Härom dagen hade jag och en väninna ett samtal om frigörelseprocessen från föräldrar. Vi har båda vuxit upp med dominanta föräldrar och har nu själva vuxna barn. När tar frigörelseprocessen slut egentligen? Och handlar det om hur stor dominansen varit hos föräldern, eller är det rätt och slätt något som görs oavsett uppväxtens premisser? Vi tycker båda att vi varit lyhörda, men vet med oss att vi har en dominant personlighet, som vi ändå inte tycker dominerar andra… Vi vet vilka vi är och vad vi tycker, men vi lyssnar på andra, tycker vi nog.

Min dotter har lärt mig många saker och att vara i en ömsesidighet av givande och tagande är så berikande. Min egen uppväxt var sträng och naturligtvis i dåtidens anda; att vuxna alltid visste bäst. Jag har från det jag började reflektera över tillvaron i förpuberteten, varit fast övertygad om att unga kan veta många saker, som äldre kanske inte reflekterat över och jag känner att jag haft med mig den inställningen, in i moderskapet.

Min dotter var på många sätt mycket visare än jag, redan när hon var i 4 års åldern. Hon serverade sanningar, som gick rakt in i mig och jag utvecklades ytterligare, i samvaron med henne.

Att få barn är fantastiskt och få barnbarn är faktiskt out standing. Livets dessert sägs det. Sitt eget barn är en självklarhet, men att få barnbarn kan i de bästa av relationer, vara en självklar access till umgänget med en ny liten människa. Men absolut ingen självklarhet. Barnet har sina föräldrar och den äldre generationen, är bara en bonus. En värdefull bonus, men ingen självklarhet. Och det tillstöter nya perspektiv på frigörelsen, som jag inte alls hade facit på innan och nu pratar jag om frigörelsen både för modern och dottern. För man går igenom en frigörelse även som mor, när man inser att ens barn måste få leva sitt eget liv och ta sina egna beslut, alldeles på egen hand.

Jag är så glad över att ha fått bli förälder.

Jag är så glad i mitt barn och mitt barnbarn

Jag tillbringade en eftermiddag med barnbarnet – så livsglad, dryga ett år. Så ung, så ny, men med en hel stor personlighet. Med önskningar och åsikter, men framför allt LIVSGLÄDJE. Sjuttioarton pussar, en strykning över håret och en lång stadig blick, som två djupa skogstjärnar… och så kommer det, för första gången spontant och alldeles på eget initiativ: Mommo! Och jag smälter som smör och tiden står stilla.

Vi borde prova, att ibland betrakta världen som ett litet barn... att uppleva livets härlighet! Barn är fantastiska och de har en fantastisk förmåga att se livets härligheter och vitögats sanningar.Och jag har fått ynnesten att än en gång få uppleva tillvaron hos en liten tös, på nära håll och jag hoppas och vet, att jag kommer att lära mig mycket – både om den lilla och om mig själv. 

Livet är härligt om vi ger oss tillåtelse att SE och LEVA fullt ut

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag flyttar nu över mina tankar till en ny blogg:   Fylgjans blogg      Ses där! ...

Jag ser konstnärligt skapande, som ett uttryck för själen och dess erfarenheter oavsett om det rör sig om måleri, musik eller dans. Uttryck i utveckling ger avtryck, både inför våra ögon och i våra själar.   Ibland ser jag så tydligt i mina bilde...

Min pappa har arbetat bra hela livet, varit familjeförsörjare, arbetsledare, tagit ansvar och hjälpt andra människor. Ensam familjeförsörjare under våra barndomsår, som det oftast var då på 60-talet. Men när han har varit sig själv närmast, har han a...

Till människorna  I går tog jag hela världen i famn- det var i min fantasity jag är nog lika sluten och steloch reserverad som ni- men kände du månne en kyss på din kindja då var den nog från migty i går tog jag hela världen i famnoch då kysste jag ...