10 mil hemifrån, var ett torpställe till salu. Det låg, som det verkade, inne i skogen. Vi skrev ut karta från internet och åkte vi iväg, alldeles för sent på dagen… det skulle hinna bli kväll innan vi var framme. Väl på stället kunde vi inte hitta vägen dit. GPS:n var inte hemma med så små orter och var ingen hjälp alls och när vi åkt fram och tillbaka ett antal gånger, provade vi att köra in på en traktorväg… in i skogen… uppför… där det blev knaggligare och knaggligare att köra… Vi undrade verkligen vad vi höll på med, men vi fortsatte ändå framåt.

När stigen delade sig, valde vi den väg som såg mest uppkörd ut, och hamnade vid en stuga som inte alls var den som vi skulle till. Ut kom en man, med lite bister uppsyn och jag kände lite oro. Min man vevade ner rutan och med ovanligt försiktig röst, sa han att vi nog kört fel och undrade om i fick vända på mannens tomt. Jo det gick bra och vi tackade med ett leende… vi kände båda lite Sista färden-känsla och att den här mannen inte var att leka med.

När vi vänt bilen, knackade han på rutan och undrade var det var för hus vi sökte. Jag visade bilden och han nickade nedåt skogen. "Dä liggä därnere". Min man svarade något förklarande och helt plötsligt sa mannen att han skulle visa oss dit.

"Kör ni vägen, så går jag stigen ner"

Vi knagglade oss ned till stigdelningen och tog den ouppkörda vägen. Väl framme vid huset,  stod mannen i skogsbrynet.

Vi pratades vid en stund och helt plötsligt brister mannen ut i ett leende;

"Fan ni verkar vara hygglit å rejält folk ni. Dä komme så myckä typer hit… jag ä så djävla less på allt lösfolk som far här. Men vettu, när jag hörde rösten på’rä, så förstod ja… att det här var en bra karl. Och du… sa han och pekade på mig, med en nick… Du verkar vara en rejäl kvinna du… som frugan min. Ni borde träffes! Jag tror du ä lite trollsk du va? Frun min ä också dä, vettu… ni borde verkligen träffes.

Fan lösfolkä nedifrån samhälle, som ä ute för å stjäla… du vet jag låsä aldri dörrn… dom har jag skrämt väck… ja du vet svärrfar min, han sköt nå skott mä bössan, å då sprang tjyven rakt in i skogen. Hehe, dä var en syn dä."

Vi skrattade gott åt hans historier och han berättade om huset och om hur det sett ut, på den tiden det sköttes om...

"Jag skulle värkligen vilja ha lite redigt folk som granne.  Jag säg då dä, att skulle ni köpe huset, så skulle ingen bli gladare än jag! Nä nu vill jag bju er på kaffe! Så får du träffa frun min."

Klockan nio på kvällen drack vi kok-kaffe uppe i skogsgläntan och träffade frugan. Hon som var uppvuxen på den tomten, berättade om alla fina och magiska platser, som skulle passa för en stunds kontemplation och naturkontakt. Jag kände starkt att jag ville besöka alla de platserna. Hällarna, tjärnen och grottan. Han berättade om björnen, vargen och tjädern.

Vi kom verkligen bra överens och även om vi inte köpte huset, tyckte de att vi gärna kunde komma på besök igen… och vi som inte är några socialfreaks alls - nej de söker inte avsides torp inne i skogen - vi kände likadant. De här människorna ville vi träffa igen!

Vi kom inte hem förrän vid midnatt och där i natten, undrade vi om det var verklighet, eller bara en dröm. Magiskt var det i alla fall!