Adjö sommaren.. nu är det höst på riktigt…

Vi har passerat höstdagjämningen, som inföll i torsdags.

En vändpunkt, värd att observera och kanske celebrera.

Wikipedia:

Höstdagjämningen inträffar när solskivans centrum passerar gränsen mellan norra och södra himmelssfören, det vill säga passerar himmelsekvatorn. Punkten på himmelsekvatorn där passagen sker kallas höstdagjämningspunkten. Höstdagjämningen är inte en dag, utan en ögonblicklig händelse som inträffar vid en bestämd tidpunkt vid olika klockslag på skilda ställen på jorden, beroende på i vilken tidszon man befinner sig.

Dag och natt är inte exakt lika långa vid höstdagjämningen. Detta förhållande inträder något dygn senare. Det beror på ljusets böjning i atmosfären, den så kallade refraktionen. Refraktionen innebär att solen kan lysa på lite mer än halva jorden på en gång. Det medför att dagen blir längre och natten kortare än den annars skulle ha varit. Refraktionen medför också att dag och natt är lika långa något dygn före vårdagjämningen.

Dagarna omkring höstdagjämningen går solen upp rakt i  öster, och omkring tolv timmar senare går den ner rakt i väster. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring höstdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.

...

Höst… rent meteorologiskt är det höst, när dygnsmedeltemperaturen ligger under tio plusgrader minst fem dagar i sträck. Det har den gjort här. Jag älskar hösten med dess klara luft och vackra färger. Gillar också lugnet som inträder både i naturen och samhället, när vi går mot mörkare tider. 

I år missade jag att uppmärksamma denna vändpunkt ceremoniellt, vilket jag annars brukar göra; söka kontakt med naturen och tacka allt som sommaren gett. Gå in i kontemplation och känna samhörigheten och delaktigheten med "Det stora alltet". Jag får väl göra det i efterskott i år. Jag säger åtminstone här och nu:

Välkommen höst!