Jag stod och väntade på skjuts i det område, som jag jobbade i på 90-talet. Hade varit hos tandläkaren och min dotter skulle komma och hämta mig, billös som jag var den dagen. När jag står där och småfryser, ser jag en f.d kollega komma emot mig. Jag vet inte när det var senast vi sågs, men våra yrkesmässiga vägar skiljdes i alla fall åt 1998.

Vi kramar om varandra och står sedan och ser in i varandras ögon och bara ler. Det var så roligt, men vi visste nästan inte vad vi skulle säga. Hur mååår du???!!! Vad gööör du???!!! Så kuuul!!!

Vi hade något alldeles särskilt ihop, vi som jobbade i lag där och då på 90-talet. Svårigheter och ansvar och en alldeles speciell galghumor för att klara av det, band oss samman. Han var min närmaste kollega, trots att jag fysiskt hade folk på närmare håll. Inte har jag gått och saknat honom - man går vidare och möter nya arbetskamrater och lämnar det gamla bakom sig - men det var himla kul att ses igen och jag kände det var ömsesidigt. Såna möten gör ens dag... och mina problem med trasiga tandlagningar, bilreparation och den onda kroppen, var som bortblåst. Jag log resten av dagen.

Det är ju så härligt med mänskliga möten där man är närvarande, om så bara några sekunder och jag tänker att det faktiskt händer nästan varje dag. Äkta möten, små korta sekvenser. Ibland händer det i kassan på ICA.

Jag samlar faktiskt på möten och det gör att jag känner mig rik.

Idag ska jag bara ha möten med mig själv, men imorgon

hoppas jag på att möta barnbarnet... mmm...

En annan dag hoppas jag på ett möte med... DIG!

Vem du än är ...   

.