Vissa saker i livet finns det ett rätt välkänt och relativt allmängiltigt facit till. Åtminstone inom samma kultur. Alla genomgår liknande utvecklingsfaser; Vi frigör oss och trotsar i 2-3 års åldern, vi har spring i benen p.g.a. snabb fysisk tillväxt i 6-årsåldern, vi genomgår puberteten och frigör oss lite till, kommer ut i livet, studerar och/eller skaffar jobb och förhoppningsvis träffar vi någon att älska... och frigör oss lite till...

Kvinnor i 30-årsåldern som längtar efter barn. Biologiska klockan, säger man. "Jag känner av den biologiska klockan"...

Sedan hörs det spridda uttalanden om ålderskriser, men det tycker jag inte verkar vara lika allmängiltigt idag, när vi frigjort oss från många gamla värderingar om vad som är viktigt i livet. Vem tycker idag att man BORDE vissa saker i en viss ålder? När jag var barn borde man ha skaffat barn före 23, annars var man "för gammal"... skrattretande idag ;)  När jag var i tonåren hade utbildning blivit viktigt och jag själv sa "inte före 25"... men idag är spridningen stor  och det är rätt vanligt att man är över 30 och upp till 40, innan man blir förälder. Ekonomisk trygghet och stadig karriär...

Allt detta har jag hört mycket om och min mamma som nu är 72, sa att livet började vid 40. Jag minns jag funderade på vad man väntar på, när man låter livet börja efter 40? Hon slängde bh:n - det var 70-tal - tog körkort ... och började tydligen leva, när barnen blivit tillräckligt stora och hennes egen mognad satte sig över konventionen.

Nu har jag för första gången i mitt liv hört den biologiska klockan ticka för medelålders kvinnor. "Jag vill ha barnbarn - den biologiska klockan tickar!"

Det har jag aldrig hör förr och jag tycker mig ha hört mycket... men inte att den biologiska mormorsklockan tickar...
Jag undrar om det är allmängiltigt? Tickar det för de flesta kvinnor?

Eller finns det så mycket att fylla livet med idag, att kvinnor ofta har fullt upp ändå? Och att det är de kvinnor som satt yrkeslivet på andra plats, som tickar barnbarn?

Och hur är det för män?

Tickar den biologiska farfarsklockan?

... funderar jag på idag...

***

LYCKANS MINUT
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick

Vad är det för tid
vad är det för år, vem är jag,
vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever
på jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst miljoner år
på denna enda minut.

 

Av Erik Lindorm

Det har regnat hela morgonen och allt är vått

Kontemplation ~ en perfekt stund  :)

En mugg gott kaffe och fin musik:

*****

Look around

Where do you belong

Don't be afraid

You're not the only one

Don't let the day go by

Don't let it end

Don't let a day go by in doubt

The answer lies within

Life is short

So learn from your mistakes

And stand behind

The choices that you make

Face each day

With both eyes open wide

And try to give
Don't keep it all inside

Don't let the day go by

Don't let it end

Don't let a day go by in doubt

The answer lies within

You've got the future on your side

You're gonna be fine now

I know whatever you decide

You're gonna shine

Don't let the day go by

Don't let it end

Don't let a day go by in doubt
You're ready to begin

Don't let a day go by in doubt

The answer lies within.

Musik: Dream Theater, Text: John Petrucci 

Första arbetsdagen efter semestern avverkad och jag sitter och lyssnar på lite skön musik. Känner mig nöjd och belåten. Inga stora ovationer, men helt klart harmonisk och nöjd i ett slags varande. Man behöver inte orda så mycket då :)

Lägger in en dikt, som jag skrev till barnbarnet, när hon var rätt så ny

(nu är hon 1½ år)

***

Du lilla, nya männ’ska

ser in i mina ögon

stadigt och fast.

Våra blickar möts

Oändligt lång

är denna stund

I VÅRT ögonblick

Jag anar djupet

Du kära… du lilla krabat

Med visdom i din blick

Allvarlig i stunden

Och i nästa lika glad.

Vet du en hemlighet?

Som ingen annan vet?

Våra blickar möts

I tystnad ser vi in i varandra

Du ser in i djupet

I nästa stund är allvaret borta

Och du ler med hela ansiktet

Andas in hela mig

och jag andas in dig

Vi skrattar tillsammans

Vi är ett, i denna stund

Min kärlek är så stor

Att mitt hjärta värker

Du underbara

Barn av mitt barn

Jag älskar dig på djupet

Jag längtar redan...

älskar dig så!

© Mormor Lie

Så... då har jag avverkat min sista semsterdag. 6½ veckors ledighet har varit otroligt skönt och jag har hunnit med både aktivitet och vila och är påfylld av kärlek och omtanke från familj och vänner. Nu stundar nytt läsår och jag har en vecka på mig att acklimatisera mig, innan lärarna börjar och ytterligare en vecka senare kommer eleverna. Då ska saker som busskort, skolskjutstider och liknande vara fixat.

Jag har ett rätt så tråkigt administrativt jobb numer, men mina kollegor är jätterara och idag får man ju faktiskt vara glad, att man har ett jobb med en stadig inkomst. Inte längtar jag till jobbet som jag hör att en del gör, men en lättjefull kvinna som jag, mår bra av rutiner, som bra dygnsrytm, bra mat och regelbunden motion... Semestern vände upp och ner på allt...

Så Good bye sena kvällar, sovmorgnar, glass och lättja...

Åter till ordningen!

***

As an onion …

As through onion layer

do I permeate

closer to the core

As all layers of the earth's crust

seems this matter

never end

Never ending story?

Never in my mind!

I have to penetrate

Closer to the heat

The intensity

of my feeling

My soul

My truth

I thought It was completed

Case closed…

and my mind clear as the water

in a mountain rivulet

But that had been too easy

Easy as a child’s happy play

in a playground surrounded

by a protective fence

There are no protection

For the development in me

Maturity 

Progress and elevation

Fulfilment

No detour

Of this matter

© Lie

Ibland blir det för mycket av det goda... :D

Vi kikar efter fritidshus, med året-runt-standard och helst avskilt läge. Vad som är enskilt kan diskuteras och om man är centralt, fast i en by ute i skogen, kanske man får ta en granne eller två? Bäst vore ingen granne och jättemycket blåbärsris, innan tallarna tar vid. Och vilka behov har vi? Alldeles för många, som det ser ut... Lugn och ro, nära fiske, gärna skoteråkning, allergifritt (dvs. inga hästar och kossor och inte alltför mycket foderäng), naturtomt men gå-bart för barnbarnet, plats för kreativa aktiviteter, nära sjö (badsjö enligt önskemål från utflyttat barn), osv. osv.

Vi har sett ALLA annonser på Hemnet den senaste månaden och de senaste två dagarna har vi varit ute i skogarna utanför Bollstabruk, Älandsbro, Stöde och Fränsta. Ett objekt var väldigt välvårdat, med stor tomt, men med brölande tjurar som närmsta granne... Ett annat var pittoreskt gulligt, men hade ordentliga renoveringsbehov och alldeles för mycket mark... Det tredje verkar faktiskt väldigt bra, men där har vi inte sett insidan än...

Maken envisas att kolla upp omgivningarna (läs fiskesjöar) väldigt noga på alla ställen, så snart vet vi hur hela Västernorrland ser ut. Och mitt huvud har gått in i skärmsläckningsläge... det böljar liksom och jag har blivit totalt introvert, hehe

Så för de extremt nyfikna: Ingen nyhet än! ;-)

Igår for vi en tur till vårt favoritställe och just igår, letade vi salamanderyngel av arten Mindre vattensalamander. Kanske vi är senare än vanligt och den ensamma lilla salamanderbebisen, var en eftersläntrare? För vi såg bara ett enda litet yngel. För några år sedan hade jag äran, att se en vuxen salamander, som satt vid pölkanten och kikade. Det kändes stort! Vi hade då haft spansk revbenssalamander och eldbukssalamandrar i aqua-terrarium i flera år, men jag uppskattar ju djuren mer i det vilda.

Det var kallt och isigt i havsluften… man anar hösten, men än lär det nog bli några varma augustidagar, som blir så där fuktiga och kvava, innan den riktiga hösten inträder. Jag älskar hösten och om det var tillåtet att välja att ta huvuddelen av semestern när man ville, skulle jag ta den i september och tillbringa den i skogen och vid havet.

På nyheterna idag rapporterar man att en kanadensisk undersökning, visar att kolhydrat-ätare håller vikten bäst. OK… och för nåra år sedan visade rapporter, att kolhydrater var av ondo och det var fett och protein som gällde... men för ännu längre sedan, skulle man äta… kolhydrater (!) och Viktväktarna sa att potatis var ”fritt”. Ät så många pärer du vill! Ja det är inte lätt att hänga med om man vill det…

Kan det vara så enkelt, att olika människor mår bäst av olika mat? ;-)

CITAT: Den kände biokemisten Roger Williams, som upptäckte pantotensyra och grundade Clayton Foundation Biochemical Institute i Texas, myntade redan på 1950-talet begreppet biokemisk individualitet. Det bygger på att alla människor har en unik biokemi och att vi precis som djur och växter kräver olika mängder och sammansättningar av näringsämnen. Detta är tydligt när man tittar på hur barn som växer upp med samma föräldrar i samma miljö ändå har vitt skilda smaker och näringsbehov. SLUT CITAT

Som om vi egentligen inte vet det? ;-)

Citatet är hämtat från http://www.gronmedicin.se/2_artiklar.doc

Nu är det dags för kaffe!

Zoega Hazienda, bryggt med pappersfilter... slurp

Man tar mycket för givet, när man inte vet något annat.

Jag tog länge, många saker för givna och hade jag vetat då, vad jag vet nu, hade jag varit långt mer ödmjuk och tacksam i sinnet. Jag får nog lov att erkänna, att så värst empatisk och förstående var jag inte, när andra inte var lika snabba som jag. Idag förstår jag, att jag var högpresterande, men det visste jag inte då. Så jag sprang… och i kombination med min låga självkänsla, tyckte jag att jag aldrig hade gjort nog. Så jag pressade mig lite till… och lite till… för att vara lika duglig, som jag trodde andra var. Jag var faktiskt rädd, för att jag skulle förlora jobbet om jag inte betedde mig så. Idag vet jag, att jag klarade mycket mer än många andra och att förlora jobbet av andra skäl än neddragningar, det krävs det mycket tok för - i alla fall om man jobbar inom den offentliga sektorn - vilket jag har sett med egna ögon.

Rädsla, låg självkänsla och en stor vilja att vara till lags, i kombination med en arbetsgivare som gärna utnyttjar såna människor... det är en livsfarlig kombination och en dag blev jag sämre än lågpresterande. Jag klarade inget alls. En dag var det plötsligt en prestation att lyckas få maten in i munnen, att få på sig byxorna och att kunna föra ett enkelt samtal. Jag hade gått i väggen.

En duglig person, vill inte vara sjuk och ligga samhället till last, så sjukskrivning var inget jag önskade, men kan man inte få benen in i byxorna och förstå vad andra säger, är man ingen bra arbetskraft. Eller det faktum att allt detta presterande i vanliga vardagliga småsysslor, tog kraften ur mig, gjorde att jag behövde sova mest hela dygnet. Man får inte sova på jobbet…

Idag har det gått 10 år sedan jag sprang in i den där väggen och min duglighetsiver, har lagt krokben för mig många gånger om. Hade jag tagit sked i vacker hand (eller vacker sked i munnen som jag skrev först) och varit sjukskriven en längre tid, hade jag nog varit friskare än jag är nu, men jag ville ju klara av något och min historia av prestationer fortsatte och skapade till slut eventuellt läkningsbara skador på hjärnan.

Idag... just idag är jag jätteglad över, att jag hållit 4-5 siffror i huvudet så pass länge, att jag lyckats knappa in dem på Internetbank. För 2 år sedan kunde jag inte ens hålla två siffror i huvudet, så pass länge att jag kunde släppa blicken från dem och knappa på tangentbordet… Visst blev jag besviken igår, när jag var nere på stan och inte orkade fullfölja det jag hade tänkt, men för några år sedan, klarade jag inte ens att sätta min fot på en affär, p.g.a hjärnans intryckskänslighet.

Jo, det var mycket jag tog för givet förr i tiden och har fått lära mig, via den relativt hårda skolan, att det inte funkar så. Jag som var så rädd för att inte duga, har fått ta skeden i vacker hand och prestera sämre än vad de flesta gör. Det är en lärdom, att vara i ett nytt perspektiv. Utanför. Under… men jag jobbar mig inåt, uppåt i ett nytt varande och jag ser varje dag en glädje med livet, som inte har med prestationer att göra. Inte ett dugg. Det kallas kärlek… till allt och alla… Varandet… i ödmjukhet. Och jag sa till min man idag, att jag tyckte 2000-talet varit ett bra årtionde – mycket bättre än 90-talet… och han tittade på mig med lång blick. Jag skrattade och förstod att jag är där nu; i kärlekens varande, som kan se denna tillvaro som något mycket bättre, än det andra.

Jag ser kärleken i livet!

NAMASTE!