Vi satt mitt emot varandra, under tystnad och åt middag. Renskav med pärer och rödvinsgelé. Det enda som hördes kvar knaprandet, när vi tuggade på Husmans hårdbröd. Vi var trötta. Jag satt vänd mot fönstret och såg hur grannkvinnan Sigrid 87 år, stapplade ut och dirigerade den unga killen från hemtjänsten. Han skulle tydligen täcka över trädgårdsmöblerna med en presenning…

"... Ja, hon är nog rätt envis, den gamla… Undrar hur det känns att vara den där killen… Hjälpa en gammal, halvsenil och dessutom ENVIS kvinna… Antagligen inte så lätt… Tänk när man är så där gammal… och beroende… änka… eller kanske maken dör före mig? Ja, antagligen, men det vet man ju inte säkert.

Jag vill inte att maken ska dö! Vi är ju inte på långa vägar färdiga, med det vi vill… oj oj, tänk så livet kan vända. För 4 år sedan kände jag mig färdig och tänkte, att det gör inget om jag skulle dö nu. Inte VILLE jag dö, men jag tyckte att jag gått igenom en hel del och lärt mig massor, så… det kunde räcka liksom. Så kom barnbarnet och då ville jag ju absolut hänga med ett tag till. Herre Gud, vad många stunder jag vill uppleva med henne! Nä inte har jag tid att dö...

Döden… jag tror ju på ett liv efter detta. Därför kan jag ju nästan se fram emot att dö, för att få uppleva det. Tänk en del tror att det blir alldeles svart… så tråkigt. Men jösses, tänk om det ÄR alldeles svart, men inte på det där sättet som folk tror… att det bara blir svart, utan att det blir svart och man är totalt MEDVETEN om det. Fy så hemskt att bara vara i mörkret liksom… och uppleva det..."

Maken harklade sig och började prata. Jag vaknade upp från mina tankar.

Hjälp vad tankarna hade ränt iväg i turbofart! Snacka om speedad hjärna!

Maken säger att han är glad, att jag inte säger allt jag tänker. Faktum är, att jag sällan säger vad jag tänker. Tankarna far mycket snabbare och är mycket mer invecklade än det jag säger. Ingen kan ana... mer än du då, som alldeles nyss fick veta; att det bor en Speedy Gonzales i mitt huvud.

"...Undrar om det är nån som läser det här... och det finns ju säkert folk som läser som man inte känner. Jag har ju sett det i statistiken. Trafikkällor.... Undrar just hur dom kom in på min blogg? Vissa dagar är det ju ... "  

Ibland kan vissa dagar innehålla ingredienser, värdig en hel månad.

Sådan var min morgon idag. Jag satt och var rätt trött och funderade på om jag skulle byta fackförbund då jag tillhör mitt ”gamla vanliga”, som inte sköter mitt nuvarande avtalsområde. Helt plötsligt väckte telefonsignalen mig, ur mina tankar och en arg röst skällde på andra sidan.

Det är fascinerande när en person, tycker att han vet bättre, vad du har gjort och inte gjort, än du själv. Trots förklaring och information, nöjde sig skällhunden på andra sidan inte, förrän han läste innantill på sitt papper, ännu en gång… Det  var en person på hans arbetsplats som gett honom fel information. Jag var oskyldig… Tror du att han bad om ursäkt? Nej, han skyndade sig att avsluta samtalet, för att skälla på sin kollega istället… Suck.

Från att ha funderat över om jag skulle byta fackförbund, gick jag nu över till att aktivt tänka att jag måste byta jobb. Jag kände att jag verkligen FÅTT NOG! Så jag gick in på kommunens hemsida och klickade mig fram till Lediga jobb… Där sökte man socionomer, undersköterskor, brandingenjörer och chefer till äldreomsorgen… Äsch då! Vad gör jag nu?

Efter en stund stor det klart för mig.. ännu en gång… åter igen (!) …att det inte är inom förvärvsarbetet, som jag ska göra förändringar, för att trivas bättre. Jag ska odla mitt genuina jag… kliva in på stigen för min livsuppgift. Inte vara ute och virra, på ”Måste-stigarna”, ”Borde-landsvägarna” och ”Stress-autobahn”. Jag vet vad jag ska göra och det är inte att söka nytt jobb.

Jag ska odla mina privata intressen, som allt handlar om hälsosamhet. Läka mig själv och jobba för att det också kan bli en inkomstkälla; healing, shamansk botekonst, EFT och bildarbete, både enskild konstnärlighet och gruppverksamhet med ”Må-bra-måleri”. Vad är det som är så svårt för mig att förstå?

Nåväl… när klockan var 9:15 mejlade jag den bildterapeut, som jag haft kontakt med för flera år sedan. Nu ska det banne mig bli av. Kurs!

When the Page of Fire enters your life, it is a sign that you are ready for the fresh and the new. Something wonderful is just on the horizon, and you have just the right quality of playful innocence and clarity to welcome it with open arms.

Denna dagen - ett liv, sa farbror Melker i Saltkråkan och då var det ju allt strul han syftade på. Jag kan säga detsamma om denna dag, men det är blandad kompott. Både roliga och tråkiga saker.

Dagen började med att personalen sjöng för eleverna på Storsamlingen och jag och en kollega sjöng tvåstämmig duett i ett parti. Det var roligt. Speciellt som min sångröst försvann 2006 (och ersattes av en sprucken kraxig kråka i halsen), men nu verkar ha kommit tillbaka. Det är härligt när det är ett givande och tagande och att personalen bjuder på sig själv.

Dagen följdes av funderingar kring en person i bekantskapskretsen som försvunnit. Man befarar det värsta och det näst värsta, men allt är spekulationer, då ingen vet. Man har bara en obehaglig känsla i kroppen.

Så skulle jag äta lunch med klass 5, men hamnade med förskoleklassen istället och deltog i ett väldigt intressant samtal, mellan en flicka och en pojke:

P: Vem uppfann kniven?

F: Det var nog Gud…

P: Men inte kan han ha uppfunnit kniven?

F: Jo han var först på jorden!

P: Inte var han först på jorden, men han skapade jorden!

F: Men då var han väl först?

P: Nä, de var hans pappa, som födde honom, som var först på jorden!

F: Men inte födde väl Guds pappa honom… Det är mammor som föder barn!

P: Ja, jag vet… men Gud föddes av en pappa!

F: Gjorde han... men vad hette hans pappa då?

P: Kalle-Bertil, tror jag...

Och just då tappade Hugo en tand och vi pratade om tandféen istället…

Så återgick jag till mitt arbete och dagen avslutades med ett besked om att en kollega på en annan enhet, hastigt gått bort. Inte stod vi varandra nära, men vi hade med varandra att göra och han var bara drygt över 50 år… Det kan gå fort…

Nu sitter jag här och känner mig lite upphängd och nersläppt...

Jag har klarat det… Jo, jag har klarat det.   

Början och slutet av terminerna, brukar vara hektiska. Ingenting i världen, kan ändra på detta faktum. Ingen tanke om att ta det så lugnt som man behöver, kan kontrollera situationen. Det bara ÄR så. Arbetet klumpar ihop sig, vid de tidpunkterna.

När jag tänker tillbaka har jag en känsla av att det varit svårt… men när jag läser mina gamla anteckningar, SER jag att det varit det. De gånger, som min hjärna fått error, är vi de här tidpunkterna och errorn har följts av några dagars sjukskrivning, då överbelastning av systemet, har satt hjärnan på hold… skärmsläckaren har gått på… och jag har tagit en utflykt till Ingenstans-land och har behövt vila mig tillbaka.

Men i höst har detta inte hänt!

Denna resa… Det är helt sanslöst, att tänka tillbaka på vad som hänt mig, de senaste 10 åren. Och vad som händer nu, den här hösten, är att jag får kontrollen tillbaka… Jag kan vara trygg i att jag kan genomföra ett samtal och komma ihåg vad vi pratar om. Jag tappar inte tråden mitt i en mening och får vänta 3 dagar innan jag hittar den igen. Jag kommer ihåg vad jag ska göra och jag vet, när jag glömt. Jag kan ha en översyn över veckans arbetsuppgifter och det flyter på, som vattnet i en älv. Lite strömvirvlar, ja visst... som att glömma åka till sjukgymnasten, trots att man ringt och kontrollerat tiden, 3 timmar tidigare... men… Det upphackade är borta…

Det opusslade pusslet, är lagt. Och bitarna ligger kvar. Halleluja!

Jag har också i detta återfått kontakten, med mitt gamla trygga jag, med den skillnaden att jag nu är så mycket starkare. Ingenting är längre skrämmande, när man varit i total o-kontroll. Om jag var rädd för att göra bort mig, visste jag inte en tiondel, av vad det kunde innebära. Nu har jag gjort det. Stått med rumpan bar. Och inte var det kul men… jag överlevde.

Det sägs ju att det som inte dödar, stärker. Det är inte sant i alla sammanhang, men … i mitt liv, just nu, stämmer det väldigt bra. Och lugnet har inträtt. Balans och centrering. Jag är trött, men det är helt OK.

...

Jo… !

Och ... vad har jag lärt mig?

Ska tänka en stund på det...

...

Kontemplation  

...

Adjö sommaren.. nu är det höst på riktigt…

Vi har passerat höstdagjämningen, som inföll i torsdags.

En vändpunkt, värd att observera och kanske celebrera.

Wikipedia:

Höstdagjämningen inträffar när solskivans centrum passerar gränsen mellan norra och södra himmelssfören, det vill säga passerar himmelsekvatorn. Punkten på himmelsekvatorn där passagen sker kallas höstdagjämningspunkten. Höstdagjämningen är inte en dag, utan en ögonblicklig händelse som inträffar vid en bestämd tidpunkt vid olika klockslag på skilda ställen på jorden, beroende på i vilken tidszon man befinner sig.

Dag och natt är inte exakt lika långa vid höstdagjämningen. Detta förhållande inträder något dygn senare. Det beror på ljusets böjning i atmosfären, den så kallade refraktionen. Refraktionen innebär att solen kan lysa på lite mer än halva jorden på en gång. Det medför att dagen blir längre och natten kortare än den annars skulle ha varit. Refraktionen medför också att dag och natt är lika långa något dygn före vårdagjämningen.

Dagarna omkring höstdagjämningen går solen upp rakt i  öster, och omkring tolv timmar senare går den ner rakt i väster. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring höstdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.

...

Höst… rent meteorologiskt är det höst, när dygnsmedeltemperaturen ligger under tio plusgrader minst fem dagar i sträck. Det har den gjort här. Jag älskar hösten med dess klara luft och vackra färger. Gillar också lugnet som inträder både i naturen och samhället, när vi går mot mörkare tider. 

I år missade jag att uppmärksamma denna vändpunkt ceremoniellt, vilket jag annars brukar göra; söka kontakt med naturen och tacka allt som sommaren gett. Gå in i kontemplation och känna samhörigheten och delaktigheten med "Det stora alltet". Jag får väl göra det i efterskott i år. Jag säger åtminstone här och nu:

Välkommen höst!

Särskrivningen i detta blogginlägg är helt medveten

Så var den över, för den här gången - valrörelsen - och vi står här med långa näsor och ser ett odemokratiskt parti, som Sverige demo kraterna komma in i Sveriges riksdag. Jag har mött dem, Sverige demo kraternas väljare; unga vilsna pojkar, utan vuxenstöd, fast övertygade om att invandringen är hotet mot deras existens. Att om bara "de andra" och "de som är annorlunda", försvinner så blir allting bra. De tas om hand av drivna äldre och får kanske för första gången känna tryggheten. Det är ungdomar som på hemmaplan skrävlar, men inte vågar åka själva från landsbygden in till city. Små pojkar och några osäkra flickor.

Det slår mig att gemene man inte tagit Sverige demo kraterna på allvar. Kanske för att du aldrig har mött dem? Kanske du trodde de var en fantasi och en utopi? Men de finns och nu ska 20 av dem, vara med och styra Sverige. Människor som vi på valvakan hörde sjunga "T j a l a l a l a". Du har hört dem förut, men då var det inte i ett politiskt sammanhang. Eller hur?!

...

Vi får alla ta på oss ansvaret, för att valet fick den utgång det fick och jag fortsätter hävda, att om alla de som röstat på andra småpartier, som inte är etablerade i riksdagen, så hade vi haft 1, 3 % som tjänat demokratin. Och om alla som låg på sofflocket, hade röstat. Då kanske vi dessutom, hade fått ett regimskifte.