Sorg och glädje båda
bodde i mitt hjärta,
sorg i ena kammarn,
glädje i den andra.
Oförsonligt skilda,
rådde än den ena,
än den andra ensam.
Se'n den enda kom dit,
lär hon öppnat dörren
och förenat båda,
Ty min sorg är sällhet
och min glädje vemod.

Johan Ludvig Runeberg

Sorg och glädje… Så är jag hemma igen. Den långa resan till begravningen är gjord.

Under 4 dagar - en bilresa som enkel resa är 80 mil lång - i möten med nära och kära och andra som också saknar, har sorgen bearbetats intensivt. Livet går vidare, inte minst i barnens spring och att någon helt plötsligt, blev bajsnödig. Där, på minnestunden, skrattade och grät vi samtidigt.

Tillsammans. Vilken styrka vi får av varandra. Att se alla som tyckte om henne, gav samhörighet och man hinner känna och tänka många tankar. Det var en vacker begravning, där solen värmde ovanligt varmt, över Soutujärvi i tidig höstskrud.

.

.

Vi hade just passerat en jättemysig tall- och mossbeklädd liten ö och sagt "vad synd att det är en stuga på den där holmen, annars hade man kunnat kliva i land och fika". Så slog vi av motorn och rodde in i en kanal, genom en vassrugge, då vi skulle till en närliggande sjö. Där i vassen, mötte vi en annan båt. Maken hejade och kvinnan svarade glatt. Vi stannade upp och växlade några ord och sedan hampade det sig, att vi låg båt mot båt, en lång stund och surrade. Paret var i 65/70-årsåldern och jättetrevliga. Det var deras sommarställe, som låg på den där holmen. Han var född i en närliggande by, men hade flyttat från orten 1966.
 
Att maken hejade, var nog avgörande för att intresse skulle väckas, då hon tyckte byborna var lite svåra... och la till, att det faktum att de ärvt holmen och byggt stuga där kanske var orsaken, till bybornas avighet. Den hade nämligen varit ett utflyktsmål tidigare. Nåväl, vi är bjudna på kaffe när vi passerar nästa gång och med det, tar vi för givet att vi får gå i land, även när de inte är där.  

 
 
"Har ni märkt nåt särskilt med huset då?" frågade han... "Ja... om du menar att det finns några där, man inte kan se, så har jag märkt det", sa jag. "Jaha, du har märkt det, hehe", svarade han och berättade att förre ägaren, en gång berättat att det spökar i huset. Så då har vi fått det bekräftat. Som om det skulle behövas mer bekräftelse... Jag själv, två väninnor och min dotter, har känt det och barnbarnet har sagt kryptiska saker.

Jag sa, att eftersom jag inte är rädd och de verkar lugna, går det bra. Jag har bett dem hålla sig på 3:e vind... Då berättade kvinnan att hon också ser "saker" och har föraningar... Båt vid båt, in en vassrugge, träffar man på likasinnade. Det påminner mig om paret med shamanska intressen, som vi träffade på, i en skog utanför Kramfors (jag skrev om det i fjol sommar). Det är bara så härligt.

Och dagen var också härlig. Vackert väder... och i flera timmar, rodde jag runt maken, som utan resultat, försökte få fisk med kastspö. Nu har jag blåsor i händerna.

Sköna blåsor...  ... så in i vassen, hehe  

Vi borde göra nån nytta, sa Bill

Nytta borde göras, sa Bull

Och så blev det ingenting gjort.

Världens lataste dag, har det varit idag, men antagligen behövs det latas. Jag har haft en hektisk vecka på jobbet och jag kom inte hem när jag skulle, ens på fredagen. Jag som hade tänkt, att jag då skulle kvitta veckans mertid, men tji... En akut arbets-uppgift kom, en kvart innan jag slutade. Den tog naturligtvis mer tid, än en kvart.

När vi kom fram till fritidshusets lugna harmoni och mörkret började sänka sig över sjön, kom nuet ifatt mig. En känsla av NU, som jag inte upplevt på hela sommaren, då trötthet fått min hjärna, att ta små flygturer till ingenstans-land...

Stilla.

Jag hade repeterat hela arbetsveckan, i bilfärden hit och var på så vis klar med bearbetningen. När vi satt här på var sin sida om matbordet, maken och jag, kände vi samhörigheten i tyngden av det ofattbara. Men livet går vidare. Dock ska vi vila i lugnet ett slag och nog kände vi att hon var här och kikade igår... Daisy. Tack för besöket.

Imorgon hoppas jag att vädret är torrt och vi kan ta en tur med båten. Jag har hand om min pappas mahognybåt, som han skaffade 1974. Det var den vi fiskade i, han och jag. Då var den rödbrun och vacker. Nu är den svart och ful, men helt sjöduglig.

Det här är Vilan och Minnenas helg

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer

Alf Henriksson

Man är aldrig förberedd på döden, men den kommer ändå...

I går kväll gick en av mina svägerskor bort. Daisy... 64 år.

Det var alldeles för tidigt.

Ibland kan man oroa sig för att någon ska gå bort, men inte kände vi den oron för Daisy, trots att hon var storrökare. Nog hade hon krämpor.. lite svårt att gå, men livskraften var stor och lika så engagemanget för djuren. Ändå kom den. Döden. Snabbt och obönhörligt. Man får perspektiv, mitt i sorgen.

Jag saknar hennes bestämda steg. Hela hennes uppenbarelse var bestämd. Inget trams, hoja, äsch, men med det goda hjärtat och alltid en öppen dörr... och så hembakt bröd. En telefonsignal och på klingande meänkieli-bruten svenska:

Hallå? Är ni vaaken så här vid midnatt? Kom och häämta nyybakt bröd!

Vi ses i nästa liv!   

Då hoppas jag på nybakt bröd

Kram... nä visst ja; inge trams   

Jag har börjat jobba efter semestern igen....

...efter nästan 6 veckors stillvaro i "mitt eget liv":

...

I am the wilderness, locked in a cage
I am a growing force, you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave, without the motion
A glass of water, longing for the ocean
I am an asphalt flower, breaking free but you keep stopping me
Release me
Release me

I am the rain, that's coming down on you
That you shielded yourself, from with a roof
I am the fire burning, desperately, but you're controlling me
Release me

Release me

Erik Althoff

...

Tack Sophie, för att du påminde oss om Laura Sweden/Oh Laura

Nya videon:

http://www.youtube.com/watch?v=xYfsJ6rXgoc&feature=related

Idag vill jag dela med mig av vännen Annelises tankar om villkorslös kärlek:

http://annelise.bloggplatsen.se/2010/08/05/3346735-villkorslos-karlek/

och musiken:

Underbara augustidag!

Vad är härligare än en tur med kanoten,

på ett stilla vatten i eftermiddags-solens sken?

Jag njuter!

Ger du en kram?

Får du en kram?

Eller tar du en kram?

Det tåls att funderas på.

För... är det så att du då 

Ger kärlek?

Får kärlek?

Eller tar kärlek?

Har du känt att du får en massa, när du får en kram? Vet du då, om du tagit eller fått? För ibland kanske du har känt att en enda kram, dränerat dig på kraft. Energitjuven har tankat hos dig. Är du oftast energigivare, eller energitjuv? Kanske vi är både ock, beroende på tid och tillfälle, men det skulle inte vara så kul att vara den som alltid tar...

En del personer i min omgivning kramas mycket med mig. En del tar sig faktiskt en kram, men somliga av dem, ger faktiskt samtidigt kärlek, som de tar. Så kan det också vara. Jag hoppas att jag ger barnbarnet kärlek och inte tar kramar för att jag vill ha eller behöver.. Jag hoppas jag ger.