"I'm really proud over myself", sa han som gick vidare till kvartsfinal i Masterchef.

Stolt över sig själv och sina prestationer, tänkte jag... Har jag någonsin känt mig stolt över något jag gjort? Nej, jag kan inte minnas det. Faktum är att jag nog aldrig har varit stolt över mig själv.

Det är inte så att jag aldrig känt känslan av stolthet, för det har jag. Jag har många gånger varit stolt över min dotter, i hennes snart 23-åriga liv. Stolt över hennes personlighet, sätt att bemöta andra och hur hon nu klarar kombinationen ungdom, föräldraskap och universitetsstudier. Jag tycker hon är helt underbar och jag är också stolt över att hon och henne sambo, ger sin dotter näring och förutsättningar att växa som människa. Känner stolthet när jag ser dem tillsammans, men mest känner jag kärlek. Är stolthet en variant av kärlek?

Att kunna vara lite stolt över sina prestationer, hade kanske varit bra?

Om man blir nöjd och kan luta sig tillbaka, skapar man ett välbefinnande i sig själv och en välbehövlig paus, där man njuter av resultatet. Hade risken att gå i väggen, varit mindre, om jag kunnat känna mig stolt över mina prestationer? Handlar stolthet om att gilla sig själv och det man åstadkommer?

Jag vet inte... Vad tror du?