom, men nu är jag i en fas då jag utvärderas och evalueras, så ... det blir en del om det.

Jag har inte känt att jag blivit trodd. Folk uppfattar mig som redigare, än jag själv upplever mig. T.ex finns en del kollegor på jobbet, som bortförklarar min rehabsituation och tycker att de själv är lika trötta, lika vimsiga och lika "allt möjligt annat". De är säkert trötta, inte tu tal om det, men man kan ändå tro på vad någon annan säger.

Även min läkare uppfattade mig som redigare än jag är och fällde några -  i mitt tycke - spydiga kommentarer. Jag skulle också förstå, att jag nog har för höga krav på mig själv och blir rädd innan jag ska prestera , stressar upp och blockerar mig, samt att jag måste acceptera, att jag åldras.

Jag är 49 år. 

Att jag själv anser att jag numer har väldigt låga krav på mig själv, det spelar liksom ingen roll om en professionell person, anser att h*n har facit. Läkaren menade också att jag var deprimerad och det är jag då rakt inte... Jag är tvärtom mycket glad och lycklig trots mitt handikapp. Men om en läkare tror depression... ja då kan du själv se scenariot. Frustration! 

Sanningen om kraven, visade sig i ett neuro-psykologiskt test för en tid sedan. Min syn på min kapacitet överensstämmer inte med verkligheten. Jag tror nämligen att jag kan mer än jag klarar och jag är barnsligt övertygad om att uppgiften är lätt att lösa. Därför är jag inte alls stressad innan, men blir frustrerad av att det går dåligt.

Idag fick jag ett telefonsamtal läkaren, som varit i kontakt med psykologen som gjorde testet. Ingenting markant har hänt, sedan förra gången jag gjorde testet. För 3½ år sedan. Då sjukskrev h*n mig på heltid.

Jag är alltså inte inte nämnvärt bättre, utan det är antagligen min anpassade situation, som gör att jag upplever livet lättare och klarar mer än då. Så nu förordar läkaren permanent sjukersättning på 25%, under förutsättning att jag har den anpassade situation, som jag har nu.

Lite revansch är det - jag känner mig själv och vet vad jag upplever - men ingen rolig sådan. Ingen vill vara funktionsnedsatt. Jag har haft många tankar genom åren om eget företagande. Tankar som de senaste 12 åren aldrig kunnat realiserats p.g.a min situation. Det är bara att bita i det sura äpplet och acceptera, att jag blir vid min läst. Ett tag till.

Nej, inte ger jag upp, men jag accepterar att ta det lugnt. Just nu.

Och är ett som är säkert: Jag ska ha kul under tiden!

*

Carpe diem - Fånga dagen

Jag säger: Fånga dagen, där dagen kan fångas!

*

Så här kan det se ut, när man ligger och vilar i gräset

och vänder upp blicken mot himlen:

Mammor är en särskild sorts människor.

Det slår mig när jag pratar runt, med mina väninnor.

Den gemensamma nämnaren är, att sätta sina egna behov åt sidan. Även när barnen är vuxna. Hur många mammor, anpassar sig inte, till sina vuxna barns nyckfulla ovilja att planera långt i förväg? Man tänker att man ska göra en sak, som man själv vill och så hör man barnen ha önskemål om att man ska finnas till hands. Snabbt håller man upp och väntar in besked... och får strax innan den aktuella dagen/hegen, får vi besked och det är inte alltid att behovet mamma då, är lika stort som det varit tidigare. Och mammans egna moments is over.

Visst finns det andra sorters mammor. Mer egoistiska mammor. Mammorna som inte mäktar och blir dysfunktionella mammor. Alkoholiserade mammor... men det är inte dem jag skriver om. Jag skriver om den stora massan av mammor, som uppfostrats i samma anda och som har känslolivet intakt. De mammor som alltid kommer att sätta barnen först.

Jag har varit i samtal med flera stycken såna mammor - speciellt när vi planerat aktiviteter och planeringen sätts på "hold" - och det är inte bra för mammorna, att hålla upp med sin egen planering och sätta sig själv på avbytarbänken. Mammor har också behov av egna aktiviteter och blir alldeles säkert en mycket bättre mamma och senare mormor, om hon är glad och nöjd med sitt liv.

Mammor är inte bara nannor... utan också kvinnor... människor.

De ska inte mammorna glömma bort!

Idag är det Mors dag.

Jag hade glömt bort det i veckan och planerade en aktivitet med en vän.

Själv känner jag inte att behovet att fira är så stort - det är mer något som "alla" gör -men ändå höll jag upp och inväntade min dotter, ifall HON skulle vilja fira mig. Hon är också mamma och det är lite kul att fira henne, tillbaka. Men i år ska vi tydligen inte fira morsdag och det är OK för mig - jag tar hand om min egen firarsugna mamma - och jag trycker på "play" igen...

Min mamma som är 73 år, tycker det är viktigt att fira.

För min mammas skull firar jag idag morsdag, tillsammans med henne.   

*

Och som en skänk från ovan

efter veckans nederbörd:

Solen skiner idag! 

Tänk så skönt att ha en arbetsplats man trivs på, med sköna arbetskamrater och en god chef. Det är GULD och jag har åter igen fått känna denna glädje. KÄRLEK!

Tänk att jag är så lyckligt lottad.  De är godingar!    

Det är skönt att vara i mitt nu... njuta av varandet och acceptera att det är som det är... antagligen är det också som det ska, även om jag har mina problem med koncentrationen och önskar att jag skulle slippa det. Men jag har liksom inga särskilda måsten... sånt där som många dras med, för vad folk skulle tycka... jag struntar i vad folk tycker och det känns fritt och skönt.

En vän sa att jag söker flow, men jag tycker inte att jag söker flow... jag känner liksom att jag ÄR i flow... Att vara i flow behöver inte betyda att allt är perfekt... utan att man just bara är. Osho beskriver varandets konst, väldigt utförligt på sidan  

Buddha Teachings of Buddha Beings /Osho Quotes of awareness

http://www.messagefrommasters.com/Spiritual_Quotes/Osho/osho_awareness_quotes1.htm

Jag fastnade för punkt 8, som handlar om att inte pressa fram något:

//8. I am absolutely against positive thinking. You will be surprised that if you don't choose, if you remain in a choiceless awareness, your life will start expressing something which is beyond both positive and negative, which is higher than both. So you are not going to be a loser. It is not going to be negative, it is not going to be positive, it is going to be existential.//

Ungefär

Jag är helt emot positivt tänkande. Du kommer att bli förvånad över att om man inte väljer, utan fortfarande är i ett val utan medvetande, kommer ditt liv att börja uttrycka något som är långt större, än både det positiva och negativa, något som är högre än både ock. Du kommer inte att bli en förlorare. Det kommer inte att vara negativt, det inte kommer att bli positivt, det kommer att vara existentiellt.

...

Ja... det kan man smaka på   

Jag stod och väntade på skjuts i det område, som jag jobbade i på 90-talet. Hade varit hos tandläkaren och min dotter skulle komma och hämta mig, billös som jag var den dagen. När jag står där och småfryser, ser jag en f.d kollega komma emot mig. Jag vet inte när det var senast vi sågs, men våra yrkesmässiga vägar skiljdes i alla fall åt 1998.

Vi kramar om varandra och står sedan och ser in i varandras ögon och bara ler. Det var så roligt, men vi visste nästan inte vad vi skulle säga. Hur mååår du???!!! Vad gööör du???!!! Så kuuul!!!

Vi hade något alldeles särskilt ihop, vi som jobbade i lag där och då på 90-talet. Svårigheter och ansvar och en alldeles speciell galghumor för att klara av det, band oss samman. Han var min närmaste kollega, trots att jag fysiskt hade folk på närmare håll. Inte har jag gått och saknat honom - man går vidare och möter nya arbetskamrater och lämnar det gamla bakom sig - men det var himla kul att ses igen och jag kände det var ömsesidigt. Såna möten gör ens dag... och mina problem med trasiga tandlagningar, bilreparation och den onda kroppen, var som bortblåst. Jag log resten av dagen.

Det är ju så härligt med mänskliga möten där man är närvarande, om så bara några sekunder och jag tänker att det faktiskt händer nästan varje dag. Äkta möten, små korta sekvenser. Ibland händer det i kassan på ICA.

Jag samlar faktiskt på möten och det gör att jag känner mig rik.

Idag ska jag bara ha möten med mig själv, men imorgon

hoppas jag på att möta barnbarnet... mmm...

En annan dag hoppas jag på ett möte med... DIG!

Vem du än är ...   

.