Det är sjukt. Sjukt och cyniskt är vad det är!

Den sittande regeringen gick till val, med att hela folket ska i arbete. Det ska dom till varje pris, vare sig de kan sitta, stå eller gå! Vi har läst tidningsartiklar om svårt sjuka och handikappade, som blir nekade sjukskrivning.

Somliga menar att det var den förra regeringen, som tog beslut som den nya följer. Det är inte sant och den största skillnaden ligger i värderingen; Den förra regeringen pratade om sjukFÖRSÄKRING, men den nya regeringen har döpt om det till BIDRAG och ingen i Sverige ska gå på bidrag.

 Därför upphör t.ex den förlängda sjupenningen, som kallas tillfällig  sjukersättning, att finnas till fr.o.m. januari 2010. Då ska alla vara friska igen. Bara de som är RIKTIGT sjuka ska få sjukpenning. Riktigt sjuka menas de som ligger på sjukhuset, kopplad till en apparat.

Regeringen vet inte vad som kommer att ske i januari, när de genomför det här... men i det betänkande som Christina Husmark Persson (m) kommit med, menas det visst att om arbetsgivaren inte kan anpassa arbetsuppgiften, eller erbjuda nytt arbestområde, ska de som inte klarar sitt jobb, hänvisas till Arbetsförmedningen. Där kan man få Aktivetetsstöd med A-kassenivå... Låter väl fiffigt, va? Men det är ju inte säkert att du har rätt till A-kassa, om du inte har arbetat... för att du varit sjuk... Och naturligtvis ska också aktivitetsstödet ses över...

Regeringen har avsatt en massa miljoner till Arbetsförmedlingen och på Försäkringskassan har man fått skära ner. Vad är det för mening med att bolla med pengar på det viset och hetsa människor som redan ligger? Det är ett spel för gallerierna, men det drabbar människor av kött och blod.

Försäkringskassan visste inte idag, hur de ska hantera det nya, men räknar med att 32 000 personer att utförsäkras under 2010 och ytterligare 19 000 till året därpå.

Det är 4 månader kvar till årsskiftet...

Jag vet hur det är, att inte kunna arbeta 100%. Jag har provat om och om igen och blivit sämre, för varje gång. Jag vill inget hellre än att bli fri från sjukdom och alla regler runtomkring. Om regeringen kan göra min hjärna frisk till 2010, så blir jag jätteglad. Vad tror du? Fixar dom det?

Om man vill, kan man skriva på Margareta Tigers namninsamling:

http://www.namnlista.se/234

Namninsamlingen avslutas 10 september 2009

.

Man vet liksom aldrig när man gått över gränsen. Trots 10 år i utbrändhetens tecken, har jag inte lärt mig vart gränsen går. Den är hårfin och den har en tendens att rämna, när man minst anar. Eller kanske är det för att man är så inne i en massa stressande moment, som man inte märker...? För 2 veckor sedan var jag där igen. Hjärnan gav upp, skar ihop... och det har tagit dessa 14 dagar, för att återkomma till mitt status quo, anno 2009.

Jag lever inte alls ett normalt liv. Hjärnan klarar bara av 50% yrkesarbete i ett mycket lugnare jobb, än jag någonsin har haft. Jag som var så tålig och hade sån simultankapacitet - har ingenting sånt kvar nu, utan är istället överdrivet stresskänslig. Måste tänka mig för, innan jag gör något extra. Överbelastar jag med för många intryck, eller för snabba ryck och vändningar, ger den bara upp... Hjärnan.

Visst kände jag den här gången, att jag hade blivit spänd i axlarna, men att det var ett tecken på något mycket allvarligare... och att det skulle gå så fort... det förstod jag  inte heller denna gång. Det var när jag inte lyckades fokuserar alls och hade svårt att förstå, det jag annars förstår... Det var då jag förstod: Shit jag är där igen! Jag har inte varit uppmärksam på tecknen!

För det mesta tänker jag inte så mycket på det här. Jag har anpassat mig. Jobbar mina 4 timmar, åker hem och käkar lunch, vilar middag och tränar på gymmet, promenerar eller mediterar, för att klara nästa arbetsdag. Man kan inte gå omkring och tänka på, vad man inte klarar. Jag är glad för det jag faktiskt har. Det hade kunnat vara värre.

Det är när inte ens det anpassade lilla livet funkar, som medvetenheten om hur smalt liv jag lever, kommer. Då stiger en begravd sorg upp till ytan.

För första gången på dessa 10 år, har jag en förstående chef. Jag har hunnit med 3 andra under den här tiden och ingen av dem, fanns där för mig, som min nuvarande gör. En t.o.m mobbade mig lite subtilt när jag blev sämre, antagligen för att jag skulle säga upp mig. Men den jag har nu, lyssnar och söker lösningar. Inget fokus på vad jag inte klarar, utan fokus på vad som kan underlättas, så att jag har möjlighet att klara… Vilken underbar människa!

Ibland pushas jag kanske lite väl bestämt i att vara på jobbet, trots min tillfälliga ofunktion. Jag menar... jag har ju inte gjort annat än pushat mig och varit på jobbet i sjukt tillstånd – det är ju det som gjort mig så dålig. Kanske jag hellre borde sjukskriva mig? Men när jag får tillåtelse att vara på jobbet, trots att jag är ur funktion. Så går jag dit. Rätt eller fel? Jag vet inte... Ingen vet... Det är nog det enda jag vet: Ingen vet vad som är bra eller dåligt. Det finns inget facit. Tänk om det hade funnits... ett facit... så lätt allt hade varit då!

Imorgon ska jag på ett möte, som handlar om att den tillfälliga sjukersättningen upphör som ersättningsform och arbetsgivarens rehabiliteringsavdelning ska presentera sin ”Kom vidare-grupp”. Vad käckt! Ny vända med käcka människor och gamla goda råd. Det står mig upp i halsen! Hur livet ska se ut, utan den ersättningen... det orkar jag inte tänka på. Så jag sätter mig och vänder ansiktet mot höstsolen och drömmer mig bort i septembervärmen.

Jag har haft en helt underbar eftermiddag!

Efter lunch åkte vi ut till en tjärn i skogen och tillbringade fyra timmar i solen, vid en spegelblank vattenyta. Tre av de där timmarna uppehöll jag mig nog på liggunderlaget, i lingonriset... läste bok och somnade sedan skönt, medan maken fick två regnbågsforeller på kroken.

Jag har haft några överansträngda veckor och jag var helt slut och när vi kom ut i skogen, tänkte jag att jag inte orkade ta ett enda steg och somnade invirad i min ylleponcho. Jag sov en god stund och när jag vaknade, kände jag mig som en ny människa - den sista timmen var jag fylld av energi och stegade iväg på en promenad efter stigen.

Ingen sömn är så bra, som den man får utomhus!

De smörstekta Regnbågarna inmundigades hemma till middag och när vi upptäckte att potatisen var slut, blev det en "ihop-plocks-sallad" som var jättegod till: Finklippt ruccola och basilika, finstrimlad vitkål och morot, squash, paprika, tärnat äpple och svarta oliver + lite småsmulad feta och citron-vinegrette.

Om inte kamerabatteriet hade varit urladdat, hade jag kunnat illustrera detta med foton, men... du får använda din fantasi!

Du borde hålla kurs!  Varför vill du ha stuga i skogen? Du måste ta det lugnt!

Du borde ha utställning! Vad vill du med ditt liv? Vad tänker du sedan? Ska du verkligen jobba med det där? Nu får du lugna ner dig! Du borde verkligen hålla kurs! Varför målar du inte mer? Du borde gå kurs! Nu får du lugna ner dig!

…

Det haglar meningar över mig, där andra tycker… Att jag ska än det ena, än det andra. Det finns också nån enstaka som tror att just h*n känner mig bättre, än jag själv.

Jag skriver så här:

***

Jag vill bara leka

och känna livets ström

Vill inte tänka

bara leva i min dröm

Jag vill leka och busa

och liksom bara va’

Jag vill i flow:et susa

och himla härligt ha

Då vill jag inte tänka

Jag tänker inte alls

Är liksom där i kännet

Gunget i en vals

Jag struntar i teorier

I andras tolkningssätt

Jag lever i mitt eget

Utan fel… eller rätt

Dansar , dansar min dans

i baktakt om jag vill

Säg inte vad jag ska

det leder inget till

Låt mig bara vara

i min egen eufori

I min egen sannhet

Smutsa inte ner min fantasi

© Lie

Dagarna går… och hösten nalkas. Härligt! Jag älskar hösten, med dess klara, friska luft och lite senare förvandlas hela naturen och intar alla mina favoritfärger!

För en pollenallergier, börjar tiden med astma, utslag och täppt näsa på våren och har man sommarallergi, fortsätter den hela augusti. Nu nalkas september och jag får verkligen njuta i dryga 2 månader, med bättre lungkapacitet och därmed mer ork. Sedan kommer november, med mörker och tända ljus på kvällarna. Mys!

 

Sökande efter fritidshus pågår fortfarande och även om man blir besviken ibland klarnar det för varje titt, vad man egentligen vill ha… och vi synkar oss maken och jag. Härom kvällen var vi till ett underbart ställe, vid en lugn sjö, egen liten badstrand och naturtomt, till det facila priset 335 tusen. Jo, man ska leta i rätt ände av länet. Men det bidde ingenting av den drömmen, för 50 m från huset, var en stor hästhage. Förbaskat också…

***

Äntligen mörker

Lugnet kommer

Omfamna mig

Du mjuka

Höst

© Lie

Och som fortsättning på föregående inlägg... ytterligare ett otroligt framförande, som jag vill dela med er - en dans som illustrerar kampen mot bröstcancer. Otroligt stark koreografi och ett ömsint framförande av Ade och Melissa:

Jag finner en stor glädje i konsten… Alla uttrycksformer förmedlar på sitt sätt, en känsla, ett sinnestillstånd eller kanske en vision. Jag har uttövat flera sorter själv; musik, dans, skulptur och bildskapande, men p.g.a fysiska hinder är det bildkonsten som jag numer kan roa mig med.

 Det är roligt att själv utöva, men också en sann glädje att ta del av andras uttryck och jag har under den senaste månaden åter igen tittat på ”So you think you can dance” på kanal fem. De 20 av de främsta unga dansare, i Amerika tävlar om vem som blir Dancer of the year. Såna talanger!

 

Kraftfull dans! Brandon och Jeanine i Battlefield

Vilken paradox…

Två kvinnor ställer upp i Afghanistans presidentval… ”Demokratin går framåt för Afghanistans kvinnor!” Samtidigt stiftar sittande presidenten en lag som bland annat säger att en shiamuslimsk man får förvägra sin hustru mat, om hon inte går med på hans sexuella krav… Naturligtvis för att  få stöd från de fundamentalistiska shiamuslimerna i valet. Dessutom förlorar de här kvinnorna sin rätt till föräldraskap. Det är mannen och mannens far, som anses som vårdnadshavare.

Så framskrider demokratin i Afghanistan!

http://www.arbetaren.se/articles/xx20090819

Och hur det ser ut i resten av världen, kan man läsa på Ottarsidan/rfsu:s hemsida, men länken gick inte att lägga in här...

Sexuellt våld är ett reellt hot för många skolflickor världen över, enligt en rapport av Mary Ellsberg, forskare i genus och mänskliga rättigheter. I Karibien har 48 procent av ungdomarna fått sin första sexuella erfarenhet under tvång. I Peru är det 40 procent. De nya siffrorna presenterades på ett seminarium om sambanden mellan våld mot kvinnor och hiv/aids...

... Nästan ingenstans i världen har kvinnor total frihet att bestämma över sin egen kropp och sin sexualitet

Jag är glad åt den del av världen som jag lever i!