Bra dagar… så lycklig man blir av bra dagar.
Det som man som frisk tar för givet, är ingen självklarhet, när man inte längre fungerar som vanligt. Jag har varit glad ett tag nu, för att det flutit på så bra och förra veckan, kände jag mig en stund, nästan helt frisk. Vilken känsla, när hjärnan känns klar. Så där iskristallsklar, istället för dimmig och fuktmättat svampaktig.
Något man inte räknar med i tillfrisknandet, är rädslan. Att rädslan över att blir sjuk igen, ska komma och ta ett grepp om en... Ett iskallt grepp. Det tycks inte logiskt, men om man som jag, har gjort resan ner i avgrunden flera gånger och mycket väl vet, att en känsla av friskhet ökar lusten och viljan att göra mer… och att DET kan vara skillnaden mellan att fortsätta resan mot friskhet och att vägga sig igen, är det logiskt att en rädsla infinner sig.
En bekväm person, utan lust och vilja att uträtta saker, blir inte utbränd. Säkert lite deprimerad, men inte urlakad av att hela tiden överskrida sina gränser.
Alla de goda egenskaperna som lust, ork, ansvarskänsla, entreprenörskap och vilja, kan bli väldigt farliga om orken tryter och man har tappat kontrollen över sin tillvaro, men ändå fortsätter att prestera. Den utbrändes största fiende är ofta, sig själv. Förmågan att se vad som är lämpligt i relation till ens orkesstatus, har helt satts ur spel, men att överskrida gränser anses modigt och premieras, gärna med en liten löneförhöjning och ännu mera ansvar.
Om lusten och viljan hos en redan nedsatt person, är större än ork och kapacitet, bär det käpprätt åt helvete. Igen. Därför är det viktigt att vara försiktig under tillfrisknandet, men att vara försiktig, är riktigt, riktigt tråkigt. Få vill bromsa sig. Det blir en märklig tillvaro att befinna sig i; glädjas och känna lust, men behöva bromsa och känna rädsla.
Jag har hyst hopp och optimism i över 10 år. Jag har laddat om och laddat om, fått beröm för att jag klarat min utbrändhet så bra och jag har verkligen varit positiv i min inställning, men det har antagligen också gjort, att jag lagt krokben för mig själv.
Nu känner jag för första gången i mitt liv, att jag verkligen är livrädd för att bli sjuk igen. Jag orkar inte en gång till… Den nya inställningen, skrämmer mig lite. Väljer jag att inte orka? Men kanske detta val, gör att jag faktiskt inte kommer att vägga mig en 4:e gång? Kanske min starka känsla av att jag faktiskt fått nog, kommer att hjälpa mig, att hålla mig på den smala vägen, i ett långsamt och hälsosamt tempo? Jag hoppas verkligen det. Under tiden ska jag använda mina underbara verktyg, som t.ex EFT och meditation, att bearbeta, befästa och skapa nya plattformer.
Jag vill inte bli koko, tappa förmågan att tänka och kommunicera igen...
Jag vill och ska fortsätta resan, mot frisk!
