Senaste inläggen
Jag satte mig ner
en stund i ro
och såg mig runt
i kvällen
Ett flor av skir grönska
låg som en slöja
och glittrade
i kvällsolens sken
Jag såg ut över nejden
Över underskön bädd
av vitsippor
nätta och spröda
Var annars finns
den härlighet…
jag möta får
här hos dig?
Dagens larm
jag glömde en stund
Jag satt på stubben
och log
Njöt av sippor
och kvällsol skön
i min egen lilla skog.
© Lie
Mammor är en särskild sorts människor.
Det slår mig när jag pratar runt, med mina väninnor.
Den gemensamma nämnaren är, att sätta sina egna behov åt sidan. Även när barnen är vuxna. Hur många mammor, anpassar sig inte, till sina vuxna barns nyckfulla ovilja att planera långt i förväg? Man tänker att man ska göra en sak, som man själv vill och så hör man barnen ha önskemål om att man ska finnas till hands. Snabbt håller man upp och väntar in besked... och får strax innan den aktuella dagen/hegen, får vi besked och det är inte alltid att behovet mamma då, är lika stort som det varit tidigare. Och mammans egna moments is over.
Visst finns det andra sorters mammor. Mer egoistiska mammor. Mammorna som inte mäktar och blir dysfunktionella mammor. Alkoholiserade mammor... men det är inte dem jag skriver om. Jag skriver om den stora massan av mammor, som uppfostrats i samma anda och som har känslolivet intakt. De mammor som alltid kommer att sätta barnen först.
Jag har varit i samtal med flera stycken såna mammor - speciellt när vi planerat aktiviteter och planeringen sätts på "hold" - och det är inte bra för mammorna, att hålla upp med sin egen planering och sätta sig själv på avbytarbänken. Mammor har också behov av egna aktiviteter och blir alldeles säkert en mycket bättre mamma och senare mormor, om hon är glad och nöjd med sitt liv.
Mammor är inte bara nannor... utan också kvinnor... människor.
De ska inte mammorna glömma bort!
Idag är det Mors dag.
Jag hade glömt bort det i veckan och planerade en aktivitet med en vän.
Själv känner jag inte att behovet att fira är så stort - det är mer något som "alla" gör -men ändå höll jag upp och inväntade min dotter, ifall HON skulle vilja fira mig. Hon är också mamma och det är lite kul att fira henne, tillbaka. Men i år ska vi tydligen inte fira morsdag och det är OK för mig - jag tar hand om min egen firarsugna mamma - och jag trycker på "play" igen...
Min mamma som är 73 år, tycker det är viktigt att fira.
För min mammas skull firar jag idag morsdag, tillsammans med henne.
*
Och som en skänk från ovan
efter veckans nederbörd:
Solen skiner idag!
Det har varit en hektisk tid. Mycket att göra och tänka på.
Mycket har handlat om min hälsa och om planering framåt i tiden.
När man gör en sån utvärdering, som jag måst göra - utvärdering om min egen kapacitet... testas åter igen, för att mäta om stressen fortfarande satt skador i hjärnan - då möter man obönhörligt sitt nya jag, i relation till sitt gamla.
Men vem var jag? Det har gått 12 år i utbrändhetens tecken och 5 år med konstaterade skador (så kan det gå om man ignorerar sin kropps signaler). Det är en lång tid. Mitt gamla jag, som var jag i 36 år, har sakta men säkert bleknat och en bara en liten del av mig, har bott kvar i min kropp.
I rehabiliteringssituation... Jag ska komma tillbaka.
Det kommer mer och mer... men tillbaka?
Vill man tillbaka?
T-i-l-l-b-a-k-a?
Vem är jag idag?
Jag vet inte riktigt... inte alls den kapabla jag var
dock långt mycket mer ödmjuk
och fylld av kärlek är jag,
jämfört med den förra... jag.
Kanske inte så tokigt egentligen?
Därför var det så otroligt skönt att åka iväg. Sätta mig på tåget och bara sitta i stilla kontemplation... över livet... relationer... livsval... Kom fram till Oslo och möttes av väninnan på stationen... Jag släppte all orientering och kontroll och bara var i hennes sällskap. Hon hade köpt busskort åt mig, hon guidade mig och hade planerat helgen i samråd med mig och det blev så himla bra. Lugn, harmoni, glädje och skoj.
Syftet med resan var trippelt: Besöka väninnan, överaska syrran på födelsedagen och delta i en shamanträff (som tyvärr blev inställd). Men jag hann också med en långpromenad till en vacker sjö i skogen, svalkande sorbet med smak av skogsbär i en park mitt i Oslo, termoskaffe vid Operahuset ...
... och en dansnatt på salsaklubben Stopp pressen. Utan förväntningar men med ett glatt humör och ödmjuk inställning och helt plötsligt snurrade jag runt i Salsa och Merengue. Blev uppvaktad av en betydligt yngre man och hade bara så himla kul. Det var många, många år sedan som jag kom hem klockan halvfyra på morgonen!
Nu är jag hemma hos mig själv igen och jag är i en mix av harmoni, sorg och glädje.
Glädje och kärlek för en trevlig helg med en god vän som förstår, men sorg över min begränsade kapacitet. Den sorgen måste jag komma igenom, för det här är mitt liv nu och mirakler inträffar sällan.
Man behöver fylla på med glädje för att orka.
Jag ser nu med spänning fram emot att möta livet
och träffa mer av mitt nya jag.
I utveckling!
Narren symboliserar viss dårskap och extravagans,
på gränsen till extas och vildhet.
Lyssna till hjärtat.
Ny början.
Jag kunde låtsas en liten stund
Att allt är, som det ska vara
Glömma bort, en kort sekund
Att jag inte är, som jag borde vara
Jag kunde dansa en virveldans
Och bara vara i den stunden
Vara… bara vara och
ej av tillkortakommanden vara bunden
Men jag ville sjunga att jag är här
då stämman sig inte bar
Uttrycka min sköna lycka
Och fann att rösten ej var kvar
Jag sitter här i min sorg
Tårarna bara rinner
Ibland finns inte orken
Och sinnet på mig rinner
Varför hände detta?
En livsglad person som jag?
Varför, jag frågar varför?
Vad är det för djävla lag?
Som säger att jag ska halta
när benen är fulla med spring
Som hindrar min lust till livet
Jag fattar ingenting
Varför, jag frågar varför
behöver detta stanna kvar?
Ladda om och ladda om
Jag har knappt nå’ kulor kvar
Jag vill så väldigt gärna
vara en redig en
Och visst är somligt bättre
men jag väntar på mycket än
Oftast jag är en glad tjej
Som gör andra lika glad
men i botten där ligger sorgen
som ett blaskigt och grumligt spad
Vilja... åh en vilja
jag har, som är stark och klar
Lusten… ja, jag har lusten
men orken är inte kvar
Lusten och viljan,
det räcker inte alls
Jag är så trött på att vila
Jag vill dansa i livets vals
Trött på att jobba enkelt
Och planera min kapacitet
För att jag ska räcka sedan
Saknar flexibilitet
Ja, jag sitter här på kammar’n
och skriver en liten dikt
Om glädje, sorg och väntan
och ledan i flera skikt
Men jag vet ju att det finns värre
situationer att drabbas av
Jag ska va glad att jag faktiskt lever
Att inte skutan är helt i kvav
Och oftast jag orkar tänka
att livet är bra ändå
Jag har goda relationer
att smaka på, då och då
Ja, visst är jag glad åt livet
Det är ju faktiskt så
Men ibland jag måste pysa
min frustration…
Ändå.
© Lie
Lite vacker sång med Sofia Jannok, från Gällivare:
En sån här snörik vinter, kommer vinterminnen tillbaka från förr. Minnen från tiden i Gällivare, där det är vinter mellan slutet av september och början av maj. Nån sa att "Här är det bara i juli, som vi inte har sparkföre", men det är en grov överdrift.
Om man bor i den landsänden är man antagligen född där eller extremt intresserad av friluftsliv och vintersport. Jag är inte född där, men friluftsliv har jag alltid varit intresserad av, jag gillade vintern skarpt och längskiddåkning var en passion:
Min kompis hade två stycken Gordon setter och vi bestämde att vi skulle ta en skidtur, midjekopplade till hundens sele. Eftersom jag vägde 10 kg mer än kompisen, sa hon att det var bättre att jag tog den tyngre hunden.
Han var inte bara tyngre, utan även STARKARE och väldigt ENERGIRIK, men det visste jag inte då… men dock senare.
Sagt och gjort. Vi skidrade över sjön och jag tyckte synd om stackars vovven, som drog på mig, så jag stakade och stakade allt vad jag kunde för att skona hunden från min tyngd. Senare sa min kompis att det hade varit bättre om jag INTE gjort så, utan låtit hundkräket jobba bort hälften av sin energi… mmm… det hade ju varit bra.
Vi hade klarat sjön och det bar av in i skogen och på myrarna. Hunden forsade fram och jag stakade på, som en galning. Jag försökte snegla bakåt, men av min kompis med den lugna hunden syntes inte ett spår. Jag hojtade HÖGER! HÖGER! Men galningen tog en egen väg. Jag åkte i skoterspåret på ett ben, viftandes med armarna och det lyfta benet snurrade som en väderkvarn i hundens vänsterkurva. Jag föll och hojtade STANNA! STANNA! Men hunden lyssnade inte alls och släpade mig efter sig, i sin stormiga framfart. Till slut fick jag stopp på honom och reste mig upp, med toppluvan på sned och vit från topp till tå. Just då fick han för sig att det var dags att springa igen och ryckte iväg… jag flög som en vante efter honom.
Just då… just i den sekunden, kom en karavan av skoteråkare.
Jag fick stopp på hunden igen och jag var så arg att jag vrålade och skrek åt hundf*n att nu var det SITT som gällde. Svetten rann, mina byxor var både våta och vita och min toppluva fortfarande på sniskan, håret i blöta testar och min tunga hängde ända nere vid knäna.
Skotergänget hade stannat och stod glada och tittade på mig. Gissa vem som lade upp ett stelt leende med sammanbitna tänder? Man håller väl masken!
Några minuter senare kommer min kompis, fräsch som lilja och med sin hund trippande i lugnt gemak...
Det blev ingen fler tur… Jag var slutkörd... for ever...
Ibland vet man inte vad man uthärdar, förrän man är ur det. Kanske tur, för om man visste fullt ut, kanske man skulle ge alldeles upp. Om man inte vet, orkar man kanske kämpa på och jag hoppas att var och en som kämpar i motvind, förstår att kraften ska användas, för att ta sig ur... inte klamra sig kvar. Jag är glad att jag är ur... och i trygghetens varma famn, kunde jag formulera mig:
***
Som en skadskjuten fågel
En tilltufsad kråka
Det var knappt
att jag kom in
Vingarna släpade
Kroknad nacke
Jag bar en ofantlig sorg
Tyngden i känslan
Jag visste det inte
Anade ej att den fanns
Smärtan av orättvis
elakhet, mobbing
Levande begravd
I mig
Min makt var stolthet
Jag härdats av svek
Och jag trodde jag klarat mig bra
Så mötte jag omtanke
Känsla och kärlek
Då klarade jag
också att se
Den ynkliga, lilla, patetiska jävel
Som förpestade livet för mig
Ville få mig att tro att
jag ingenting värd var
Men lyckades inte, nej
Omtanke, Ärlighet
Känsla och Kärlek
Sakta jag återhämtar mig
Jag får finnas och vara
Läka och älska
Jag är glad
att fått komma till dig
Finnas och vara
Läka och älska
Vad annat kan fattas mig?
Ingenting kära
Jag tacksamhet bära
Jag är glad
att få vara mig
Tack!
© Lie
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 | 10 | |||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
||||
|