Man får vad man behöver, brukar det sägas...

Jag har ingen röst och har varit tyst i en vecka nu. Behövde jag det?

"Vad hemskt", sa min lillasyster. "Aldrig har jag mer lust att prata, än när jag är hes och har tappat rösten!"

Men jag har inga problem med att vara tyst. Jag har som sagt, varit tyst en hel vecka nu och mödosamt tvingat fram några ord, när telefonen har ringt, men den som har ringt har snabbt insett, att här blev det ingen konversation.

Jag har tyckt det har varit riktigt skönt. En påtvingad retreat i hemmets stilla vrå. Har varit jätteförkyld i två veckor och till slut kände jag mig ansatt av virus i hela kroppen och hostade praktiskt taget bort rösten. Jag är inne på andra veckans sjukskrivning.

Det underlättar ju att man är sjuk, när man är sjuk... För när man inte orkar göra något annat än ligga under filten och tiga, då är man ju nöjd med att bara göra det, men som sagt... det var inte så illa. "Not bad at all", som dom säger på TV... Jo det har ju blivit en hel del Tv-tittande, det ska jag villigt erkänna.

I tystheten och ensamheten, kan man inte springa ifrån tankar och känslor. Jag har tänkt och känt både det ena och det andra. Sett att somt måste det ändras på... frågan är hur. Svaret kanske kommer så småningom, men jag hoppas att jag inte behöver ytterligare en tyst retreat, för att höra det.

Frågan är "Vad behöver Lie?" Och det enda jag har hittills sett, är bilder av mig själv, som vandrar omkring i unga tallskogar, flyger med egna vingar över lägdorna och sedan förevigar mina syner, med oljefärg på en uppspänd duk. Hur detta ska se ut i verkligheten, återstår att se... Jag såg ingenstans att jag jobbade som kontorist... ingenstans!

... Vad konstigt...

Jag var på personalfest och hade SÅ himla jättekul. Var spiknykter och shejkade lös och njöt i fulla drag, tillsammans med mina roliga arbetskamrater. De trodde att jag var på lyran. Höjda ögonbryn... var DU nykter?

"Vad roligt för dig att du kan släppa lös utan alkohol…"

Ja, det är roligt, att ha roligt  och utan alkohol, slipper man bli bakis.

Men min mamma sa:

"Du är duktig som kan ha det så kul alldeles nykter"...

DUKTIG? .... .... .... DUKTIG???!!!

Så tragiskt... man är duktig om man kan ha kul... så innerligt tragiskt!

Jag är GLAD och NJUTER av att ha kul, men inte fan är jag duktig.

...

Ibland känner jag kärleken i samvaro med andra, så stark att jag nästan sprängs av känslan. Jag är så glad åt de människor jag möter och att jag idag, faktiskt kan ta emot kärleken, som ju finns överallt... en blick, ett ord, en omfamning. För det har inte alltid varit så. En gång i tiden var jag så upptagen av mig själv och mina brister, att jag oftare såg det som bekräftade bristerna, än det andra vackra... närheten och omtänksamheten... som också fanns då.

Jag är så glad att mitt skydd en dag rämnade totalt ... Det var ett trauma och en kris som krackelerade det... och jag kände mig då, väldigt naken. Idag är jag glad över min "nakenhet", som gör att jag inte kan gömma mig.

Den dagen jag började se kärleken, kände jag den också - i mig själv och till mig själv.  Jag såg då, att det är sant det som ofta sägs:

För att kunna älska andra, är det nödvändigt att man först börjar älska sig själv.

Ja... kan man älska sig själv med sina fel och brister,

är man öppen för att älska andra, med deras...

Kärlek!

När vi upplever saker tillsammans - eller man kan säga, delar en resa mot ett gemensamt mål - knyter vi band. Människor kommer och går i våra liv och tillsammans väver vi en gemensam väv. Ibland kan människor som varit inne en rätt kort stund, sätta oerhört djupa och vackra avtryck i våra hjärtan. Goda minnen att minnas. Ett ord, en snabb beröring och en äkthet i mötet.

Jag känner kärleken!

Idag öppnar jag mitt hjärta och strör ut blomster...

Kärlek till alla du som gjort avtryck i mitt hjärta,

oavsett var du befinner dig just idag.

Jag var på teater igår kväll. "Jämna steg" - en komedi om livet från vaggan till graven och vad som händer där emellan, inte minst hur vi faller in i traditionella könsroller, även om vi inte tänkt det. Många igenkännande skratt blev det.

Varje gång jag är på en konsert, teater eller dansföreställning, tänker jag att det är synd att jag inte gör det oftare. För det händer något med en, när man går in i föreställningens värld eller njuter till 100% av ett vackert musikstycke. Endorfinpåslag!

Leendet satt kvar långt efter föreställningens slut.

Samtidigt som jag njuter av framförandet, kan jag inte undgå att bli varse hur enkel koreografin kan vara, hur man löser scen- och kostymbyte. Jag hade väldigt gärna velat vara en del, av den världen. Det känns så inne i hjärtat.

Som barn var jag med i teatergrupp, som tonåring spelade jag instrument och som vuxen har jag sjungit i kör, men scenografi... det har jag aldrig provat på och det hade jag gärna gjort. "Varför gör du inte det då", sa en vän. Men i det fallet får jag nog erkänna drömmen som körd. Det finns andra drömmar, som är lättare att leva. Faktiskt.

Den handlade om det också... teaterföreställningen...

Om vad det blir av våra drömmar.

När man är mitt i livet och tittar i backspegeln - har man gjort det man helst av allt ville? Det flesta har nog det inte, i alla fall inte till 100%, men en del gör det och det är så härligt att se: Människor som lever sina drömmar!

Jag önskar alla unga människor ska känna i hjärtat, vad det är de helst av allt vill göra. Inte tänka smart och strategiskt, utan verkligen känna, vad som är den egna sanningen... Och allra helst önskar jag naturligtvis att min egen dotter och sedermera mitt barnbarn, ska vara mer sann mot sig själv än jag själv var, när jag valde riktning i livets flervägskorsning.

Känn i hjärtat - där finns svaret!

Bilden målad till en liten flicka som heter Marie, som visade mig sitt hjärta

Vi pratade genus idag, över lunchen på jobbet... Specialpedagogen, slöjdläraren och jag - alla förskollärare i begynnelsen av yrkeslivet - och vi var överens; Vi stampar på samma ställe. Större delen av alla vuxna, konserverar gamla könsrollsmönster. Vi drog oss till minnes en händelse i Gävle, då förskolepersonal som hävdade att de bemötte flickor och pojkar lika, baxnade när de såg sig själv på film:

http://www.dn.se/insidan/vuxnas-fordomar-fostrar-barn-in-i-konsroller-1.397570

"Hej Lisa-gumman! Vad söt du är idag med din

nya klänning. Kom och sätt dig här hos mig..."

"Tjenare grabben! Läget? Grabbarna busar i kuddrummet!"

Det är sedan länge konstaterat att vi samtalar olika med barnen, beroende på kön och vi begränsar barnen otroligt, genom detta. Flickorna bekräftas genom sitt utseende och bes ta ansvar för både sig själva och pojkarna. Pojkarna bekräftas i det dom gör och man skakar på huvudet åt dem, när de glömmer och ber flickorna hjälpa till. En blick i samförstånd mellan kvinna och flicka; "Ja, se karlar".

Redan i tvåårsåldern har flickorna lärt sig, att passa upp på pojkarna vid matbordet. Det här gynnar inte någon.

Jag lägger in Unnis svar från förra inlägget här,

för det är bra boktips, som man annars kan missa...

Idag har jag varit på en skön långpromenad igen. Det är härligt med soliga höstdagar, lungor som kan andas och knän som fungerar. Jag njuter! På ett ställe inne i ett lövskogsparti, såg det ut som Elsa Beskows höstbild på "Vill du läsa". Det låg "guldmynt" på stigen, så långt ögat kunde se. Ändå är det en bit kvar innan träden blir helt gula. Björkarna är fortfarande gröna,med lite gula inslag.

En bit ifrån det vanligaste promenadstråket, finns ett litet kalhygge. Det kanske rör sig om 1 hektar på sin höjd. Där har jag en stubbe, som jag brukar sätta mig på och filosofera en stund. Där finns nu tusen miljoner gräshoppor i alla möjliga storlekar och färgnyanser av brun-grönt och de spelade som galningar i det blekgula gräset, som vuxit upp mellan stubbar och stenar. Jag kanske satt där i 10 minuter och flygande tankar föll på plats, insikter trillade ner och harmonin spred sig i kroppen... Jag tackade gräshopporna och när jag fortsatte hemåt, kunde jag omöjligt uppbåda samma tempo, som jag haft innan. Naturens harmoni kan inte stressas!

Jag fantiserar fortfarande om ett fritidshus. Att enkelt få vara nära naturen, sitta ute om kvällen, utan störande ljud som trafikbrus, barnröster, mopedknatter och skrikande bromsar. Höra fågelsång, hummelbrum och porlande bäckar istället.

Åretrunt-boende vid tallskog, lingonris och sjö... DET önskar jag mig!

Jag har haft en helt underbar eftermiddag!

Efter lunch åkte vi ut till en tjärn i skogen och tillbringade fyra timmar i solen, vid en spegelblank vattenyta. Tre av de där timmarna uppehöll jag mig nog på liggunderlaget, i lingonriset... läste bok och somnade sedan skönt, medan maken fick två regnbågsforeller på kroken.

Jag har haft några överansträngda veckor och jag var helt slut och när vi kom ut i skogen, tänkte jag att jag inte orkade ta ett enda steg och somnade invirad i min ylleponcho. Jag sov en god stund och när jag vaknade, kände jag mig som en ny människa - den sista timmen var jag fylld av energi och stegade iväg på en promenad efter stigen.

Ingen sömn är så bra, som den man får utomhus!

De smörstekta Regnbågarna inmundigades hemma till middag och när vi upptäckte att potatisen var slut, blev det en "ihop-plocks-sallad" som var jättegod till: Finklippt ruccola och basilika, finstrimlad vitkål och morot, squash, paprika, tärnat äpple och svarta oliver + lite småsmulad feta och citron-vinegrette.

Om inte kamerabatteriet hade varit urladdat, hade jag kunnat illustrera detta med foton, men... du får använda din fantasi!