Jag inser här, att jag krisar i ackumulerade känslor.
Sommarens hektiska liv har bara skjutit upp reaktionen.
Jag var här om dagen på min förra arbetsplats och där träffade jag en person, som undrade om jag inte ville komma tillbaka och jobba 50% som bildlärare. Jag har pedagogförbud, svarade jag. Försäkringskassan drar in sjukpenningen om jag jobbar i barn/elevgrupp. Aj fan, svarade hon... men det måste väl vara skönt också? Att veta?
Tja... jag vet inte det, svarade jag. Tänkte inte mer.. men inser idag, att det nog sved, nånstans där inne. Yrkesförbud...
Många saker från tidigare, ligger under mina känslor idag. "Väggningen" som förskolechef 2000 och igen som bildlärare 2006. Den psyko-neurologiska utredningen i våras och själva upplevelsen av mina problem och att inte klara, det jag tidigare skulle ha klarat och som jag egentligen vet, att jag inte längre klarar... men...
Testresultatet - svart på vitt- och de skrivna och sagda kommentarerna... Mina egna och andras värderingar om den typ av jobb, som jag har nu (kontorist)... och begränsningarna i att utöva min egen verksamhet (det roliga och kreativa i livet).
Och så fick jag 25% stadigvarande sjukersättning. Vad skönt, säger släkt och vänner. Är det? Ja, kanske det... Och som ett brev på posten, meddelar arbetsgivaren att tjänsten ska omregleras från heltid till deltid, trots att man idag inte får sjukpension "for ever", utan ska utvärderas...
Mycket rör sig i mig idag och jag vet varken ut eller in.
Antagligen känns det bättre en annan dag, då jag klarar att skydda mig själv från mina gamla sår. När jag lagt lite själslig aloe vera, på svedan...
...SOM jag har kämpat med det här utbrända... i 10 år...
Att inte låta mig nedslås, att inte ge upp, att våga prova nya vägar, där andra gav upp för länge sedan och accepterade sjukpension. Nä, inte ville jag det. Men det kostar på...
Jag är en sårad krigare...