Ibland tvingar kroppen en att krypa till korset.

Inse att kampen är vunnen.

Lägg dig ner!

Jag har haft förkylning mest hela hösten och stundom varit nära en bihåleinflammation, men jag har använt nässpray, eteriska oljor och massage för att hålla näsan öppen. Jag har varit glad att jag varit på benen och på jobbet – jag som nu i flera år, varit så infektionskänslig.

Man ska inte ropa hej, förrän man är över bäcken, för så en dag kommer halsontet och man lägger till honung och halstabletter… skam den som ger sig. Ger sig? Jag? Eller kroppen? För kroppen låter virus och eventuella baciller att dra ner i luftrören och så startar hostan. Ja, Och vi tar stämbanden på samma gång, så män’skan blir stum. Då fattar hon väl, att hon ska hålla sig hemma?

Jag funderar på om jag fått lunginflammation, för ve och fasa vad jag…. Får rådet från vårdcentralen att hålla mig hemma veckan ut. Jag hade nog tänkt tanken, att kanske på fredag? För bara hostan ger sig, så kan jag vara stum på jobbet? Jag behöver väl inte svara i telefon, men skriva kan jag ju göra… Då får jag ögoninflammation. Man kan inte jobba vid datorn, med ögoninflammation.

Så jag ger upp och kryper till korset. Jag är sjuk och jag ska vara hemma. Sitter i soffhörnet och lyssnar på TV:n med slutna ögon. Kisar till ibland och kollar min mailbox, emellan åt. Det är SÅ tråkigt och så olämpligt. En hel veckas julförberedelser borta. Nu blir det stress i alla fall...

Men mina ögon är bättre nu. Inte bra, men bättre.

Fortfarande ingen röst...

Hjälp mig hålla tummarna, för att det ger med sig imorgon.

Jag brukar alltid hitta någon mening, med det som sker, men vad var det för mening med det här då? Att maken skulle slippa höra min röst? Att arbetskompisarna skulle slippa mig en vecka?  Tja.. det kanske visar sig? Eller så var det ingen mening alls.

Helt bara... onödigt!

Kommer du ihåg, att det var sommar för ett halvår sedan?

Vila i famnen på denna röddocka en stund...