Ibland tvingar kroppen en att krypa till korset.

Inse att kampen är vunnen.

Lägg dig ner!

Jag har haft förkylning mest hela hösten och stundom varit nära en bihåleinflammation, men jag har använt nässpray, eteriska oljor och massage för att hålla näsan öppen. Jag har varit glad att jag varit på benen och på jobbet – jag som nu i flera år, varit så infektionskänslig.

Man ska inte ropa hej, förrän man är över bäcken, för så en dag kommer halsontet och man lägger till honung och halstabletter… skam den som ger sig. Ger sig? Jag? Eller kroppen? För kroppen låter virus och eventuella baciller att dra ner i luftrören och så startar hostan. Ja, Och vi tar stämbanden på samma gång, så män’skan blir stum. Då fattar hon väl, att hon ska hålla sig hemma?

Jag funderar på om jag fått lunginflammation, för ve och fasa vad jag…. Får rådet från vårdcentralen att hålla mig hemma veckan ut. Jag hade nog tänkt tanken, att kanske på fredag? För bara hostan ger sig, så kan jag vara stum på jobbet? Jag behöver väl inte svara i telefon, men skriva kan jag ju göra… Då får jag ögoninflammation. Man kan inte jobba vid datorn, med ögoninflammation.

Så jag ger upp och kryper till korset. Jag är sjuk och jag ska vara hemma. Sitter i soffhörnet och lyssnar på TV:n med slutna ögon. Kisar till ibland och kollar min mailbox, emellan åt. Det är SÅ tråkigt och så olämpligt. En hel veckas julförberedelser borta. Nu blir det stress i alla fall...

Men mina ögon är bättre nu. Inte bra, men bättre.

Fortfarande ingen röst...

Hjälp mig hålla tummarna, för att det ger med sig imorgon.

Jag brukar alltid hitta någon mening, med det som sker, men vad var det för mening med det här då? Att maken skulle slippa höra min röst? Att arbetskompisarna skulle slippa mig en vecka?  Tja.. det kanske visar sig? Eller så var det ingen mening alls.

Helt bara... onödigt!

Kommer du ihåg, att det var sommar för ett halvår sedan?

Vila i famnen på denna röddocka en stund...

***

Det snöar ute.

Som om vi behöver mer snö...?

Det är lite synd, att så fort det blir varmare än -10, så kommer det snö. Tänk om alla dagar hade en temperatur mellan -5 och -10 grader, solen sken och det bara var härligt? För jag tycker vintern är härlig, men jag gillar inte med minus 18 grader... och inte snöyra heller. 

Den sorts snö som kommer nu, den har jag för länge sedan döpt till "grin-snö".

Jag funderade idag, varför jag säger så... men det har nog med att göra, att är man ute i denna typ av snö; små små flingor som kommer tätt och vasst.. då kisar man med ögonen och så grinar man upp sig i fejset. Jag skulle också ha kunnat kalla det kis-snö... men man blir ju också lite grinig i humöret... så GRIN-SNÖ får det förbli.

Julen nalkas... och jag är sjuk. Det är som vanligt det. Jag tror jag ska ta 2011 års almanacka och stryka hela december och skriva SJUK. Så kanske jag fattar att vara ute i god tid, nästa år. Jag skrattade åt dottern, som skrev listor i början av november.. Smart Matilda! Mycket smart! Skrattar bäst, som skrattar sist.

Det blir jul, ändå sa någon tröstande. Ja kanske det?

Men vem köper julklapparna?

Tomten?

...

Kan inte låta bli:

Osho Zen, Zest, Zip, Zap and Zing Chapter 3

Översättning:

Tre saker ska tas i beaktande: Den lägsta nivån av kärlek är sex - den är fysisk - och det högsta förfinandet av kärlek, är medkänsla. Sex är under kärlek, medkänsla över kärlek, kärlek är exakt i mitten.

Mycket få människor vet vad kärlek är. Nittionio procent av människor, menar tyvärr att sexualitet är kärlek - det är det inte. Sexualiteten är djurisk och har potential att växa till kärlek, men det är inte själva kärleken....

Om du blir medveten, alert och meditativ, kan sex förvandlas till kärlek. Och om din meditativitet blir total och absolut, kan kärlek att omvandlas till medkänsla. Sex är fröet, är kärlek blomman, medkänslan är doften.

Buddha har definierat medkänsla som kärlek plus meditation. När din kärlek inte bara är en önskan om en, när din kärlek inte bara är ett behov, när din kärlek är ett givande, när din kärlek inte är som en tiggare, utan en kejsare, när din kärlek inte ber om något i avkastning, men är beredd bara att ge - att ge för glädjen av att ge - lägg sedan till meditation för att den och den rena doften släpps. Det är medkänsla; medkänsla är det högsta fenomenet.

Jag har haft mycket annat för mig, den sista tiden, så tiden vid datorn har varit begränsad. Bra! Ju mindre tid jag spenderar vid tangentbordet, ju mer rörliga saker uträttar jag. Bra på många sätt och vis. Gårdagen avslutades med några timmars mys med barnbarnet. Trött och hängig var hon. Trött var jag. Suveränt med en skön soffa och Bolibompa. 

Hittade Rickards Söderbergs blogg och läser förtjust, hans översättning av ironin över somliga i prästerskapets bokstavstolkning av bibeln... i vissa frågor alltså. Utgångspunkten är ju motståndet mot samkönat äktenskap och jag tycker det hela fångas på ett galant sätt. Läs själv: 

Rickard Söderbergs blogg

.

I lördags fick jag mig själv på kroken… Fiskekroken alltså. Åh, herre gud… jag hade kastat en stund och fick fast en näckros-stjälk, som jag skulle ta lös. Linan var slak och det hela damp ner i kråkbärsriset och när jag skulle tag i det hela, så… AJ… satt tummen i kroken. Jag fick ut den och tryckte ut lite blod, för att göra rent, torkade tummen mot kråkbärssriset och fortsatte fiska. Blodade ner spöet, men ... man är väl tuff.   

Senare var det dags igen. Skräp på kroken. Och då... höll jag spöet med vänster hand, lutade mig framåt så långt jag kunde och nådde toppen av spöet, där kroken var och skräpet hängde… pillrade lite och vips, satt jag fast med ringfingret. Fast! Stucked! Game over! Pain!

DÅ vad jag inte så tuff, kan jag säga. Jag hade sträckt mig så långt jag kunde och var liksom fast i positionen, med armarna sträckta ut, åt var sitt håll. Rörde jag vänsterhanden, fastnade kroken hårdare i högerhandens finger! Alla mina kompisar var på behörigt avstånd och jag kände värmen sprida sig i kroppen... Till slut lyckades jag segna, sakta ned på knäna, så jag kunde lägga ifrån mig spöet på marken och flytta vänsterhanden till spöets topp. Jag lutade mig framåt mot kroken och krokade av mig… puh...  SVETT!

Jag kände mig nöjd då. Gav upp fiskeriet och packade ihop!

Det blev ingen infektion som tur var, men både tumme och finger är ömt. Jag kan fortfarande känna känslan i kroppen, när jag tänker på den utsträckta positionen i fast läge... Min okoncentration gav sig till känna i en nygammal situation. Man måste vara koncentrerad när man handskas med hullförsedda krokar!

Nu är det fiskepaus för vintern och jag går säker från att bli hooked up.. av mig själv

Idag funderar jag på joggingfenomenet. Folk känner sig tjocka och otränade och då ska dom genast JOGGA. Många provar några gånger och får ont och lägger av, andra lyckas trappa upp i lagom takt och få in en rutin. Så har vi dom här, som envisas fastän dom inte får upp något tempo. Herre min je, det skulle gå fortare att promenera i rask takt. Snabbare framåt, mer flås och mer skonsamhet mot lederna.

Vi såg en idag. Han rörde sig nästan inte ur fläcken, men joggade gjorde han. Små små steg i s-a-k-t-a mak, med yttersta belastning på varje knä. Aj! Oj! Jag såg en förra veckan också; en lång kalv som i o f tog ut stegen ordentligt, men i samma långsamma takt, med maximal belastning på varje ben. Vad är syftet, undrar man ju. Man blir dessutom lite full i skratt. Ja, jag är lite elak där, men...

Jag ska avslöja något: Man b-e-h-ö-v-e-r inte jogga! Nej, det är sant, det kan t.o.m med vara lite skadligt för leder och ryggkotor om du är otränad och tung. Raska promenader, gärna med stavar är mycket bättre, speciellt om du som otränad, har passerat 45. För att inte tala om cykel. Najsigt värre!

Vi ses nånstans... på stigar och gångvägar. Jag joggar inte längre (artros i knäna) men jag promenerar gärna och håller också till på gymmet.

Vi ses!    

Vi satt mitt emot varandra, under tystnad och åt middag. Renskav med pärer och rödvinsgelé. Det enda som hördes kvar knaprandet, när vi tuggade på Husmans hårdbröd. Vi var trötta. Jag satt vänd mot fönstret och såg hur grannkvinnan Sigrid 87 år, stapplade ut och dirigerade den unga killen från hemtjänsten. Han skulle tydligen täcka över trädgårdsmöblerna med en presenning…

"... Ja, hon är nog rätt envis, den gamla… Undrar hur det känns att vara den där killen… Hjälpa en gammal, halvsenil och dessutom ENVIS kvinna… Antagligen inte så lätt… Tänk när man är så där gammal… och beroende… änka… eller kanske maken dör före mig? Ja, antagligen, men det vet man ju inte säkert.

Jag vill inte att maken ska dö! Vi är ju inte på långa vägar färdiga, med det vi vill… oj oj, tänk så livet kan vända. För 4 år sedan kände jag mig färdig och tänkte, att det gör inget om jag skulle dö nu. Inte VILLE jag dö, men jag tyckte att jag gått igenom en hel del och lärt mig massor, så… det kunde räcka liksom. Så kom barnbarnet och då ville jag ju absolut hänga med ett tag till. Herre Gud, vad många stunder jag vill uppleva med henne! Nä inte har jag tid att dö...

Döden… jag tror ju på ett liv efter detta. Därför kan jag ju nästan se fram emot att dö, för att få uppleva det. Tänk en del tror att det blir alldeles svart… så tråkigt. Men jösses, tänk om det ÄR alldeles svart, men inte på det där sättet som folk tror… att det bara blir svart, utan att det blir svart och man är totalt MEDVETEN om det. Fy så hemskt att bara vara i mörkret liksom… och uppleva det..."

Maken harklade sig och började prata. Jag vaknade upp från mina tankar.

Hjälp vad tankarna hade ränt iväg i turbofart! Snacka om speedad hjärna!

Maken säger att han är glad, att jag inte säger allt jag tänker. Faktum är, att jag sällan säger vad jag tänker. Tankarna far mycket snabbare och är mycket mer invecklade än det jag säger. Ingen kan ana... mer än du då, som alldeles nyss fick veta; att det bor en Speedy Gonzales i mitt huvud.

"...Undrar om det är nån som läser det här... och det finns ju säkert folk som läser som man inte känner. Jag har ju sett det i statistiken. Trafikkällor.... Undrar just hur dom kom in på min blogg? Vissa dagar är det ju ... "