Jag har mött många människor genom åren, som har en förunderlig förmåga att hålla sig upprätta och inte låta sig slås omkull... av belastningar, andra människors göranden och låtanden, sin egen barndom... eller livet i sig självt.

En del tror att dessa människor är extra starka, men jag tror det mer handlar om förhållningssätt. Bara att kliva ur sin egen lilla ankdamm för en stund och bredda perspektivet, kan vara till hjälp. Man ser ofta att mitt lilla problem, inte är så stort som det verkade, när man satt kvar i sitt eget pissljumma vatten.

Det är bra att utveckla sig själv, för sin egen skull, så att man mår bra. Vill man jobba med människor, är det extra viktigt, för att man ska kunna bemöta varje enskild människa, på bästa sätt. Som studerande i shamanism, måste jag inte bara lära mig teknikerna, jag måste också jobba med mina egna tillkortakommanden, eventuella känslor och skräp, som kan hindra mig från att göra ett gott arbete.

Inom shamanismen (och även andra andliga inriktningar) pratar man ofta om att lämna egot. Det är av vikt att se, att man själv inte är viktigast på jorden... kanske inte viktig alls (och med det menar jag inte, att vi inte är värdefulla). Ska man utföra ett shamanskt arbete, spelar det absolut ingen roll, hur andra uppfattar en - det är kontakten med andevärlden och förmågan att följa dess anvisningar, som är det viktiga.

Jag är glad över det här arbetet, även för mitt personliga välmående. Arbetet med att släppa egot, gör att jag också mår bättre, som människa. Som ung kvinna tog jag mig själv på stort allvar och relaterade ofta till mig själv, fastän saker inte alls hade någonting med mig att göra. Att vara mer närvarande i stunden, har gett mig värdefullare möten.

Några av de shamansk förebilder och läromästare jag har, förutom andevärlden själv, är t.ex Sandra Ingerman, James Harner, Staffan Ljung och Ailo Gaup. Staffan Ljung är den person som jag gått kurser för och han har verkligen lärt mig om fokus, intention och syfte, på ett disciplinerat och handfast sätt. Men den som lärt mig om glädjen, sången och dansen inom mig och förmågan att släppa iväg bekymmer, med vinden, är Ailo Gaup. I en artikel skriver han om, att ta ansvar för sig själv och jag tycker texten är mycket bra och den har hjälpt mig mycket, när jag behövde det som mest. Jag vill gärna dela med mig av den:

***

Ledarvargen måste ta nackgreppet

>> Lederulven må ta nekkegrepet

Vis at du er lederulven som de ulydige, småkranglende og negative indre småulvene må adlyde.Viljesløshet, uvilje og motvilje kan dra deg inn i tvil og utmattelsen, om du ikke tar grepet og viser at du er lederulven som de ulydige og småkranglende indre småulvene må adlyde.

Noen mennesker tror at viljekraften mangler. At de ikke har den, at den simpelt hen ikke finnes, og at den ikke virker om den finnes. Man må altså lære seg å sette en kreativ vilje inn mot motviljen, akkurat i det motviljen snakker. For motviljen kan snakke på mange måter for å unngå å bli satt på plass.

Et sjamanbilde på denne uviljen, motviljen og alle de andre kranglende småviljene er som å en ulveflokk uten leder inni seg. Som alle vet så må enhver ulveflokk ha en leder. Den må ha en klar og tydelig leder og det til gavn for alle. Lederen er den dyktigste, sterkest og den må vise og bevise det igjen og igjen, inntil alle vet det og ingen er i tvil. På samme vis trenger alle våre instinktive småviljer og plagende motvilje en lederulv, som kan sette småviljenes kraft inn i en felles styrt og villet vilje, samlet om en oppave.

Den bekvemme lilleulven kan snakke på følgende måte: Er du ikke litt trøtt nå? Glem den øvelsen. Sett det heller til med avisen og slapp av. Ta en halvtime på øret.

Eller den ensomme ulven kan si: Ingen bryr seg om meg. Det er ingen som forstår meg. Det er like godt å gi faen. Den sårede ulven kan si: Det er andre feil. Andre ha skylda. Jeg må få hevn. Jeg skal ta rotte på dem.

Det finnes så mange ulvestemmer. Etter hvert lærer du deg å kjenne igjen uviljens mange stemmer. De driver alle på med sitt til lederulven temmer dem og samstemmer dem. Du må altså ta grepet. Dårlige vaner kan vendes, en etter en. Selvransakelse er en nødvendig og verdsatt idrett i sjamansonen.

Det er gjennom å følge din egen vilje i det små at du etter hvert får kontakt med den store viljen.

Er det noe som kan kalles viljehormoner? Når man kan holde fokus en tid, når man kan tryllebinde motviljen og tåle aversjonen mot det man fortrenger, da settes en hormonell prosess i gang. Det jeg kaller viljehormonene tar til å arbeide. De forandrer kroppens kjemi, og slik forandres ubehag i retning av velvær.

Vårt indre er en kjemisk prosess og jeg tror at man med tankens kraft kan forandre hormonspeilet og humøret. Om man rir for lenge på kraften fra en hormonsammensetning, som skaper en sinnsstemning, en indre tone, da blir man lett enstrenget sårbar, og sliten. Da trenger man å man forløse en ny hormonell reaksjon, bredere spekter, mer finstemt balanse.

Det er lett å glemme og overse at vårt indre er en avansert kjemisk mekanisme. Ved siden av å få i seg fullverdig ernæring, kan metaforen hormonspeilet være et fungerende verktøy for å skape større velvær og balanse. For det er jo egentlig slik all kunnskap fungere i oss. Kunnskap om helse skaper en link i vårt sinn til følelsen av sunnhet og velvære. Kunnskap om universet er en link til opplevelsen av universet.

Når man kan se for seg at man er lederen i en samstemt, indre ulveflokk, der småulvene følger sjefen så har man alt forandret seg.

Ailo Gaup <<