Jag var på teater igår kväll. "Jämna steg" - en komedi om livet från vaggan till graven och vad som händer där emellan, inte minst hur vi faller in i traditionella könsroller, även om vi inte tänkt det. Många igenkännande skratt blev det.

Varje gång jag är på en konsert, teater eller dansföreställning, tänker jag att det är synd att jag inte gör det oftare. För det händer något med en, när man går in i föreställningens värld eller njuter till 100% av ett vackert musikstycke. Endorfinpåslag!

Leendet satt kvar långt efter föreställningens slut.

Samtidigt som jag njuter av framförandet, kan jag inte undgå att bli varse hur enkel koreografin kan vara, hur man löser scen- och kostymbyte. Jag hade väldigt gärna velat vara en del, av den världen. Det känns så inne i hjärtat.

Som barn var jag med i teatergrupp, som tonåring spelade jag instrument och som vuxen har jag sjungit i kör, men scenografi... det har jag aldrig provat på och det hade jag gärna gjort. "Varför gör du inte det då", sa en vän. Men i det fallet får jag nog erkänna drömmen som körd. Det finns andra drömmar, som är lättare att leva. Faktiskt.

Den handlade om det också... teaterföreställningen...

Om vad det blir av våra drömmar.

När man är mitt i livet och tittar i backspegeln - har man gjort det man helst av allt ville? Det flesta har nog det inte, i alla fall inte till 100%, men en del gör det och det är så härligt att se: Människor som lever sina drömmar!

Jag önskar alla unga människor ska känna i hjärtat, vad det är de helst av allt vill göra. Inte tänka smart och strategiskt, utan verkligen känna, vad som är den egna sanningen... Och allra helst önskar jag naturligtvis att min egen dotter och sedermera mitt barnbarn, ska vara mer sann mot sig själv än jag själv var, när jag valde riktning i livets flervägskorsning.

Känn i hjärtat - där finns svaret!

Bilden målad till en liten flicka som heter Marie, som visade mig sitt hjärta

Jag är glad att det fortfarande

finns aktiva och alerta människor,

som jobbar för en bättre värld

Måndagen den 21/9,

sker en global manifestation för klimatet.

Världen över kommer det att genomföras många typer

av evenemang, som organiseras av Avaaz m.fl

I Sverige finns 38 registrerade aktiviteter

(men tyvärr ingen just i min egen stad)

Hitta ett evenemang och var med för att få

makthavare att reagera inför hotet mot vår jord:

http://www.avaaz.org/en/tcktcktck_map/?cl=326160291&v=4004

Vi pratade genus idag, över lunchen på jobbet... Specialpedagogen, slöjdläraren och jag - alla förskollärare i begynnelsen av yrkeslivet - och vi var överens; Vi stampar på samma ställe. Större delen av alla vuxna, konserverar gamla könsrollsmönster. Vi drog oss till minnes en händelse i Gävle, då förskolepersonal som hävdade att de bemötte flickor och pojkar lika, baxnade när de såg sig själv på film:

http://www.dn.se/insidan/vuxnas-fordomar-fostrar-barn-in-i-konsroller-1.397570

"Hej Lisa-gumman! Vad söt du är idag med din

nya klänning. Kom och sätt dig här hos mig..."

"Tjenare grabben! Läget? Grabbarna busar i kuddrummet!"

Det är sedan länge konstaterat att vi samtalar olika med barnen, beroende på kön och vi begränsar barnen otroligt, genom detta. Flickorna bekräftas genom sitt utseende och bes ta ansvar för både sig själva och pojkarna. Pojkarna bekräftas i det dom gör och man skakar på huvudet åt dem, när de glömmer och ber flickorna hjälpa till. En blick i samförstånd mellan kvinna och flicka; "Ja, se karlar".

Redan i tvåårsåldern har flickorna lärt sig, att passa upp på pojkarna vid matbordet. Det här gynnar inte någon.

Jag lägger in Unnis svar från förra inlägget här,

för det är bra boktips, som man annars kan missa...

Igår var jag på en liten teaterföreställning och en efterföljande föreläsning om genusperspektiv. Genusbaluns. Mycket igenkännande skratt, några gåshudsattacker och beklämdhet, hann vi med under 1½ timme.

Det var inget nytt... och det är det som är så beklämmande. Vi rör oss inte alls framåt, utan könsrollerna bara konserveras mer och mer, under en yta av TRO att det råder jämställdhet. Vi liksom går i nån föreställning att vi fortfarande jobbar på, i 70-talets anda, men det är inte så. Våra barn och ungdomar är mindre medvetna, än jag själv var 1975 och få vuxna för någon diskussion med dem.

Jag har upplevt det här i arbete med barn, i snart 30 år och alldeles nyligt med tonåringar på högstadiet. Det är beklämmande och mycket av det här serveras via media och reklam, som brusar över våra barn och ungdomar oavbrutet. Det som är ännu värre är att våra pedagoger, som borde vara medvetna, är med och konserverar. Jag har sett det mer än en gång och jag fortsätter att se det varje dag.

Jämställdhet har alltid legat mig varmt om hjärtat. Ur en massa perspektiv – inte bara genus - men när jag tagit upp det med mina vänner och kollegor, har jag aldrig fått någon respons. "Inte är det väl så"... har jag fått till svar. I nästa sekund har de vänt sig om och i värsta fall ... konserverat.

Som s.k pojkflicka, har jag känt på väldigt väl, hur det är att vara fel och att någon försökt klämma in mig i en roll, som ”riktig flicka”. Min mamma sa det också till mig, minst en gång i veckan tror jag; "Du är ingen riktig flicka". För riktiga flickor var lugna, ordningsamma och lekte med dockor. Jag var en trädklättrande tjej som rev sönder kläder och var full av skrubbsår och blåmärken. Jag var totalt ointresserad av babydockorna.. och när mina kamrater ville att vi skulle leka "Mamma, pappa, barn", var jag alltid pappa... för då fick man göra som man ville. Då gick jag ifrån flickorna som pudrade dockstjärtar och bytte blöjor. Då gick jag "på jobbet"... och gjorde vad jag ville, vilket oftast var något filosoferande, upptäckande och alldeles eget. Jag önskade hett, att jag skulle ha fötts som pojke och tänkte att livet hade varit mycket enklare då.

Min mamma klädde ut mig varje dag, med klänning, kalasbyxor och tofsar i håret. Hem kom jag från skolan, med hål på knäna och väl hemma slängde jag av mig riktiga-flick-kostymen och satte på mig träningsoverallen... och var mig själv.

...

För ett tag sedan skulle jag köpa kläder till barnbarnet på Lindex... där var strikt uppdelat pojk- och flickavdelning. Bara det... Det fanns inga vettiga byxor på flickavdelningen, tighta konstiga saker, med onödiga detaljer. På pojkavdelningen däremot, hittade jag ett par sköna, gröna byxor. Det är sjukt. Barn ska få vara barn och ha på sig sköna kläder, som inte hämmar deras motoriska utveckling, eller konserverar dem i gamla sjuka könsrollsmönster! Jag vill ropa som på 70-talet: UPP TILL KAMP!

Vad är det för unga människor vi vill ha i framtiden? Godmodiga, starka medborgare, som är fria med öppna sinnen? Eller ledsna individer, med förkrympta sinnen, bantande 7-åringar och tonåringar som skär sig, har ätstörningar, träningsnarkomani och i värsta fall självmordstankar?

För att det känner att de inte passar in i mönstret...

Vem bestämmer mönstret?

Är DU med och påverkar mönstret?

I min pappas släkt, fanns många med övervikt, men det var inget som rörde mig... eller?

En päronformad tjej med getingmidja och utan viktbekymmer, blev tjock med stora problem, efter 30-årsåldern. Om jag avhållit mig från ren bantning då det började, hade det nog varit bättre nu. Jag har på senare år, läst om jojo-bantningens effekter och att det skapar mer övervikt, än man hade innan. Väldigt synd är dock, att jag inte förstod DÅ, hur smal jag var och njöt av det...

1999 gick jag med i Viktväktarna. Jag hade då nästan 30 kilos övervikt och lyckades få bort 17 kg på 1½ år... mest via en kosthållning så fri från fett som möjligt. Sedan gick jag i väggen och tappade all ork och sans till motion och att äta mindre än jag förbrukade och kanske hjärnan fick för lite fett? Efter 5 år i kontinuerlig stress, hade jag gått upp alla kilon igen och fått övervikten omfördelad, från päronkroppsform, till äppelform. Stress ger den farliga bukfetman. Aj aj!

Idag är det modernt med LCHF-kost (Low Carb High Fat) och många av mina vänner har provat. Viktminskningsresultaten uteblir, vad jag kan se och jag själv har extremt svårt att utesluta kolhydrater helt och äta en massa smör och grädde m.m Dessutom har jag läst att när det bildas ketoner i hjärnan, som alternativt bränsle till kolhydrater, försuras kroppen med större risk för inflammationer och den mentala kapaciteten minskar, vilket också träningslusten gör. Låter inte som en höjdare för en hjärnstressad reumatiker, som behöver träna.

Jag nosade istället lite på Pauluns GI-metod och tog till mig lite tips om långsamma kolhydrater med lågt glykemiskt index, ökade mängden protein o.s.v.  Med stor motivation inte minst för att min artros spritt sig till knäna och jag fått svårt att gå, gick jag ner 14 kg på ett år. Var nästan konstant hungrig och tränade 3 ggr/ vecka. Så väggade jag mig igen, blev sjuk... om och om igen... i 3-4 månader och kunde inte träna. Jag gick upp 3 kg... som blivit ytterligare 3 under våren och sommaren. Det är svårt att ha utmattningssymptom och äta mindre än man förbrukar... och känna sig utmattad. Ingen hit alls!

Men nu ska jag försöka gå in för Pauluns nya vinkel av GI-metoden, som kallas ISO-dieten, med lite jämnare fördelning mellan kolhydrater, fett och protein ... och så ska jag försöka satsa lite mer på träningen. Kosten innehåller lite ris och potatis, men inget bröd alls och inget av vete av någpt slag. Jag kan säga redan innan jag kommit igång ordentligt, att jag finner det extremt jobbigt att äta så mycket kött och fisk som 150-200 g vid en måltid!

Dagens middag blev rostbiff med wokgrönsaker + bönor och 1 dl sås blandad av fil och lättKesella. Jag iddes inte tugga i mig allt kött, så jag borde ha toppat med ett ägg, men eftersom jag ätit 2 ägg till lunch så...

Det blir nog bra, när jag kommit in i tänket ordentligt

Jag återkommer med rapport.

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article4318269.ab

Idag har jag varit på en skön långpromenad igen. Det är härligt med soliga höstdagar, lungor som kan andas och knän som fungerar. Jag njuter! På ett ställe inne i ett lövskogsparti, såg det ut som Elsa Beskows höstbild på "Vill du läsa". Det låg "guldmynt" på stigen, så långt ögat kunde se. Ändå är det en bit kvar innan träden blir helt gula. Björkarna är fortfarande gröna,med lite gula inslag.

En bit ifrån det vanligaste promenadstråket, finns ett litet kalhygge. Det kanske rör sig om 1 hektar på sin höjd. Där har jag en stubbe, som jag brukar sätta mig på och filosofera en stund. Där finns nu tusen miljoner gräshoppor i alla möjliga storlekar och färgnyanser av brun-grönt och de spelade som galningar i det blekgula gräset, som vuxit upp mellan stubbar och stenar. Jag kanske satt där i 10 minuter och flygande tankar föll på plats, insikter trillade ner och harmonin spred sig i kroppen... Jag tackade gräshopporna och när jag fortsatte hemåt, kunde jag omöjligt uppbåda samma tempo, som jag haft innan. Naturens harmoni kan inte stressas!

Jag fantiserar fortfarande om ett fritidshus. Att enkelt få vara nära naturen, sitta ute om kvällen, utan störande ljud som trafikbrus, barnröster, mopedknatter och skrikande bromsar. Höra fågelsång, hummelbrum och porlande bäckar istället.

Åretrunt-boende vid tallskog, lingonris och sjö... DET önskar jag mig!

Ljumma vindar

en svag liten höstbris

Asfalt under skorna

och jag drar iväg...

Stel i ryggen

anka-vanka-gå

och vinden

som drar genom håret

Värmen sprider sig

Anka-vanka borta

Grus under skorna

En vråk i skyn

Viker in i skogen

doften av arder

Jord under skorna

och jag studsar fram

Jord under skorna,

gräs under skorna

mossa under skorna

här och där en sten.

Gräshoppor ljuder

Trollsländor flyger

Skalbaggen kryper

undan min blick

Renlav och rönnbär

Skrumpiga blåbär

Solen som värmer

om min kind

Värme på kinden

Kärlek i hjärtat

Glädje i sinnet

Nu är det höst!

© Lie