Man får vad man behöver, brukar det sägas...

Jag har ingen röst och har varit tyst i en vecka nu. Behövde jag det?

"Vad hemskt", sa min lillasyster. "Aldrig har jag mer lust att prata, än när jag är hes och har tappat rösten!"

Men jag har inga problem med att vara tyst. Jag har som sagt, varit tyst en hel vecka nu och mödosamt tvingat fram några ord, när telefonen har ringt, men den som har ringt har snabbt insett, att här blev det ingen konversation.

Jag har tyckt det har varit riktigt skönt. En påtvingad retreat i hemmets stilla vrå. Har varit jätteförkyld i två veckor och till slut kände jag mig ansatt av virus i hela kroppen och hostade praktiskt taget bort rösten. Jag är inne på andra veckans sjukskrivning.

Det underlättar ju att man är sjuk, när man är sjuk... För när man inte orkar göra något annat än ligga under filten och tiga, då är man ju nöjd med att bara göra det, men som sagt... det var inte så illa. "Not bad at all", som dom säger på TV... Jo det har ju blivit en hel del Tv-tittande, det ska jag villigt erkänna.

I tystheten och ensamheten, kan man inte springa ifrån tankar och känslor. Jag har tänkt och känt både det ena och det andra. Sett att somt måste det ändras på... frågan är hur. Svaret kanske kommer så småningom, men jag hoppas att jag inte behöver ytterligare en tyst retreat, för att höra det.

Frågan är "Vad behöver Lie?" Och det enda jag har hittills sett, är bilder av mig själv, som vandrar omkring i unga tallskogar, flyger med egna vingar över lägdorna och sedan förevigar mina syner, med oljefärg på en uppspänd duk. Hur detta ska se ut i verkligheten, återstår att se... Jag såg ingenstans att jag jobbade som kontorist... ingenstans!

... Vad konstigt...