Några har undrat hur man skriver kommentar till blogginläggen.

Så här gör du:

Bredvid rubriken på inlägget finns orden Länk och Kommentera. Tryck på ordet Kommentera så kommer en ruta fram under inlägget. Där skriver du vad du heter (eller alias) i rutan Signatur och så fyller du i koden=de där 4 bokstäverna, som ligger under.

Ingenting syns när du gjort det, utan när jag loggar in nästa gång, godkänner jag kommentaren och den visar sig i bloggen. Lätt som en plätt! :-)

Jag trivs inte på stora knallemarknader med krims krams och populärmusik skvalandes ur högtalarna. Jag blir trött, led och vill bara därifrån… men idag har jag besökt vikingafestivalen på Norra berget och den är lika gemytlig som alltid. Det låter lite pretentiöst med ordet festival, men oavsett vad det heter så jag trivs jag i dofter av eld, tjära och skinn… ljudet av säckpipor, vevlira och trummor… och synen av vadmal, lin och lustiga mössor. Mellan låtarna, hörs bara småprat, fågelkvitter och hammarslag från något hantverksarbete eller ingenting.

Jag inser ju att folk hade svåra vedermödor i sitt vardagsliv på den tidiga medeltiden, men man anar en livskvalitet, som vi förlorat; Samvaron kring det praktiska arbetet och lugnet i tillvaron där arbetet behöver ha sin tid och inte kan stressas fram. Jag trivs i gammal tidsanda och lever nog i fel tidsålder… ja jag tror det, fast... jag gillar ju datorn förståss… ;-)

Jag köpte i alla fall en ny mungiga… en liten handsmidd sak för 50 spänn, så nu kasserar jag min gamla från 70-talet, som börjat plinkeliklonka… och kanske mina vänner för sin en truddelutt i örat, på midsommarafton…

http://www.gnejron.se/

Så här duktig har jag inte blivit än:

 Och här kommer bloggens första dikt  - och det lär nog inte bli den sista. Att det blev den här, beror ju naturligtvis på förra inlägget om barn. ;-)

 ~~*~~

So it's time now, my daughter

Time for your own base

Time for an adult life

Without parenting embrace 

I wish you luck, my love

out there without me

You’re exploring life now

A free soul, you want to be 

Time will show

if you let loose

Time will tell

which path you’ll choose 

You’re a strong woman

Still very young

Believe in your strength

and hold your tongue  

I’m your mother dear

You’re on my mind

But time is now

Your own way, find 

I will always always

love you dear

Fly away now

I’m waiting here

© Lie

Härom dagen hade jag och en väninna ett samtal om frigörelseprocessen från föräldrar. Vi har båda vuxit upp med dominanta föräldrar och har nu själva vuxna barn. När tar frigörelseprocessen slut egentligen? Och handlar det om hur stor dominansen varit hos föräldern, eller är det rätt och slätt något som görs oavsett uppväxtens premisser? Vi tycker båda att vi varit lyhörda, men vet med oss att vi har en dominant personlighet, som vi ändå inte tycker dominerar andra… Vi vet vilka vi är och vad vi tycker, men vi lyssnar på andra, tycker vi nog.

Min dotter har lärt mig många saker och att vara i en ömsesidighet av givande och tagande är så berikande. Min egen uppväxt var sträng och naturligtvis i dåtidens anda; att vuxna alltid visste bäst. Jag har från det jag började reflektera över tillvaron i förpuberteten, varit fast övertygad om att unga kan veta många saker, som äldre kanske inte reflekterat över och jag känner att jag haft med mig den inställningen, in i moderskapet.

Min dotter var på många sätt mycket visare än jag, redan när hon var i 4 års åldern. Hon serverade sanningar, som gick rakt in i mig och jag utvecklades ytterligare, i samvaron med henne.

Att få barn är fantastiskt och få barnbarn är faktiskt out standing. Livets dessert sägs det. Sitt eget barn är en självklarhet, men att få barnbarn kan i de bästa av relationer, vara en självklar access till umgänget med en ny liten människa. Men absolut ingen självklarhet. Barnet har sina föräldrar och den äldre generationen, är bara en bonus. En värdefull bonus, men ingen självklarhet. Och det tillstöter nya perspektiv på frigörelsen, som jag inte alls hade facit på innan och nu pratar jag om frigörelsen både för modern och dottern. För man går igenom en frigörelse även som mor, när man inser att ens barn måste få leva sitt eget liv och ta sina egna beslut, alldeles på egen hand.

Jag är så glad över att ha fått bli förälder.

Jag är så glad i mitt barn och mitt barnbarn

Jag tillbringade en eftermiddag med barnbarnet – så livsglad, dryga ett år. Så ung, så ny, men med en hel stor personlighet. Med önskningar och åsikter, men framför allt LIVSGLÄDJE. Sjuttioarton pussar, en strykning över håret och en lång stadig blick, som två djupa skogstjärnar… och så kommer det, för första gången spontant och alldeles på eget initiativ: Mommo! Och jag smälter som smör och tiden står stilla.

Vi borde prova, att ibland betrakta världen som ett litet barn... att uppleva livets härlighet! Barn är fantastiska och de har en fantastisk förmåga att se livets härligheter och vitögats sanningar.Och jag har fått ynnesten att än en gång få uppleva tillvaron hos en liten tös, på nära håll och jag hoppas och vet, att jag kommer att lära mig mycket – både om den lilla och om mig själv. 

Livet är härligt om vi ger oss tillåtelse att SE och LEVA fullt ut

Idag är det val till Europaparlamentet.

Förra gången röstade jag inte. Jag har aldrig varit positiv till EU och brydde mig inte. I år har jag förstått att det finns och existerar, oavsett hur mycket jag ignorerar det och jag har ett val att själv påverka vem som är där… eller låta andra göra det åt mig. Så idag går jag och röstar.

Det störde mig att få Sverige Demokraternas reklam i brevlådan, förra veckan.  Det kändes som ett personligt intrång, att deras valblankett kom innanför mina dörrar. Snabbt som attan, hamnade det i pappersåtervinningen, men kanske borde jag ha satt eld på valsedeln?!

Jag har alltid tyckt det är viktigt att veta vart man kommer ifrån. För att förstå bakgrunden till våra kulturmönster och ha för att en bas att utgå ifrån… men man behöver på inga vis stanna i basen och rota runt i gamla traditioner… bara… man kan integrera sig med omvärlden och dela med sig av det goda. Jag gillar att vi delar med oss av vårt överflöd och tar emot, av det vi saknar.

Ja... då har jag sällat mig till skaran: Jag är BLOGGARE!

Tipset har kommit några gånger - jag skriver ju hela tiden ändå - men jag har inte skridit till verket. Förrän idag. På Sveriges nationaldag 2009.

Vad är det jag skriver då, som jag hittills inte publicerat någonstans?

Jag skriver om mina tankar, reflekterar över tillvaron och så diktar jag.

Så till alla vänner och bekanta:

Välkommen till Lies blogg!

.