Igår var jag på en liten teaterföreställning och en efterföljande föreläsning om genusperspektiv. Genusbaluns. Mycket igenkännande skratt, några gåshudsattacker och beklämdhet, hann vi med under 1½ timme.

Det var inget nytt... och det är det som är så beklämmande. Vi rör oss inte alls framåt, utan könsrollerna bara konserveras mer och mer, under en yta av TRO att det råder jämställdhet. Vi liksom går i nån föreställning att vi fortfarande jobbar på, i 70-talets anda, men det är inte så. Våra barn och ungdomar är mindre medvetna, än jag själv var 1975 och få vuxna för någon diskussion med dem.

Jag har upplevt det här i arbete med barn, i snart 30 år och alldeles nyligt med tonåringar på högstadiet. Det är beklämmande och mycket av det här serveras via media och reklam, som brusar över våra barn och ungdomar oavbrutet. Det som är ännu värre är att våra pedagoger, som borde vara medvetna, är med och konserverar. Jag har sett det mer än en gång och jag fortsätter att se det varje dag.

Jämställdhet har alltid legat mig varmt om hjärtat. Ur en massa perspektiv – inte bara genus - men när jag tagit upp det med mina vänner och kollegor, har jag aldrig fått någon respons. "Inte är det väl så"... har jag fått till svar. I nästa sekund har de vänt sig om och i värsta fall ... konserverat.

Som s.k pojkflicka, har jag känt på väldigt väl, hur det är att vara fel och att någon försökt klämma in mig i en roll, som ”riktig flicka”. Min mamma sa det också till mig, minst en gång i veckan tror jag; "Du är ingen riktig flicka". För riktiga flickor var lugna, ordningsamma och lekte med dockor. Jag var en trädklättrande tjej som rev sönder kläder och var full av skrubbsår och blåmärken. Jag var totalt ointresserad av babydockorna.. och när mina kamrater ville att vi skulle leka "Mamma, pappa, barn", var jag alltid pappa... för då fick man göra som man ville. Då gick jag ifrån flickorna som pudrade dockstjärtar och bytte blöjor. Då gick jag "på jobbet"... och gjorde vad jag ville, vilket oftast var något filosoferande, upptäckande och alldeles eget. Jag önskade hett, att jag skulle ha fötts som pojke och tänkte att livet hade varit mycket enklare då.

Min mamma klädde ut mig varje dag, med klänning, kalasbyxor och tofsar i håret. Hem kom jag från skolan, med hål på knäna och väl hemma slängde jag av mig riktiga-flick-kostymen och satte på mig träningsoverallen... och var mig själv.

...

För ett tag sedan skulle jag köpa kläder till barnbarnet på Lindex... där var strikt uppdelat pojk- och flickavdelning. Bara det... Det fanns inga vettiga byxor på flickavdelningen, tighta konstiga saker, med onödiga detaljer. På pojkavdelningen däremot, hittade jag ett par sköna, gröna byxor. Det är sjukt. Barn ska få vara barn och ha på sig sköna kläder, som inte hämmar deras motoriska utveckling, eller konserverar dem i gamla sjuka könsrollsmönster! Jag vill ropa som på 70-talet: UPP TILL KAMP!

Vad är det för unga människor vi vill ha i framtiden? Godmodiga, starka medborgare, som är fria med öppna sinnen? Eller ledsna individer, med förkrympta sinnen, bantande 7-åringar och tonåringar som skär sig, har ätstörningar, träningsnarkomani och i värsta fall självmordstankar?

För att det känner att de inte passar in i mönstret...

Vem bestämmer mönstret?

Är DU med och påverkar mönstret?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag flyttar nu över mina tankar till en ny blogg:   Fylgjans blogg      Ses där! ...

Jag ser konstnärligt skapande, som ett uttryck för själen och dess erfarenheter oavsett om det rör sig om måleri, musik eller dans. Uttryck i utveckling ger avtryck, både inför våra ögon och i våra själar.   Ibland ser jag så tydligt i mina bilde...

Min pappa har arbetat bra hela livet, varit familjeförsörjare, arbetsledare, tagit ansvar och hjälpt andra människor. Ensam familjeförsörjare under våra barndomsår, som det oftast var då på 60-talet. Men när han har varit sig själv närmast, har han a...

Till människorna  I går tog jag hela världen i famn- det var i min fantasity jag är nog lika sluten och steloch reserverad som ni- men kände du månne en kyss på din kindja då var den nog från migty i går tog jag hela världen i famnoch då kysste jag ...