En vän skriver en liten släktkrönika i sin blogg. Väldigt inspirerande tycker jag, då jag både är intresserad av historia och våra rötter, men också för att man ser sammanhangen så tydligt. Släktmönster, som kanske tar sig lika eller olika uttryck... mönster och samband. Förståelse.

Jag deltog i psykologisk grupphandledning i jobbet i början av 90-talet. Vi läste bl.a Carl Jung-inspirerade boken "Att vara kvinna" (Zweig) och fick till uppgift att titta på vår kvinnolinje. Jag tog tillfället i akt och intervjuade min mamma om hennes barndom, om min mormor och mormors mor och fick reda på mycket intressant, som gjorde att jag förstod vår familjs mönster, med större insikt.

Tidigare i livet, hade jag också jobbat med kulturarvet i jobbet, som förskollärare och förstått, att kulturarvet, har vi inte självklart gemensamt, bara för att vi bor i samma land, eller samma landsände. Det kan vara högst olika. Kulturarvet bär vi som en del av oss - vår sanna själs historia. Min man har också erfarit, att han har mer gemensamt med min pappa än med mig, om man tittar på barndomsupplevelser; Religiositet, bondpojkar och fria tyglar... Väldigt lika trots 25 års åldersskillnad och 80 mil mellan orterna.

Det är synd att vi lever så ålderssegregerat i vårt samhälle. Berättartraditionen faller i glömska om vi inte uppvärderar de äldres erfarenheter och livsvisdom. Man lär mycket av att lyssna till andras erfarenheter.

Jag gillar att lyssna och kan höra samma historia om och om igen. Lyssnar man aktivt, möter man nya djup och det ger både berättaren och åhöraren något - för berättaren en bearbetning och för oss andra en insikt och förståelse.

En som jag tycker är underbar att lyssna på är Eckhart Tolle. Jag har läst hans böcker, men upplevde dem som lite träiga. Dock att lyssna och se honom, med hans underfundiga min... jag njöt verkligen och det gav mig mycket, de där DVD-satsangerna på Yogastudion här i stan...

.

Kanske bloggandet är det nya sättet att berätta?

Mer organiserat berättande

http://www.berattarnatet.se/Berattarnatet_Sverige/Hem.html

http://www.stenstansberattarteater.se

Julaftonen avklarad.

Hoppas alla är nöjda och glada.

Jag är både nöjd och glad och speciellt mina fötter är nöjda

...vill inte ta ett steg till...

Jo, så kan det bli om man är ute i sista minuten

Man springer liksom oavbrutet i två dygn.

Jag vet en som blev speciellt glad över sina julklappar

Dockan, vagnen, spisen, koka-mat-sakerna, dockskåpet

och här på gungelefanten...

God fortsättning på julhelgen!

***

Det började förra vintern... jag gick in på Hemnet och såg ett hus till salu.

En gammal skola, med gott om utrymme för mina estetiska aktiviteter och ett ställe, där även släkt och vänner skulle kunna vara. Tanken var ny, men besvikelsen ändå rätt stor, när vi kom dit. Huset låg alldeles för nära en tungt trafikerad väg, men... nu visste vi i alla fall, vad vi ville ha: Ett större fritidshus med året-runt-standard.

Resan har varit lång... praktiskt taget runt hela Västernorrland.... och vi har tittat på än det ena, än det andra, men det har hela tiden varit något som inte känts helt rätt... inte minst alla hästar, får och kor, som inte alls är bra att ha för nära, när man är allergiker.

I somras skrev jag om ett torpställe utanför Kramfors, där vi mötte på så trevligt folk, uppe i skogen. Ja... hade det inte varit för tjurarna som trumpetade, när vi var där andra gången med mäklaren... då hade vi kanske slagit till... Jag förstår nu, att de ropade; Nej, nej, nej ... för det var inte DET huset vi skulle ha.

Det var också nära i Älandsbro, men där kom storbonden och köpte upp allt.

Och det var ju lika så bra, för det var ju fasligt långt till nån sjö att paddla kanot i, där...   

Ett tag var jag alldeles utmattad och nära att ge upp, men en resa till östra Jämtland, fick mina ögon att öppnas, för en ny sökning på Blocket. Och där... där fanns det... utlagt för andra gången, då tidigare spekulanter backat. Där var vårt drömställe, med gott om plats för både mina och makens intressen, stor tomt för lekande barnbarn och en stor sjö bredvid... där jag kan paddla kanot.

Nu är det vårt. Drömmen blev sann!

Det gäller att vara tydlig med vad man önskar och hålla ut...

And the dream comes true!

Att öppna upp sitt hjärta för mer kärlek... för den stora kärleken som omger oss hela tiden, men som vi kanske inte ser... det kräver att vi släpper taget en stund. Släpper garden och bara ÄR... i varandet... Inte funderar över vad som är rätt och fel, vad som är bäst strategi eller spekulerar över intentionen bakom en annan människas handlande... Bara är... och känner...

Karin Boye skrev att det gör ont när knoppar brister ...  och det kan göra ont också när hjärtat expanderar... men det är ett övergående tillstånd. När hjärtat är van vid att ta emot, är det bara så helt fantastiskt... Jag tar emot, njuter av flow och skickar vidare:

Önskar dig frid och kärlek    

...

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle  all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister

ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad

svårt att känna djupet dra och kalla

ändå sitta kvar och bara darra

svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden

känner en sekund sin största trygghet

vilar i den tillit som skapar världen.

Karin Boye

Jag tänkte skriva om skyltsöndag och om ett trevligt sätt att använda den dagen: Dramatiserad stadsvandring, i Stenstans berättarteaters regi... men något annat kom förbi mina ögon och fascinerade mig totalt: Hans Silvesters foton av en kroppsmålande befolkning i Omodalen i Etiopien.

Hans Silvester är fotograf och har gjort flertalet fotoböcker.

Fotona i det här youtube-klipet, kommer från boken 

Natural fashion - Tribal Decoration from Africa.

Så fantastiskt!

Lilla Meya hade inte ätit godis någon gång,

men igår hade vi chokladtryffel till kaffet.

Vi kallade dem kaka... ;-)

Här smakar hon chokladtryffelpraliner första gången:

Hm... vad är det här för något.... hm...

Men... det är ju GUDOMLIGT!!!

Jag vill ha mer... JAG VILL HA DEN DÄR SISTA!

LIVET ÄR HÄRLIGT!

HIHI ... JAG ÄR PÅ BORDET!

Allhelgonahelgen 1981, blev vi ett par och sedan dess har vi hängt ihop.

Jag var 20 år och maken 26. Han tyckte jag var ung. Jag tyckte han var perfekt.

28 år tillsammans, då har man upplevt mycket ihop. I ler och långhalm, i vått och torrt, men med integriteten i behåll. Kanske det är nyckeln till ett långt förhållande? Kärlek naturligtvis - attraktion och kärlek - men också att man inte gör avkall på sig själv, utan behåller sin person, sina intressen och har både ett eget liv och ett gemensamt. En vilja att förstå och komma överens behöver man också. Det har inte varit lätt som en plätt, men all investering, har gett rejält med avkastning.

Jag älskar honom lika mycket idag, som jag gjorde då...

Nej nu ljuger jag.

Jag älskar honom mer nu... än då.

Precis som äpplen mognar och blir sötare i smaken, mognar kärleken...

Och här är vår låt, med Nina Simone:

Att känna närheten till naturen och vara i dess växlingar, är viktigt för mig.  Jag tror nog det är viktigt för alla, men många springer omkring och stressar och då vill man ha det så enkelt som möjligt och höstmörker blir en tyngd istället för en vila. Innan industrialiseringen, levde alla i samklang med naturen och vi anpassade vårt liv, efter klimat och ljusmängd. Man sov mer om vintern och det borde vi nog göra nu också, men istället fortsätter vi som om vi har en evig sommar. "Samhället kräver av oss", att vi ska vara på topp, vara sjuknärvarande på jobbet och prestera oavbrutet... Eller? Samhället - det är ju vi det! Det går inte att skylla ifrån sig. Samhället är vi - hur vill vi ha vårt samhälle?

Musik med doft av mylla: 

 GJALLARHORN och sången "Suvetar - Godess of spring"

// Gjallarhorn var det horn, som asaguden Heimdall i den nordiska

mytologin, blåste i för att varna asarna om Ragnarök. //