Min plan med att blogga, var väl inte att uppehålla mig vid sjukdom, men nu är jag i en fas då jag utvärderas och evalueras, så ... det blir en del om det.

Jag har inte känt att jag blivit trodd. Folk uppfattar mig som redigare, än jag själv upplever mig. T.ex finns en del kollegor på jobbet, som bortförklarar min rehabsituation och tycker att de själv är lika trötta, lika vimsiga och lika "allt möjligt annat". De är säkert trötta, inte tu tal om det, men man kan ändå tro på vad någon annan säger.

Även min läkare uppfattade mig som redigare än jag är och fällde några -  i mitt tycke - spydiga kommentarer. Jag skulle också förstå, att jag nog har för höga krav på mig själv och blir rädd innan jag ska prestera , stressar upp och blockerar mig, samt att jag måste acceptera, att jag åldras.

Jag är 49 år. 

Att jag själv anser att jag numer har väldigt låga krav på mig själv, det spelar liksom ingen roll om en professionell person, anser att h*n har facit. Läkaren menade också att jag var deprimerad och det är jag då rakt inte... Jag är tvärtom mycket glad och lycklig trots mitt handikapp. Men om en läkare tror depression... ja då kan du själv se scenariot. Frustration! 

Sanningen om kraven, visade sig i ett neuro-psykologiskt test för en tid sedan. Min syn på min kapacitet överensstämmer inte med verkligheten. Jag tror nämligen att jag kan mer än jag klarar och jag är barnsligt övertygad om att uppgiften är lätt att lösa. Därför är jag inte alls stressad innan, men blir frustrerad av att det går dåligt.

Idag fick jag ett telefonsamtal läkaren, som varit i kontakt med psykologen som gjorde testet. Ingenting markant har hänt, sedan förra gången jag gjorde testet. För 3½ år sedan. Då sjukskrev h*n mig på heltid.

Jag är alltså inte inte nämnvärt bättre, utan det är antagligen min anpassade situation, som gör att jag upplever livet lättare och klarar mer än då. Så nu förordar läkaren permanent sjukersättning på 25%, under förutsättning att jag har den anpassade situation, som jag har nu.

Lite revansch är det - jag känner mig själv och vet vad jag upplever - men ingen rolig sådan. Ingen vill vara funktionsnedsatt. Jag har haft många tankar genom åren om eget företagande. Tankar som de senaste 12 åren aldrig kunnat realiserats p.g.a min situation. Det är bara att bita i det sura äpplet och acceptera, att jag blir vid min läst. Ett tag till.

Nej, inte ger jag upp, men jag accepterar att ta det lugnt. Just nu.

Och är ett som är säkert: Jag ska ha kul under tiden!

*

Carpe diem - Fånga dagen

Jag säger: Fånga dagen, där dagen kan fångas!

*

Så här kan det se ut, när man ligger och vilar i gräset

och vänder upp blicken mot himlen:

Det har varit en hektisk tid. Mycket att göra och tänka på.

Mycket har handlat om min hälsa och om planering framåt i tiden.

När man gör en sån utvärdering, som jag måst göra - utvärdering om min egen kapacitet... testas åter igen, för att mäta om stressen fortfarande satt skador i hjärnan - då möter man obönhörligt sitt nya jag, i relation till sitt gamla.

Men vem var jag? Det har gått 12 år i utbrändhetens tecken och 5 år med konstaterade skador (så kan det gå om man ignorerar sin kropps signaler). Det är en lång tid. Mitt gamla jag, som var jag i 36 år, har sakta men säkert bleknat och en bara en liten del av mig, har bott kvar i min kropp.

I rehabiliteringssituation... Jag ska komma tillbaka.

Det kommer mer och mer... men tillbaka?

Vill man tillbaka?

T-i-l-l-b-a-k-a?

Vem är jag idag?

Jag vet inte riktigt... inte alls den kapabla jag var

dock långt mycket mer ödmjuk

och fylld av kärlek är jag,

jämfört med den förra... jag.

Kanske inte så tokigt egentligen?

Därför var det så otroligt skönt att åka iväg. Sätta mig på tåget och bara sitta i stilla kontemplation... över livet... relationer... livsval... Kom fram till Oslo och möttes av väninnan på stationen... Jag släppte all orientering och kontroll och bara var i hennes sällskap. Hon hade köpt busskort åt mig, hon guidade mig och hade planerat helgen i samråd med mig och det blev så himla bra. Lugn, harmoni, glädje och skoj.

Syftet med resan var trippelt: Besöka väninnan, överaska syrran på födelsedagen och delta i en shamanträff (som tyvärr blev inställd). Men jag hann också med en långpromenad till en vacker sjö i skogen, svalkande sorbet med smak av skogsbär i en park mitt i Oslo, termoskaffe vid Operahuset ...

... och en dansnatt på salsaklubben Stopp pressen. Utan förväntningar men med ett glatt humör och ödmjuk inställning och helt plötsligt snurrade jag runt i Salsa och Merengue. Blev uppvaktad av en betydligt yngre man och hade bara så himla kul. Det var många, många år sedan som jag kom hem klockan halvfyra på morgonen! 

Nu är jag hemma hos mig själv igen och jag är i en mix av harmoni, sorg och glädje.

Glädje och kärlek för en trevlig helg med en god vän som förstår, men sorg över min begränsade kapacitet. Den sorgen måste jag komma igenom, för det här är mitt liv nu och mirakler inträffar sällan.

Man behöver fylla på med glädje för att orka.

Jag ser nu med spänning fram emot att möta livet

och träffa mer av mitt nya jag.

I utveckling!

Narren symboliserar viss dårskap och extravagans,

på gränsen till extas och vildhet.

Lyssna till hjärtat.

Ny början.

Jag kunde låtsas en liten stund

Att allt är, som det ska vara

Glömma bort, en kort sekund

Att jag inte är, som jag borde vara

Jag kunde dansa en virveldans

Och bara vara i den stunden

Vara… bara vara och

ej av tillkortakommanden vara bunden

Men jag ville sjunga att jag är här

då stämman sig inte bar

Uttrycka min sköna lycka

Och fann att rösten ej var kvar

Jag sitter här i min sorg

Tårarna bara rinner

Ibland finns inte orken

Och sinnet på mig rinner

Varför hände detta?

En livsglad person som jag?

Varför, jag frågar varför?

Vad är det för djävla lag?

Som säger att jag ska halta

när benen är fulla med spring

Som hindrar min lust till livet

Jag fattar ingenting

Varför, jag frågar varför

behöver detta stanna kvar?

Ladda om och ladda om

Jag har knappt nå’ kulor kvar

Jag vill så väldigt gärna

vara en redig en

Och visst är somligt bättre

men jag väntar på mycket än

Oftast jag är en glad tjej

Som gör andra lika glad

men i botten där ligger sorgen

som ett blaskigt och grumligt spad

Vilja... åh en vilja

jag har, som är stark och klar

Lusten… ja, jag har lusten

men orken är inte kvar

Lusten och viljan,

det räcker inte alls

Jag är så trött på att vila

Jag vill dansa i livets vals

Trött på att jobba enkelt

Och planera min kapacitet

För att jag ska räcka sedan

Saknar flexibilitet

Ja, jag sitter här på kammar’n

och skriver en liten dikt

Om glädje, sorg och väntan

och ledan i flera skikt

Men jag vet ju att det finns värre

situationer att drabbas av

Jag ska va glad att jag faktiskt lever

Att inte skutan är helt i kvav

Och oftast jag orkar tänka

att livet är bra ändå

Jag har goda relationer

att smaka på, då och då

Ja, visst är jag glad åt livet

Det är ju faktiskt så

Men ibland jag måste pysa

min frustration…

Ändå.

© Lie

Ibland vet man inte vad man uthärdar, förrän man är ur det. Kanske tur, för om man visste fullt ut, kanske man skulle ge alldeles upp. Om man inte vet, orkar man kanske kämpa på och jag hoppas att var och en som kämpar i motvind, förstår att kraften ska användas, för att ta sig ur... inte klamra sig kvar. Jag är glad att jag är ur... och i trygghetens varma famn, kunde jag formulera mig:

***

Som en skadskjuten fågel

En tilltufsad kråka

Det var knappt

att jag kom in

Vingarna släpade

Kroknad nacke

Jag bar en ofantlig sorg

Tyngden i känslan

Jag visste det inte

Anade ej att den fanns

Smärtan av orättvis

elakhet, mobbing

Levande begravd

I mig

Min makt var stolthet

Jag härdats av svek

Och jag trodde jag klarat mig bra

Så mötte jag omtanke

Känsla och kärlek

Då klarade jag

också att se

Den ynkliga, lilla, patetiska jävel

Som förpestade livet för mig

Ville få mig att tro att

jag ingenting värd var

Men lyckades inte, nej

Omtanke, Ärlighet

Känsla och Kärlek

Sakta jag återhämtar mig

Jag får finnas och vara

Läka och älska

Jag är glad

att fått komma till dig

Finnas och vara

Läka och älska

Vad annat kan fattas mig?

Ingenting kära

Jag tacksamhet bära

Jag är glad

att få vara mig

Tack!

© Lie 

Man vet liksom aldrig när man gått över gränsen. Trots 10 år i utbrändhetens tecken, har jag inte lärt mig vart gränsen går. Den är hårfin och den har en tendens att rämna, när man minst anar. Eller kanske är det för att man är så inne i en massa stressande moment, som man inte märker...? För 2 veckor sedan var jag där igen. Hjärnan gav upp, skar ihop... och det har tagit dessa 14 dagar, för att återkomma till mitt status quo, anno 2009.

Jag lever inte alls ett normalt liv. Hjärnan klarar bara av 50% yrkesarbete i ett mycket lugnare jobb, än jag någonsin har haft. Jag som var så tålig och hade sån simultankapacitet - har ingenting sånt kvar nu, utan är istället överdrivet stresskänslig. Måste tänka mig för, innan jag gör något extra. Överbelastar jag med för många intryck, eller för snabba ryck och vändningar, ger den bara upp... Hjärnan.

Visst kände jag den här gången, att jag hade blivit spänd i axlarna, men att det var ett tecken på något mycket allvarligare... och att det skulle gå så fort... det förstod jag  inte heller denna gång. Det var när jag inte lyckades fokuserar alls och hade svårt att förstå, det jag annars förstår... Det var då jag förstod: Shit jag är där igen! Jag har inte varit uppmärksam på tecknen!

För det mesta tänker jag inte så mycket på det här. Jag har anpassat mig. Jobbar mina 4 timmar, åker hem och käkar lunch, vilar middag och tränar på gymmet, promenerar eller mediterar, för att klara nästa arbetsdag. Man kan inte gå omkring och tänka på, vad man inte klarar. Jag är glad för det jag faktiskt har. Det hade kunnat vara värre.

Det är när inte ens det anpassade lilla livet funkar, som medvetenheten om hur smalt liv jag lever, kommer. Då stiger en begravd sorg upp till ytan.

För första gången på dessa 10 år, har jag en förstående chef. Jag har hunnit med 3 andra under den här tiden och ingen av dem, fanns där för mig, som min nuvarande gör. En t.o.m mobbade mig lite subtilt när jag blev sämre, antagligen för att jag skulle säga upp mig. Men den jag har nu, lyssnar och söker lösningar. Inget fokus på vad jag inte klarar, utan fokus på vad som kan underlättas, så att jag har möjlighet att klara… Vilken underbar människa!

Ibland pushas jag kanske lite väl bestämt i att vara på jobbet, trots min tillfälliga ofunktion. Jag menar... jag har ju inte gjort annat än pushat mig och varit på jobbet i sjukt tillstånd – det är ju det som gjort mig så dålig. Kanske jag hellre borde sjukskriva mig? Men när jag får tillåtelse att vara på jobbet, trots att jag är ur funktion. Så går jag dit. Rätt eller fel? Jag vet inte... Ingen vet... Det är nog det enda jag vet: Ingen vet vad som är bra eller dåligt. Det finns inget facit. Tänk om det hade funnits... ett facit... så lätt allt hade varit då!

Imorgon ska jag på ett möte, som handlar om att den tillfälliga sjukersättningen upphör som ersättningsform och arbetsgivarens rehabiliteringsavdelning ska presentera sin ”Kom vidare-grupp”. Vad käckt! Ny vända med käcka människor och gamla goda råd. Det står mig upp i halsen! Hur livet ska se ut, utan den ersättningen... det orkar jag inte tänka på. Så jag sätter mig och vänder ansiktet mot höstsolen och drömmer mig bort i septembervärmen.

Man tar mycket för givet, när man inte vet något annat.

Jag tog länge, många saker för givna och hade jag vetat då, vad jag vet nu, hade jag varit långt mer ödmjuk och tacksam i sinnet. Jag får nog lov att erkänna, att så värst empatisk och förstående var jag inte, när andra inte var lika snabba som jag. Idag förstår jag, att jag var högpresterande, men det visste jag inte då. Så jag sprang… och i kombination med min låga självkänsla, tyckte jag att jag aldrig hade gjort nog. Så jag pressade mig lite till… och lite till… för att vara lika duglig, som jag trodde andra var. Jag var faktiskt rädd, för att jag skulle förlora jobbet om jag inte betedde mig så. Idag vet jag, att jag klarade mycket mer än många andra och att förlora jobbet av andra skäl än neddragningar, det krävs det mycket tok för - i alla fall om man jobbar inom den offentliga sektorn - vilket jag har sett med egna ögon.

Rädsla, låg självkänsla och en stor vilja att vara till lags, i kombination med en arbetsgivare som gärna utnyttjar såna människor... det är en livsfarlig kombination och en dag blev jag sämre än lågpresterande. Jag klarade inget alls. En dag var det plötsligt en prestation att lyckas få maten in i munnen, att få på sig byxorna och att kunna föra ett enkelt samtal. Jag hade gått i väggen.

En duglig person, vill inte vara sjuk och ligga samhället till last, så sjukskrivning var inget jag önskade, men kan man inte få benen in i byxorna och förstå vad andra säger, är man ingen bra arbetskraft. Eller det faktum att allt detta presterande i vanliga vardagliga småsysslor, tog kraften ur mig, gjorde att jag behövde sova mest hela dygnet. Man får inte sova på jobbet…

Idag har det gått 10 år sedan jag sprang in i den där väggen och min duglighetsiver, har lagt krokben för mig många gånger om. Hade jag tagit sked i vacker hand (eller vacker sked i munnen som jag skrev först) och varit sjukskriven en längre tid, hade jag nog varit friskare än jag är nu, men jag ville ju klara av något och min historia av prestationer fortsatte och skapade till slut eventuellt läkningsbara skador på hjärnan.

Idag... just idag är jag jätteglad över, att jag hållit 4-5 siffror i huvudet så pass länge, att jag lyckats knappa in dem på Internetbank. För 2 år sedan kunde jag inte ens hålla två siffror i huvudet, så pass länge att jag kunde släppa blicken från dem och knappa på tangentbordet… Visst blev jag besviken igår, när jag var nere på stan och inte orkade fullfölja det jag hade tänkt, men för några år sedan, klarade jag inte ens att sätta min fot på en affär, p.g.a hjärnans intryckskänslighet.

Jo, det var mycket jag tog för givet förr i tiden och har fått lära mig, via den relativt hårda skolan, att det inte funkar så. Jag som var så rädd för att inte duga, har fått ta skeden i vacker hand och prestera sämre än vad de flesta gör. Det är en lärdom, att vara i ett nytt perspektiv. Utanför. Under… men jag jobbar mig inåt, uppåt i ett nytt varande och jag ser varje dag en glädje med livet, som inte har med prestationer att göra. Inte ett dugg. Det kallas kärlek… till allt och alla… Varandet… i ödmjukhet. Och jag sa till min man idag, att jag tyckte 2000-talet varit ett bra årtionde – mycket bättre än 90-talet… och han tittade på mig med lång blick. Jag skrattade och förstod att jag är där nu; i kärlekens varande, som kan se denna tillvaro som något mycket bättre, än det andra.

Jag ser kärleken i livet!

NAMASTE!