Att öppna upp sitt hjärta för mer kärlek... för den stora kärleken som omger oss hela tiden, men som vi kanske inte ser... det kräver att vi släpper taget en stund. Släpper garden och bara ÄR... i varandet... Inte funderar över vad som är rätt och fel, vad som är bäst strategi eller spekulerar över intentionen bakom en annan människas handlande... Bara är... och känner...

Karin Boye skrev att det gör ont när knoppar brister ...  och det kan göra ont också när hjärtat expanderar... men det är ett övergående tillstånd. När hjärtat är van vid att ta emot, är det bara så helt fantastiskt... Jag tar emot, njuter av flow och skickar vidare:

Önskar dig frid och kärlek    

...

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle  all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister

ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad

svårt att känna djupet dra och kalla

ändå sitta kvar och bara darra

svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden

känner en sekund sin största trygghet

vilar i den tillit som skapar världen.

Karin Boye