Min plan med att blogga, var väl inte att uppehålla mig vid sjukdom, men nu är jag i en fas då jag utvärderas och evalueras, så ... det blir en del om det.

Jag har inte känt att jag blivit trodd. Folk uppfattar mig som redigare, än jag själv upplever mig. T.ex finns en del kollegor på jobbet, som bortförklarar min rehabsituation och tycker att de själv är lika trötta, lika vimsiga och lika "allt möjligt annat". De är säkert trötta, inte tu tal om det, men man kan ändå tro på vad någon annan säger.

Även min läkare uppfattade mig som redigare än jag är och fällde några -  i mitt tycke - spydiga kommentarer. Jag skulle också förstå, att jag nog har för höga krav på mig själv och blir rädd innan jag ska prestera , stressar upp och blockerar mig, samt att jag måste acceptera, att jag åldras.

Jag är 49 år. 

Att jag själv anser att jag numer har väldigt låga krav på mig själv, det spelar liksom ingen roll om en professionell person, anser att h*n har facit. Läkaren menade också att jag var deprimerad och det är jag då rakt inte... Jag är tvärtom mycket glad och lycklig trots mitt handikapp. Men om en läkare tror depression... ja då kan du själv se scenariot. Frustration! 

Sanningen om kraven, visade sig i ett neuro-psykologiskt test för en tid sedan. Min syn på min kapacitet överensstämmer inte med verkligheten. Jag tror nämligen att jag kan mer än jag klarar och jag är barnsligt övertygad om att uppgiften är lätt att lösa. Därför är jag inte alls stressad innan, men blir frustrerad av att det går dåligt.

Idag fick jag ett telefonsamtal läkaren, som varit i kontakt med psykologen som gjorde testet. Ingenting markant har hänt, sedan förra gången jag gjorde testet. För 3½ år sedan. Då sjukskrev h*n mig på heltid.

Jag är alltså inte inte nämnvärt bättre, utan det är antagligen min anpassade situation, som gör att jag upplever livet lättare och klarar mer än då. Så nu förordar läkaren permanent sjukersättning på 25%, under förutsättning att jag har den anpassade situation, som jag har nu.

Lite revansch är det - jag känner mig själv och vet vad jag upplever - men ingen rolig sådan. Ingen vill vara funktionsnedsatt. Jag har haft många tankar genom åren om eget företagande. Tankar som de senaste 12 åren aldrig kunnat realiserats p.g.a min situation. Det är bara att bita i det sura äpplet och acceptera, att jag blir vid min läst. Ett tag till.

Nej, inte ger jag upp, men jag accepterar att ta det lugnt. Just nu.

Och är ett som är säkert: Jag ska ha kul under tiden!

*

Carpe diem - Fånga dagen

Jag säger: Fånga dagen, där dagen kan fångas!

*

Så här kan det se ut, när man ligger och vilar i gräset

och vänder upp blicken mot himlen: