Man tar mycket för givet, när man inte vet något annat.

Jag tog länge, många saker för givna och hade jag vetat då, vad jag vet nu, hade jag varit långt mer ödmjuk och tacksam i sinnet. Jag får nog lov att erkänna, att så värst empatisk och förstående var jag inte, när andra inte var lika snabba som jag. Idag förstår jag, att jag var högpresterande, men det visste jag inte då. Så jag sprang… och i kombination med min låga självkänsla, tyckte jag att jag aldrig hade gjort nog. Så jag pressade mig lite till… och lite till… för att vara lika duglig, som jag trodde andra var. Jag var faktiskt rädd, för att jag skulle förlora jobbet om jag inte betedde mig så. Idag vet jag, att jag klarade mycket mer än många andra och att förlora jobbet av andra skäl än neddragningar, det krävs det mycket tok för - i alla fall om man jobbar inom den offentliga sektorn - vilket jag har sett med egna ögon.

Rädsla, låg självkänsla och en stor vilja att vara till lags, i kombination med en arbetsgivare som gärna utnyttjar såna människor... det är en livsfarlig kombination och en dag blev jag sämre än lågpresterande. Jag klarade inget alls. En dag var det plötsligt en prestation att lyckas få maten in i munnen, att få på sig byxorna och att kunna föra ett enkelt samtal. Jag hade gått i väggen.

En duglig person, vill inte vara sjuk och ligga samhället till last, så sjukskrivning var inget jag önskade, men kan man inte få benen in i byxorna och förstå vad andra säger, är man ingen bra arbetskraft. Eller det faktum att allt detta presterande i vanliga vardagliga småsysslor, tog kraften ur mig, gjorde att jag behövde sova mest hela dygnet. Man får inte sova på jobbet…

Idag har det gått 10 år sedan jag sprang in i den där väggen och min duglighetsiver, har lagt krokben för mig många gånger om. Hade jag tagit sked i vacker hand (eller vacker sked i munnen som jag skrev först) och varit sjukskriven en längre tid, hade jag nog varit friskare än jag är nu, men jag ville ju klara av något och min historia av prestationer fortsatte och skapade till slut eventuellt läkningsbara skador på hjärnan.

Idag... just idag är jag jätteglad över, att jag hållit 4-5 siffror i huvudet så pass länge, att jag lyckats knappa in dem på Internetbank. För 2 år sedan kunde jag inte ens hålla två siffror i huvudet, så pass länge att jag kunde släppa blicken från dem och knappa på tangentbordet… Visst blev jag besviken igår, när jag var nere på stan och inte orkade fullfölja det jag hade tänkt, men för några år sedan, klarade jag inte ens att sätta min fot på en affär, p.g.a hjärnans intryckskänslighet.

Jo, det var mycket jag tog för givet förr i tiden och har fått lära mig, via den relativt hårda skolan, att det inte funkar så. Jag som var så rädd för att inte duga, har fått ta skeden i vacker hand och prestera sämre än vad de flesta gör. Det är en lärdom, att vara i ett nytt perspektiv. Utanför. Under… men jag jobbar mig inåt, uppåt i ett nytt varande och jag ser varje dag en glädje med livet, som inte har med prestationer att göra. Inte ett dugg. Det kallas kärlek… till allt och alla… Varandet… i ödmjukhet. Och jag sa till min man idag, att jag tyckte 2000-talet varit ett bra årtionde – mycket bättre än 90-talet… och han tittade på mig med lång blick. Jag skrattade och förstod att jag är där nu; i kärlekens varande, som kan se denna tillvaro som något mycket bättre, än det andra.

Jag ser kärleken i livet!

NAMASTE!