En sån här snörik vinter, kommer vinterminnen tillbaka från förr. Minnen från tiden i Gällivare, där det är vinter mellan slutet av september och början av maj. Nån sa att "Här är det bara i juli, som vi inte har sparkföre", men det är en grov överdrift.

Om man bor i den landsänden är man antagligen född där eller extremt intresserad av friluftsliv och vintersport. Jag är inte född där, men friluftsliv har jag alltid varit intresserad av, jag gillade vintern skarpt och längskiddåkning var en passion:

Min kompis hade två stycken Gordon setter och vi bestämde att vi skulle ta en skidtur, midjekopplade till hundens sele. Eftersom jag vägde 10 kg mer än kompisen, sa hon att det var bättre att jag tog den tyngre hunden.

Han var inte bara tyngre, utan även STARKARE och väldigt ENERGIRIK, men det visste jag inte då… men dock senare.

Sagt och gjort. Vi skidrade över sjön och jag tyckte synd om stackars vovven, som drog på mig, så jag stakade och stakade allt vad jag kunde för att skona hunden från min tyngd. Senare sa min kompis att det hade varit bättre om jag INTE gjort så, utan låtit hundkräket jobba bort hälften av sin energi… mmm… det hade ju varit bra.

Vi hade klarat sjön och det bar av in i skogen och på myrarna. Hunden forsade fram och jag stakade på, som en galning. Jag försökte snegla bakåt, men av min kompis med den lugna hunden syntes inte ett spår. Jag hojtade HÖGER! HÖGER! Men galningen tog en egen väg. Jag åkte i skoterspåret på ett ben, viftandes med armarna och det lyfta benet snurrade som en väderkvarn i hundens vänsterkurva. Jag föll och hojtade STANNA! STANNA! Men hunden lyssnade inte alls och släpade mig efter sig, i sin stormiga framfart. Till slut fick jag stopp på honom och reste mig upp, med toppluvan på sned och vit från topp till tå. Just då fick han för sig att det var dags att springa igen och ryckte iväg…  jag flög som en vante efter honom.

Just då… just i den sekunden, kom en karavan av skoteråkare.

Jag fick stopp på hunden igen och jag var så arg att jag vrålade och skrek åt hundf*n att nu var det SITT som gällde. Svetten rann, mina byxor var både våta och vita och min toppluva fortfarande på sniskan, håret i blöta testar och min tunga hängde ända nere vid knäna.  
Skotergänget hade stannat och stod glada och tittade på mig. Gissa vem som lade upp ett stelt leende med sammanbitna tänder? Man håller väl masken!

Några minuter senare kommer min kompis, fräsch som lilja och med sin hund trippande i lugnt gemak...

Det blev ingen fler tur… Jag var slutkörd... for ever...