I lördags fick jag mig själv på kroken… Fiskekroken alltså. Åh, herre gud… jag hade kastat en stund och fick fast en näckros-stjälk, som jag skulle ta lös. Linan var slak och det hela damp ner i kråkbärsriset och när jag skulle tag i det hela, så… AJ… satt tummen i kroken. Jag fick ut den och tryckte ut lite blod, för att göra rent, torkade tummen mot kråkbärssriset och fortsatte fiska. Blodade ner spöet, men ... man är väl tuff.   

Senare var det dags igen. Skräp på kroken. Och då... höll jag spöet med vänster hand, lutade mig framåt så långt jag kunde och nådde toppen av spöet, där kroken var och skräpet hängde… pillrade lite och vips, satt jag fast med ringfingret. Fast! Stucked! Game over! Pain!

DÅ vad jag inte så tuff, kan jag säga. Jag hade sträckt mig så långt jag kunde och var liksom fast i positionen, med armarna sträckta ut, åt var sitt håll. Rörde jag vänsterhanden, fastnade kroken hårdare i högerhandens finger! Alla mina kompisar var på behörigt avstånd och jag kände värmen sprida sig i kroppen... Till slut lyckades jag segna, sakta ned på knäna, så jag kunde lägga ifrån mig spöet på marken och flytta vänsterhanden till spöets topp. Jag lutade mig framåt mot kroken och krokade av mig… puh...  SVETT!

Jag kände mig nöjd då. Gav upp fiskeriet och packade ihop!

Det blev ingen infektion som tur var, men både tumme och finger är ömt. Jag kan fortfarande känna känslan i kroppen, när jag tänker på den utsträckta positionen i fast läge... Min okoncentration gav sig till känna i en nygammal situation. Man måste vara koncentrerad när man handskas med hullförsedda krokar!

Nu är det fiskepaus för vintern och jag går säker från att bli hooked up.. av mig själv