Idag funderar jag på joggingfenomenet. Folk känner sig tjocka och otränade och då ska dom genast JOGGA. Många provar några gånger och får ont och lägger av, andra lyckas trappa upp i lagom takt och få in en rutin. Så har vi dom här, som envisas fastän dom inte får upp något tempo. Herre min je, det skulle gå fortare att promenera i rask takt. Snabbare framåt, mer flås och mer skonsamhet mot lederna.

Vi såg en idag. Han rörde sig nästan inte ur fläcken, men joggade gjorde han. Små små steg i s-a-k-t-a mak, med yttersta belastning på varje knä. Aj! Oj! Jag såg en förra veckan också; en lång kalv som i o f tog ut stegen ordentligt, men i samma långsamma takt, med maximal belastning på varje ben. Vad är syftet, undrar man ju. Man blir dessutom lite full i skratt. Ja, jag är lite elak där, men...

Jag ska avslöja något: Man b-e-h-ö-v-e-r inte jogga! Nej, det är sant, det kan t.o.m med vara lite skadligt för leder och ryggkotor om du är otränad och tung. Raska promenader, gärna med stavar är mycket bättre, speciellt om du som otränad, har passerat 45. För att inte tala om cykel. Najsigt värre!

Vi ses nånstans... på stigar och gångvägar. Jag joggar inte längre (artros i knäna) men jag promenerar gärna och håller också till på gymmet.

Vi ses!