Ibland blir saker bara på så där kristallklara för en. Man kanske har blivit besviken… oroat sig och inte vetat varken ut eller in… så kommer den… den klara INSIKTEN och allt står klart. Alla önskningar och drömmar, som man trodde var livsviktiga, hamnar i skuggan och det som gäller är: Självkänsla, Hälsa och Tillit.

Självkänsla nog, att förstå vad som är ens sanna jag och vad man mest behöver. Veta att hälsan är det viktigaste för ett långt och härligt liv...  och att det krävs tillit att slänga sig ut i trapetsen, sväva inför det okända och veta att allt kommer att ordna sig till det bästa.

Jag slängde mig ut litegrand idag.

Gung gung!

Det är fantastiskt...

Läkning och tillfrisknande...

FANTASTISKT!

Vilken resa det är - LIVET - om man kan ta vara på alla utmaningar, sorger och glädjeämnen och växa med dem. Inte vill man bli sjuk, drabbas av sorg eller andra svårigheter, men när man är på väg tillbaka och kan se vad positivt som ändå hänt,

det är då man känner... att livet är fantastiskt.

Just denna vecka, i denna månad, det här året,

har jag mer energi än jag haft på 5 år.

Jag gläds och känner mig stark och fri!

Yes!

Jag älskar att dansa.

Om det är något jag inte kan låta bli, så är det att röra mig till musik. Jag har sjungit, spelat instrument, spela teater, jag målar och tecknar... men den största glädjen finner jag i dansen. Jag har dansat mig genom livet, mest hemma mellan diskbänk och kylskåp, eller med dammsugaren i släptåg, men också i organiserad form och nu talar jag inte styrdans, utan det egna uttrycket i ensamdans och i mitt fall mest afrodans.

Den enda tråkiga i det här, är att min omgivning är så stel. De flesta måste ha två glas vin och en hutt för att våga röra på höfterna. Röra sig litegrand alltså. Jag fattar inte varför... men nu har jag fått lite arbetskompisar, som t.o.m kan shejka lös vid kaffeautomaten. Vi tillhör de som är lite ”galna”. OK... men det är kul!

Eleverna i 4:an och 5:an på den skola som jag jobbar på, åkte den 28:e september in till stan för att dansa Massdans på torget, tillsammans med elever från andra skolor. En manifestation för att Sundsvall blivit Årets friluftskommun. Jag önskar att jag hade fått varit med. Så kul!

Ja, jag har alltid önskat att livet vore en dans och på 80-talet älskade jag TV-serien Fame. Nu tänker jag, att det vore kul om livet var, som i filmen Mamma Mia; någon säger en mening, musik kommer och en efter en faller in i dansen, tills hela folkhopen är med. Wow! 

Jag fick faktiskt lova min dotter att hålla mig i skinnet, när vi var i Göreborg 2003 för att titta på min systerdotter, som gick show- och dansskola. Men vem kan motstå mimare på gatan ... och jag fick en sträng blick och ett nyp i armen av min syster. Rättning i ledet... 

...

Oprah Winfrey blev minst sagt förvånad, av massdansen i Chicago, när Black Eyed Peas spelade. Man hade övat dans i grupper länge innan, utan att Oprah visste något och när musiken startar är folkmassan märkbart stel. Så börjar en tjej skaka lös längst fram… och sedan… Kolla in ansiktsuttrycket hos Oprah. Härligt.

Tänk om man fått vara med här! 

Kan de där människorna hålla sig från

att dansa på gatorna sedan?

Kan dom det???!!!

Tack Annica för att du tipsade mig om det här!

You made my day!

Mycket snack och liten verkstad... så sammanfattar jag idag många individer i den nyandliga rörelsen. Man pratar och praaatar om hur man ska göra, vilka metoder som är bra, om hur god man är och om hur kärleken är allt. Men sen då?

Den dagen alla som pratar,

börjar LEVA kärleken,

då kanske vi börjar märka förändring.

Det är mest troligt i vårt vardagsliv, som vi

ska vara i kärleken och odla kärleksfulla möten.

Det är inte så komplicerat.

Det krävs inga dyra kurser, nya metoder och grupper.

Just do it! Lev kärleken!

Dagens tips:

Släpp måsten, prestige och avund

Möt dig själv och andra med tillit,

respekt och ett öppet hjärta

och se vad som händer.

Namaste!

Ibland kan vissa dagar innehålla ingredienser, värdig en hel månad.

Sådan var min morgon idag. Jag satt och var rätt trött och funderade på om jag skulle byta fackförbund då jag tillhör mitt ”gamla vanliga”, som inte sköter mitt nuvarande avtalsområde. Helt plötsligt väckte telefonsignalen mig, ur mina tankar och en arg röst skällde på andra sidan.

Det är fascinerande när en person, tycker att han vet bättre, vad du har gjort och inte gjort, än du själv. Trots förklaring och information, nöjde sig skällhunden på andra sidan inte, förrän han läste innantill på sitt papper, ännu en gång… Det  var en person på hans arbetsplats som gett honom fel information. Jag var oskyldig… Tror du att han bad om ursäkt? Nej, han skyndade sig att avsluta samtalet, för att skälla på sin kollega istället… Suck.

Från att ha funderat över om jag skulle byta fackförbund, gick jag nu över till att aktivt tänka att jag måste byta jobb. Jag kände att jag verkligen FÅTT NOG! Så jag gick in på kommunens hemsida och klickade mig fram till Lediga jobb… Där sökte man socionomer, undersköterskor, brandingenjörer och chefer till äldreomsorgen… Äsch då! Vad gör jag nu?

Efter en stund stor det klart för mig.. ännu en gång… åter igen (!) …att det inte är inom förvärvsarbetet, som jag ska göra förändringar, för att trivas bättre. Jag ska odla mitt genuina jag… kliva in på stigen för min livsuppgift. Inte vara ute och virra, på ”Måste-stigarna”, ”Borde-landsvägarna” och ”Stress-autobahn”. Jag vet vad jag ska göra och det är inte att söka nytt jobb.

Jag ska odla mina privata intressen, som allt handlar om hälsosamhet. Läka mig själv och jobba för att det också kan bli en inkomstkälla; healing, shamansk botekonst, EFT och bildarbete, både enskild konstnärlighet och gruppverksamhet med ”Må-bra-måleri”. Vad är det som är så svårt för mig att förstå?

Nåväl… när klockan var 9:15 mejlade jag den bildterapeut, som jag haft kontakt med för flera år sedan. Nu ska det banne mig bli av. Kurs!

When the Page of Fire enters your life, it is a sign that you are ready for the fresh and the new. Something wonderful is just on the horizon, and you have just the right quality of playful innocence and clarity to welcome it with open arms.

Denna dagen - ett liv, sa farbror Melker i Saltkråkan och då var det ju allt strul han syftade på. Jag kan säga detsamma om denna dag, men det är blandad kompott. Både roliga och tråkiga saker.

Dagen började med att personalen sjöng för eleverna på Storsamlingen och jag och en kollega sjöng tvåstämmig duett i ett parti. Det var roligt. Speciellt som min sångröst försvann 2006 (och ersattes av en sprucken kraxig kråka i halsen), men nu verkar ha kommit tillbaka. Det är härligt när det är ett givande och tagande och att personalen bjuder på sig själv.

Dagen följdes av funderingar kring en person i bekantskapskretsen som försvunnit. Man befarar det värsta och det näst värsta, men allt är spekulationer, då ingen vet. Man har bara en obehaglig känsla i kroppen.

Så skulle jag äta lunch med klass 5, men hamnade med förskoleklassen istället och deltog i ett väldigt intressant samtal, mellan en flicka och en pojke:

P: Vem uppfann kniven?

F: Det var nog Gud…

P: Men inte kan han ha uppfunnit kniven?

F: Jo han var först på jorden!

P: Inte var han först på jorden, men han skapade jorden!

F: Men då var han väl först?

P: Nä, de var hans pappa, som födde honom, som var först på jorden!

F: Men inte födde väl Guds pappa honom… Det är mammor som föder barn!

P: Ja, jag vet… men Gud föddes av en pappa!

F: Gjorde han... men vad hette hans pappa då?

P: Kalle-Bertil, tror jag...

Och just då tappade Hugo en tand och vi pratade om tandféen istället…

Så återgick jag till mitt arbete och dagen avslutades med ett besked om att en kollega på en annan enhet, hastigt gått bort. Inte stod vi varandra nära, men vi hade med varandra att göra och han var bara drygt över 50 år… Det kan gå fort…

Nu sitter jag här och känner mig lite upphängd och nersläppt...

Adjö sommaren.. nu är det höst på riktigt…

Vi har passerat höstdagjämningen, som inföll i torsdags.

En vändpunkt, värd att observera och kanske celebrera.

Wikipedia:

Höstdagjämningen inträffar när solskivans centrum passerar gränsen mellan norra och södra himmelssfören, det vill säga passerar himmelsekvatorn. Punkten på himmelsekvatorn där passagen sker kallas höstdagjämningspunkten. Höstdagjämningen är inte en dag, utan en ögonblicklig händelse som inträffar vid en bestämd tidpunkt vid olika klockslag på skilda ställen på jorden, beroende på i vilken tidszon man befinner sig.

Dag och natt är inte exakt lika långa vid höstdagjämningen. Detta förhållande inträder något dygn senare. Det beror på ljusets böjning i atmosfären, den så kallade refraktionen. Refraktionen innebär att solen kan lysa på lite mer än halva jorden på en gång. Det medför att dagen blir längre och natten kortare än den annars skulle ha varit. Refraktionen medför också att dag och natt är lika långa något dygn före vårdagjämningen.

Dagarna omkring höstdagjämningen går solen upp rakt i  öster, och omkring tolv timmar senare går den ner rakt i väster. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring höstdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.

...

Höst… rent meteorologiskt är det höst, när dygnsmedeltemperaturen ligger under tio plusgrader minst fem dagar i sträck. Det har den gjort här. Jag älskar hösten med dess klara luft och vackra färger. Gillar också lugnet som inträder både i naturen och samhället, när vi går mot mörkare tider. 

I år missade jag att uppmärksamma denna vändpunkt ceremoniellt, vilket jag annars brukar göra; söka kontakt med naturen och tacka allt som sommaren gett. Gå in i kontemplation och känna samhörigheten och delaktigheten med "Det stora alltet". Jag får väl göra det i efterskott i år. Jag säger åtminstone här och nu:

Välkommen höst!

Idag förundras jag över Facebook-kulturen; det här med att skriva något i sin status... Du vet, det där tomma utrymmet, efter namnet, där man t.ex kan skriva vad man gör. Många dricker kaffe... andra väntar på något... men en del bearbetar sina negativa känslor över saker och ting, via sin status. Känns konstigt att läsa. Jag undrar vad syftet är? Det är ju inte som att dela sin sorg, med sin bästis, när 150 personer kan läsa.

För något år sedan, fanns en funktion på Facebook, där man kunde se sina statusuppdateringar, från det senaste året. Det hade inte varit så dumt, om den funktionen fanns kvar. Då skulle man kunna se  tydligt, vad det är man sprider. Hur skulle det kännas att läsa 365 negativa statusuppdateringar; "är deppig", "är sjuk", "tänker på att jobbet är trist", "tycker livet är ett helvete", "hatar regn", o.s.v

Jag menar inte att man är tvungen att alltid måste vara klämkäck, men lite balans skulle väl inte skada. För personen själv. Vad vill man sprida? Och vad händer med en person som, har ett dagligt negativt mantra? Affirmation av högsta klass! Du är vad du tänker. Du mår, hur du tänker. Du blir, vad du uttrycker.

Ibland känner jag för att skoja och bustänker, att jag ska skriva "är bajsnödig", "har just haft sex" o.s.v men inser, att mina mer ytliga bekanta, antagligen inte skulle ta det för den ironi det är.

Så jag har avstått.   

Idag har jag varit ut i hälsingeskogarna och besökte en arbetskollegas torp. Så harmoniskt det var. Samtal vid brasan. Tre timmar bara försvann och jag hade många idéer med mig hem. Helt fantastiskt hur en del orkar renovera, från fallfärdigt till något mycket hemtrevligt. Tror inte många negativa tankar, slår rot där...

Åtta år av renoveringar, sommartid.

Det är hängivenhet och kärlek till ett gammalt torp!